[REC] 2

Effektiv uppföljare, sega mellanpartier

Efter succén med [REC] som blev stor världen över och gav upphov till en amerikansk remake (Quarantine – värdelös) var det en tidsfråga innan uppföljaren skulle komma. Kort efter att ettan släpptes på DVD bekräftades det att en uppföljare var i produktion, av samma gäng som gjorde den första filmen. Inget regissörsbyte alltså, det ser jag personligen som något bra. [REC] 2 börjar nästan där ettan slutade, och följer nu en grupp poliser som ska eskortera in en person i byggnaden samt dokumentera händelserna i byggnaden digitalt. De är alla utrustade med kameror på sina skyddshjälmar och kamerorna är i sin tur kopplade till en huvudkamera, som publiken får följa. Det mixas friskt mellan huvudkameran och polisernas kameror, vilket ger en påtaglig tv-spelskänsla. Tänkt er slutet av ”Doom”.

Alla som sett ettan kan ju räkna ut vad som sker en stund efter att poliserna gått in i byggnaden. Mer om handlingen kan jag inte berätta utan att avslöja några överraskningar, men jag börjar med det negativa. Varför byts vanliga karaktärer ut mot poliser i uppföljare? Samma misstag gjordes även i The Hills Have Eyes 2, och det gör att jag inte bryr mig det minsta ifall dem överlever eller inte. Jag kan inte identifiera mig med en tungt beväpnad polis på samma sätt som en rädd, ensam tv-reporter. Det leder i sin tur till att jag inte blir berörd när poliserna en efter en börjar ryka. Filmen hamnar med jämna mellanrum i glapp, bestående av mycket gapande och skrikande från karaktärernas sida. Dessa ”konversation” leder ingenvart och bidrar med att filmen tappar fart, spänning och en del av intresset från ettan uteblir.

Men när det väl är fart och spänning är det minst lika bra som i ettan. Det bjuds på ett par riktigt oanade hoppa till scener och man får förklaring till vad som hände, varför det hände och hur det kan stoppas. Jag vet inte riktigt om jag gillar förklaringen, det är bitvis väldigt banbrytande, men jag köpte inte det riktigt. Vi får se hur detta utvecklas i [REC] 3 (ja, det blir en trilogi). Som tur är har man inte öst på med massa blod och våld som man gör i de flesta uppföljare, utan här är det mycket som ettan. Slutet är mycket intressant, skrämmande och lämnar för en uppföljare precis som ettan. Överraskningar finns det gott om i filmen, men trots sin längd på 80 minuter känns den alldeles för lång, och det är synd, för denna kunde ha blivit minst lika bra som ettan. Trots allt är [REC] 2 en bra uppföljare och gör sitt jobb utan att anstränga sig för mycket. Det blir en trea.

3/5

Foto: 3

Skratt: -

Musik: -

Skräck: 3

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 3

Filmens specialitet: panikångest - 3

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

[REC]

Mardrömslik skräckrulle

Angela Vidal är en reporter, som tillsammans med sin kameraman Pablo ska spela in ett program om brandmän och deras vardag. Filmen börjar på en brandstation, och man får följa alla händelser genom Pablos handburna kamera. Man får se vad brandmännen sysselsätter sig med när dem inte är under utryckning, och man får även reda på att 70 % av alla utryckningar inte har något med eld att göra, utan det är andra sorters tjänster som folk behöver hjälp med. Det dröjer inte länge innan ett larm kommer in och Angela och Pablo får följa med på utryckningen. Larmet kommer från en lägenhet, där grannarna klagar på skrik och andra ljud som kommer från en granne. 

