Recension: Deliver us from Evil
Deliver us from Evil
Klichétyngd ondska
Polisen Sarchie (Eric Bana) jobbar i New York och bor tillsammans med sin fru och deras lilla dotter. Trots att han genom jobbet fått uppleva många otäcka händelser blir han ändå chockad när en kvinna kastar ner sin son i en lejonbur på ett zoo. Väl på plats visar det sig att kvinnan försvunnit in i zoot, strömmen har gått och folk har utrymt stället. Sarchie letar upp kvinnan med det visar sig snabbt att hon inte är vid medvetande – hon är snarare sagt besatt – och inom loppet av de kommande dagarna inser han att det är fler och fler människor i New York som börjat bete sig på detta sätt. Vad är anledningen..?
Det är alltid kul med nya vinklingar på urvattnade teman; demoner, exorcismer och präster har jag fått nog av för en livstid, men när man som grund har en polishistoria som tar en övernaturlig vändning är det mer än välkommet. Detta är en thriller/skräck som till största del bygger upp stämningen och använder sig flitigt av spänning men det bjuds även på en del riktigt välfungerande hoppa-till-scener som fick mig att hoppa högt i biofåtöljen (för att inte nämna ett par riktigt äckliga gore-scener). Det är kul att se Eric Bana i en roll utanför hans safe-zone, även om han ibland känns lite träig.
Däremot är manuset riktigt dåligt – manusmässigt bockar man nästan av varenda kliché som finns. När prästen (som här både röker och dricker) dyker upp i bild vet man direkt vad han kommer säga, hur filmen kommer sluta och vad klimaxet kommer bestå av. Det är trist att man inte jobbat lite mer på manuset då handlingen i sig känns som man mixat två olika genrer och har en fräsch känsla över sig. Jag hade förväntat mig lite mer av regissören bakom den effektiva Sinister, men Deliver us from Evil lyckas kamma hem en halvstadig trea.
3/5
Recension: Oculus
Oculus
Spegel spegel på väggen där…
Kaylie och Tim återförenas flera år efter en traumatisk upplevelse som fick Tim inspärrad på mentalsjukhus. Efter en stel hälsning börjar Kaylie prata om det faktum som fick Tim inspärrat i första plats – en viss kraft som kom in i deras barndomshem via en antik spegel och ändrade beteendet hos deras föräldrar. Hon nämner att hon även spårat upp spegeln och har planer på att förinta kraften i den; något som blir en svår kamp för syskonen.
Detta är en grovt berättad film; en månad till i klipprummet hade inte skadat för att få dess övergångar att flyta ihop snyggare. Det är två historier som berättas, både om syskonens nutid och dåtid och det vävs ihop på att makabert men snyggt sätt. Det finns gott om spänning och rysliga ögonblick, man slänger in ett par milda men väldigt effektiva äckeleffekter och filmen håller en någorlunda jämn takt.
Däremot brister det ganska mycket i agerandet; Karen Gillan och Brenton Thwaites spelar syskonparet utan någon som helst kemi eller inlevelse, kortaste strået drar dock Gillan då hon i vissa delar överspelar så grovt att jag ryste ofrivilligt till. Nya stjärnskottet Thwaites går mestadels runt och ser ut som en bortkommen hund (pudel) – jag hade gärna sett filmen med andra talangfulla skådespelare eftersom mycket med denna skräckis just ligger i agerandet. Slutet bjuder på en härligt ångestfylld twist och Oculus kammar hem en trea trots bortslösad potential.
3/5
Recension: Wolf Creek 2
Wolf Creek 2
Mer av allt
Åtta år efter att första Wolf Creek landade på DVD-hyllorna har uppföljaren hunnit ikapp oss och med samma regissör bakom ratten blir det inget annat än bra. Vi får denna gång följa en serie olika karaktärer till skillnad från föregångaren där all fokus var på filmens huvudtrio; vi introduceras till ett tyskt par och senare en brittisk kille som alla blir terroriserade av den sadistiske Mick Taylor.
Uppföljaren är större, snyggare, blodigare och längre än första filmen; mer av allt, några nya element samt en liten fördjupning i karaktären Mick som måste vara en av de mest obehagliga och vidriga seriemördarna som någonsin skildrats på film. Det är fart och fläkt genom hela filmen – dock känns det som helheten bara består av några sekvenser som staplats ihop i klipprummet; det hänger ihop men det känns som olika kapitel – en viss scen med en känguruflock känns oerhört udda.
John Jaratt verkar njuta av att få lufta sin inre sadist och har oerhört kul i rollen som Mick samtidigt som Ryan Corr funkar som en pretty-boy som är med om sitt livs värsta natt. Regissören har även lagt om stuket lite; istället för att lära känna karaktärerna innan helvetet bryter loss får vi lära känna dem under färden, något som bidrar till att uppföljaren inte har originalets långa uppbyggnad. Wolf Creek 2 kammar hem en stark trea och slutet är bland det bästa jag sett inom skräckfilmer – någonsin.
3/5
Recension: 13 Sins
Vad skulle du göra?
Elliott är i en mycket dålig situation; han ska gifta sig, har ett barn på väg och har precis blivit av med sitt jobb. Hans bror och pappa är också beroende av honom då brodern har en störning och pappan gammal - plötsligt ringer hans mobil och en okänd person erbjuder honom en summa pengar för att döda en fluga, sen ytterligare en summa pengar för att äta upp flugan... Summorna växer i takt med att utmaningarna blir värre och värre, men frågan är hur långt Elliott är redo att gå innan hans samvete och psyke hinner ikapp honom?
Nyligen såg jag Would You Rather som inte gjorde något större intryck på mig trots lovande start och 13 Sins har många likheter med den, bara att man i detta fall lyckats med själva konceptet och det är oavbrutet fängslande då man sätter sig själv i Elliotts sits; hade jag gjort det? Är det rätt? Om jag hade gjort det, hur hade jag gått till väga? Det finns många frågor och olika ställningstaganden, en del som leker med moralen, samvetet och det grundligaste av allt: respekt.
Filmen håller en hög takt, det händer mycket och skådespeleriet är stabilt; karaktären Elliott gestalts mycket bra av Mark Webber som går från osäker ung man till pressad, smått galen karaktär som inte låter någon stoppa honom. Överraskande nog finns det ett par riktigt vidriga scener som jag inte trodde filmen skulle innehålla, som både äcklar och fascinerar då pengar är faktorn till varför det just händer. 13 Sins kammar hem en stadig trea.
3/5
Recension: The Awakening
The