Detta är inledningen till en riktigt obehaglig film, och när Angela & Pablo tillsammans med brandmännen och resten av grannarna blir instängde i byggnaden blir det livsviktigt för dem att dokumentera allt, så folk utanför får se vad som händer inne i byggnaden. Det som gör filmen till en väldigt effektiv skräckis är närvarokänslan, man känner hela tiden att man är där, på platsen allt sker. Den lagom skakiga kameran ger den perfekta, korniga bilden och här har man inte använt sig av någon musik alls, utan man kör rent på dokumentärstilen. Ju längre in i filmen man kommer desto värre bli omständigheterna, och på ett smart med effektivt sätt får man även lära känna folket som bor i byggnaden, vad dem känner och tycker om hela situationen.  

Slutet innehåller en sekvens som är bland det mest skickligt utförda jag sett, känslan av panik, klaustrofobi och mystik är så påtagligt att det nästan blir jobbigt att se vidare. Filmen är spansk och bristen på kända ansikten och förståelse av språket gör att helheten får en ännu mer verklighetsbaserad känsla. [REC] får en stabil fyra.

4/5

Foto: 4

Skratt: -

Musik: -

Skräck: 5

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 3

Filmens specialitet: Skakig kamera - 5

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

Draktränaren

Animerat med hjärta och hjärna

Från DreamWorks, studion bakom Shrek och Kung Fu Panda, kommer deras senaste och bästa animerade film. Där Kung Fu Panda var klyschig är denna smart, där Shrek (främst uppföljarna) inte lyckades klarar sig denna galant. Hiccup är son till Stoick, och de bor tillsammans i en vikingaby. Bybornas största bekymmer är drakar, som med jämna mellanrum terroriserar byn och sätter eld på allt och alla, samt stjäl deras lamm och andra djur. Som svar på denna handling bombarderar vikingarna drakarna med yxor, hackor och alla möjliga slags vapen för att få dem att försvinna. Hiccup som inte är så stor som alla andra vikingar, får istället vässa och trimma alla vapen så de är i bra skick när de väl ska användas.

Han ger sig dock ut i strid för att visa att även han duger, och lyckas skjuta ner en viss sällsynt drake som ingen lyckats skjuta ner innan. Draken kraschlandar långt bort från byn, men Hiccup blir istället uppläxad av sin far för att ha gett sig ut i striden. Ingen lyssnar på honom när han säger att han lyckats skjuta ner en drake, så därför ger han sig ut för att leta upp draken dagen därpå. Och mycket snart upptäcker han att han lyckats med det ingen annan klarat av; att skjuta ner den snabbaste draken av dem alla. Som han och alla andra i byn blivit upplärda försöker han samla sig mod till att döda draken, men han klarar inte av det, när draken ligger där helt hjälplös med det utskjutna repet runt sig.

Härifrån tar en fin och gripande vänskap sin början, då Hiccup istället befriar draken från repet och försöker förstå hur de fruktade djuren funkar och beter sig. Det är en gripande story med djup och budskap; inte bråka, utan förstå. Det mixas snyggt mellan händelserna i byn och Hiccups relation med draken, hur det utvecklas och vad som slutligen händer. Filmen bjuder inte på mycket skratt, det finns en hel del underhållande sekvenser som är komiska och gulliga, men gapskratten uteblir. Det gör inte mig så mycket, för filmen har så mycket annat att bjuda på så det räcker och blir över. Animationen är lysande, detta är nästan på Pixarnivå. Landskapen, de udda drakarna och vikingarna är otroligt detaljerade och färgstarka, men inte på samma ”skrikiga” färgskala som Kung Fu Panda.

Musiken är väldigt ”nordiskt” och personligen tror jag att folk i norden skulle uppskatta filmen mer än folk i andra länder, på grund av dess tema och upplägg. Nu finns det inga drakar i verkligheten, men historien visar tydligt vad som menas och här finns det något för alla åldrar att lära. Att filmen är i 3D ger filmen extra djup, här överanvänds inte tekniken med saker som kastas ut ur duken, utan det används varsamt när det verkligen behövs. Det blir en stadig fyra för Draktränaren. 

4/5

Foto: 4

Skratt: 3

Musik: 4

Skräck: -

Action: 3

Effekter: -

Skådespeleri: -

Filmens specialitet: Drakar – 4

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

Trailer:

http://www.youtube.com/watch?v=qHUhygdAZIw

Shutter Island

Spännande med töntig final

Leonardo DiCaprio spelar Teddy Daniels, en detektiv som tillsammans med sin nya partner Chuck Aule (Mark Ruffalo) kommer till Shutter Island för att leta reda på en mentalt sjuk och kriminell patient som rymt från anläggningen. Alla patienter på anläggningen är grovt kriminella och oftast mentalt störda, så det blir extrajobbigt för vår duo att hitta några ledtrådar. Under tiden passar en storm på att riva ner halva Shutter Island och det ger upphov till massa regn, blåst och nerfallna träd. Självklart bidrar detta till stämningen, filmens start är obehaglig och man börjar snabbt undra hur patienten kunde rymma från en anläggning som är lika säker som Vita Huset.

Sakta men säkert visar det sig att anläggningen inte är vad Teddy fått intrycket av, utan här finns det mörka hemligheter gömda. Patienterna vanvårdas, det görs vidriga experiment på dem och… Ja, ni hör vart detta leder. Filmen bjuder på konstant spänning, stämningen är ryslig och musiken överraskande rått. Leo gör en mycket bra karaktärstolkning medan de runt om kring honom går på ”favorit i repris”. Rent tekniskt är det snyggt, bra kameraarbete och foto, men det är överraskande slarvigt gjort. Mycket ändrar plats mellan klippningarna, och många klippningar är helt missplacerade. Vår käre Scorsese har gett ifrån sig ett hafsjobb, och det märks klart och tydligt.

Mot slutet kommer den omtalade twisten, och ja. Hur är den? Jag ska inte avslöja vad som händer, men det är en väldigt tråkig twist. Den är inte dålig, för istället för ”wow, var det så?” blir det ”hepp, det var lamt”. Tråkig, men inte dålig. Man blir inte det minsta överraskad, så länge man inte är, ursäkta uttrycket, helt blåst. Det är ungefär som om Jack från Lost vaknar i sista avsnittet och märker att allt var en dröm. Shutter Island får en trea, mycket på grund av filmens första halva. Notera att jag inte läst boken.

3/5

Foto: 3

Skratt: -

Musik: 4

Skräck: 3

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 3

Filmens specialitet: Scorsese-tuch - 2

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

Orphan

Ovanligt bra skräckfilm

Orphan är något så ovanligt som en bra skräckfilm. Eller rättare sagt, en väldigt bra skräckfilm. Esther (spelad av en iskall Isabelle Fuhrman) blir adopterad av Kate & John Coleman. Till en början är hon rena drömbarnet, men det dröjer inte länge innan parets andra två barn, Daniel och Max börjar ana oråd. Är hon en söt liten missförstådd flicka? Eller är det någott med henne? Kan det möjligtvis… vara något fel på Esther?

Historien låter som en klyscha, men icke sa nicke. Här har vi en riktigt bra inledning, och det blir bara bättre och bättre ju mer vi lär känna karaktärerna. Det är riktigt bra skådespeleri, stämningen byggs upp skickligt och här jobbar man mer på psykisk skräck än blod och splatter. Med sina två timmar kan Orphan lätt uppfattas som lång (för genren), men så är inte fallet. Det är spännande, mystiskt och mycket obehagligt.

Fram emot slutet, då det nästan blir svettigt äckligt, tappar filmen lite. Mest på grund av karaktärernas idiotiska beslut, men väldigt mycket eftersom filmen annars håller så hög klass. Det blir förutsägbart, men obehaget består. Så trots att filmen tappar en del på slutet är det fortfarande väldigt bra och underhållande. Det är synd att den inte gick upp på bio i Sverige, för detta är definitivt bättre än andra skräckfilmer som SF väljer att visa (Paranormal Activity, till exempel). Det blir en svag fyra för Orphan.

4/5

Foto: 3

Skratt: -

Musik: 2

Skräck: 4

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 4

Filmens specialitet: Läskiga barn - 4

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

Tips & Trix

På senaste har jag sett en del gamla filmer. Det är Unbreakable, Troja och The Hills Have Eyes, versionen från 2006.

Unbreakable är från år 2000 och i den medverkar Bruce Willis och Samuel L. Jackson. Filmen är regisserad av min personliga favoritregissör, M. Night Shyamalan (mannen bakom succéer som Sjätte Sinnet och floppar som Lady in the Water). Unbreakable är hans andra film och handlar om David Dunn (Willis), en familjefar som efter ett tågkatastrof kommer i kontakt med Elijah Price (Jackson). Elijah har en teori; att David Dunn aldrig i sitt liv blivit skadad. Och att det därför, någonstans i världen, måste finnas en person, som är väldigt skör och väldigt känslig för påfrestningar. Två personer som helt enkelt fyller ut varandra. Detta är inledningen till en film som har sina kusliga och grymt obehagliga scener, och bjuder på nåt att tänka på när eftertexterna väl rullar. Bra skådespeleri, musik och grymt snyggt foto finns det gott om, man trots detta är Unbreakable den enda film av M. Night Shyamalan som jag inte riktigt fallit för. Det blir en stark trea.

3/5

Foto: 4

Skratt: -

Musik: 3

Skräck: 3

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 4

Filmens specialitet: M. Night Shyamalan känsla - 3

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

Troja är versionen från 2004, fast Director’s Cut som bjuder på 30 minuter längre version av den redan långa originalversionen (sammanlagt 196 min). Här har vi stjärnor som Eric Bana, Orlando Bloom, Brad Bitt, Brendan Gleeson, Diane Krueger, Peter O’Toole och Sean Bean. Alla bjuder på bra prestationer och sämst är faktiskt Pitt, som gestaltar sin karaktär Akilles på ett fruktansvärt tråkigt sätt. Annars är detta en film som bör ses på stor skärm/tv, och tas för vad det är. Historiskt korrekt är det till en viss del, men det finns en del avvikelser. Pampiga effekter, storslagen musik och vackra miljöer stapplas på varandra och fram emot slutet är man ganska slutkörd. Troja får en fyra, mest på grund av det ständigt närvarande underhållningsvärdet och välskrivna manuset.

4/5

Foto: 3

Skratt: -

Musik: 4

Skräck: -

Action: 4

Effekter: 4

Skådespeleri: 3

Filmens specialitet: Solsken & halvnakna kroppar - 4

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

The Hills Have Eyes var regissören Wes Cravens (Scream-filmerna) andra film och kom ut 1977. 2006 kom en remake av filmen, regisserad av Alexandre Aja. Det blev en grymt lyckad remake och enligt mig en av de bästa skräckfilmerna på andra sidan 2000-talet. Handlingen är simpel, en familj får problem med bilen mitt i öknen och man får följa deras kamp för överlevnad. Öknen är nämligen bebodd av andra människor som under en lång tid påverkats av radioaktivt nedfall, som är ett resultat av atombombstester som utförts i området. Detta är absolut ingen film för den känslige, här blandas karaktärsfördjupning med rå, realistiskt våld. Slutet lämnar för en uppföljare och tyvärr blev del 2 i serien en av de sämsta skräckisar jag sett (kan bero på regissörsbytet).

4/5

Foto: 3

Skratt: -

Musik: 3

Skräck: 5

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 3

Filmens specialitet: Sinnesrubbade mutanter - 4

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

I love you Phillip Morris

Underhållande och smart

Steven (Jim Carrey) är i ett förhållande. Han har en lycklig fru och en fin dotter, ett jobb och ett liv som duger för de flesta. Men efter en hemsk bilolycka kommer han på att livet han levt varit en lögn – och kommer ut som gay. Den livsstilen skiljer sig från vad han är van vid, det är glitter, glamour, drinkar och exklusiva resemål som gäller. Bara det senaste duger och bara det senaste duger åt hans pojkvän, Jimmy (Rodrigo Santoro). Detta leder i sin tur till att Steven börjar lura diverse försäkringsbolag, på allt större och större summor. Till en början går allt bra, men till slut åker han fast och blir satt i fängelse. Det är så han träffar Phillip (Ewan McGregor). Och från första ögonblicket blir han kär…

Detta är en film med olika inslag. Det finns skratt, drama, allvar, tårar och den vanliga Carrey-humorn. Det blir en kul mix, fast mot slutet blir det aningen trevande och segt. Annars är det en lyckad kombination, och filmen bjuder på en hel del skratt och även de mest romantiska scener jag sett i ett fängelse sen Prison Break. Fast den som stjäl filmen är konstigt nog inte Carrey, utan McGregor lyckas överglänsa Carrey i nästan varenda scen. Phillips sätt att prata, föra sig och klä sig är så charmigt att man totalt smälter för den karaktären.

Storyn vävs samman på ett smart och snyggt sätt, filmen är genomgående underhållande och gör sitt jobb. Som dejtfilm skulle den funka – så länge du inte är homofob eller nåt i den stilen. Annars är detta en film att ta med ett leende och bara njuta av. I love you Phillip Morris får en trea.

3/5

Foto: 3

Skratt: 3

Musik: 3

Skräck: -

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 3

Filmens specialitet: No matter what you are, love is love - 4

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

The Wolfman

Stilren, men saknar spänning och substans

Vad tänker du på när du hör namnet? En man, som vid fullmåne, förvandlas till varg/varulv? Att han tappar kontrollen över sig själv och slaktar massa människor? Att han endast kan räddas från förbannelsen av sin älskade? Räknade du ut detta genom endast titeln behöver du inte se filmen. Gjorde du inte det däremot? Då har du nåt att se fram emot… eller inte.

Självklart behöver filmen en inledning, som ska vara så skrämmande som möjligt, och efteråt rullar storyn igång. Lawrence (Benicio Del Toro) återvänder till sin hemstad efter att ha fått reda på att hans bror spårlöst försvunnit. Gwen (Emily Blunt), hans brors fru, fruktar det värsta, medan Lawrence pappa (Anthony Hopkins) är lugn som få andra. Varför har brodern försvunnit? Är han död? Frågorna är många, och de blir ännu fler när hans sargade kropp hittas. Vem dödade honom? Var det ett djur? Eller en människa? Eller… en varulv?

I jakt på sanningen ger sig Lawrence ut i mörkret, samma natt då det råkar vara fullmåne… Och ja, resten räknar ni nog ut. Det enda leder till det andra och vips, så är Lawrence biten av en vargliknande gestalt. Vad som sker efter detta är grymt förutsägbart. Blanda ihop en förvirrad varulv, en misstänksam sheriff, en ovanligt ond pappa och en ständigt gråtande änka med förbjudna känslor till en viss person och vips igen, så har vi The Wolfman.

Filmen är dock ruskigt snygg på sina håll, men efter en halvtimma blir det tråkigt med snabbspolade naturbilder på himlen, molnen och solen. Fotot är läckert, mörkt och gotiskt, som det ska vara i en sådan film. Musiken, komponerad av Danny Elfman (Spider-Man filmerna) är nästan för bra och tar över många scener som inte riktigt lever upp till musikens styrka. Det tråkiga med filmen är att man inte försökt göra något nytt av konceptet, utan det utspelar sig i dåtid, i en liten by för länge länge sedan. En modern tappning hade gjort susen. Människans förvandling till varulv är fortfarande bland det mest smärtsamma som man kan skåda på film, det är groteskt och vidrigt. Synd att effekterna inte var lite bättre, för det är synbart fejk. Förstår inte riktigt vart filmens budget på $150 miljoner gick åt.

Allt detta hade varit förlåtet om filmen hade haft ett visst underhållningsvärde, men tyvärr. När en film är förutsägbar leder det oftast till att spänningen, underhållningsvärdet och publikens intresse uteblir. Detta är dock ett bra försök till en remake av en klassisk figur, men når inte hela vägen. Notera dock att filmen innehåller många hoppa-till-scener, och det smarta är att inom loppet av 10 sekunder efter första hoppa-till-scenen, kommer det minst två till, tätt följda. Man hoppar garanterat till, men det gör inte betyget. Det blir en stadig tvåa.   

2/5

Foto: 3

Skratt: -

Musik: 3

Skräck: 2

Action: -

Effekter: 2

Skådespeleri: 2

Filmens specialitet: förvandlingen av människa till varulv - 2

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

Brothers

Gripande och välspelat om konsekvenserna av krig

Natalie Portman, Jake Gyllenhaal och Tobey Maguire. 3 av Hollywoods hetaste A-list skådisar i en och samma film, som är en remake på den danska filmen ”Bröder”. Jag har inte sett originalet, men däremot var remaken en film som berörde och chockade. Sam (Maguire) och Grace (Portman) spelar ett lyckligt par och har två små döttrar tillsammans. Under samma vecka som Sam skickas till Afghanistan för tjänstgöring, släpps hans bror Tommy (Gyllenhaal) ur fängelset. Efter en gemensam familjemiddag får man följa dessa två bröder, i två olika delar av världen och vad som korsar deras väg.

Det är en hjärtskärande film som är väldigt förutsägbar, men samtidig väldigt ärlig. Jag kan tänka mig att det som sker i filmen händer på samma sätt i verkligheten. Sanningen kan man inte ändra på, vilket filmen inte gör. Detta är i ”Brothers” fall ett stort plus.

Maguire visar sin riktiga sida som skådespelare, nu när han inte behöver gå klädd i trikå och svinga sig genom höga, animerade byggnader. Han överraskar, övertygar och öser (notera de tre ö:erna) på med allt som han fick hålla inne i Spider-Man. Portman är bra som alltid, och Gyllenhaal gör en ganska monoton men hållbar satsning som Maguires badboy-bror (notera de tre b:erna). Filmen som helhet lämnar ett stort avtryck och lämnar åskådaren med mycket att tänka på. Vad gör krig med människan? Är döden ibland bättre än livet? Vad skulle du göra för att få se din familj igen?

Detta är även en film som obemärkt kommer visas på bio, och om två månader stå på filmhyllan i närmaste filmbutik. En liten pärla, som slår det mesta som visas på bio just nu. Rekommenderas!

4/5

Foto: 3

Skratt: -

Musik: 3

Skräck: -

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 4

Filmens specialitet: Frågeställningar om livet - 4

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

Nine

Grymma skådespelare i förvirrande spektakel

Efter musikaler som Fantomen på Operan, Moulin Rouge och Chicago är vi vana vid att se stora talanger sjunga, dansa och showa vilt i medryckande nummer som får oss att rysa till. Så vad väntas av regissören bakom Chicago, tillsammans med Nicole Kidman, Kate Hudson, Penélope Cruz, Judi Dench, Fergie och sist men inte minst, den Oscarsbelönade Daniel Day-Lewis?

Svaret är enkelt. Nåt bättre. Det är en välspelad film, snyggt filmad och bra genomförd, men ibland spretar den iväg alldeles för mycket. Och ibland blir musikalstyckena alldeles för tråkiga. Det är inget som tar mig med storm, förutom Cruz lilla sexuppvisning som fick mig att höja det ena och andra ögonbrynet. Kidman lämnas hela oanvänd fram tills i slutet, då hon visar upp sig i tio minuter. Hudson bidrar inte med något till själva storyn, förutom det mest fartfyllda numret. Det är mycket som är onödigt och konstigt upplagt, men som helhet funkar det. Nästan i alla fall.

Filmens överraskning stod Fergie för, som dök upp kurvigare än någonsin och bjöd på en stolshow värd biobiljetten. Sådana tillfällen är få, och resten av filmen kan lätt kännas tråkig om man inte är beredd på att den faktiskt är… tråkig. Lewis gör dock sitt jobb och briljerar med sitt spel och sin italienska accent. Det blir en stadig trea till Nine, då jag hade låga förväntningar.

3/5

Foto: 3

Skratt: -

Musik: 2

Skräck: -

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 4

Filmens specialitet: Musikalnummer - 2

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

Alice i Underlandet

Bitvis väldigt bra, men för tråkig och oinspirerad

Filmen sätter igång, och där sitter man och väntar på att bli tagen av Tim Burtons filmmagi. Men in stiger Alice, spelad av Mia Wasikowska, med ett ansikte lika uttrycksfullt som Kristen Stewart (Bella) från New Moon, d.v.s. dött. Alice är en monoton, tråkig och fruktansvärd passiv karaktär. Med tanke på att hela filmen bärs av henne, blir det värre då man efter fem minuter undrar när hon ska dö, försvinna eller krympa så mycket så man inte ser henne mer. 

Tur då att filmen svämmar över av sköna bi-karaktärer. Helena Bonham Carter (Fight Club, Harry Potter) som The Red Queen är en fröjd för ögat att se, lika galen och sprudlande av energi som alltid. Hon är en stor anledning till att filmen funkar, hela personligheten och det udda utseendet går hand i hand och skapar en karaktär som man sent glömmer. Anne Hathaway (En Prinsessas Dagbok) som The White Queen är lika bra, om inte bättre, med sitt flummiga spel och armar som slängs hit och dit. Även Alan Rickman (Snape i Harry Potter, för dem som inte vet) medverkar i ett hörn, och han gör rösten till den skönaste, datoranimerade karaktären.

Filmen tyngs av animation och animerade karaktärer. Det är inte märkvärdigt snyggt gjort, men det funkar. Den barnsliga tonen, de tråkiga skämten och all färgglatt landskap gick dock inte hem hos mig, hade gärna sett till att Burton och Disney gjort en mer vuxen och gotisk (tänk Sweeney Todd) version. Som helhet kändes filmen för lång och den saknar spänning, vissa sekvenser blir trista att se på. 3D-effekterna funkade, de var ganska lekfulla och smälte in i filmen på ett bra sätt, och tillsammans med den fina musiken gav de effekten man förväntat sig.

Och ja, Johnny Depp är ju med. Bortsett från att bära upp den kraftiga sminkningen samt peruken gör han ärligt talat inte så mycket mer. Släng in en gnutta Jack Sparrow och Willy Wonka så har du hans insats i filmen. Detta kunde ha blivit en mycket bättre film, men det slutade tyvärr som en barnsaga, av barn för barn. Det komiska är att det inte är någon barnfilm. Det blir en tvåa för Alice i Underlandet.

Foto: 2

Skratt: 1

Musik: 3

Skräck: -

Action: 2

Effekter: 2

Skådespeleri: 3

Filmens specialitet: Tim Burton-magi - 2

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

2/5

Recensionerna är uppbyggda likadana, först 8 punkter som betygsätts från 0-5.
”Filmens specialitet” är det som man ser filmen för, exempel: Harry Potter för magi, Avatar för effekter, Matrix för action osv.

Foto:
Skratt:
Musik:
Skräck:
Action:
Effekter:
Skådespeleri:
Filmens specialitet:

- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt!

Hepp, då har min lilla blogg startat. Suttit med bakgrunden och hela så kallade "designen" i X antal timmar nu. Känner mig ganska nöjd, trots att det inte är något speciellt. Avatar blir bra tills vidare, då jag lärt mig mer. :) 

Imorgon blir det förhandsvisning av Alice i Underlandet, av Tim Burton, mannen bakom Big Fish och Sweeney Todd. Ska bli jättekul att se den, engelsk tal & 3D. Självklart är det Max som har bjudit med mig.

Recension dyker upp imorgon. :)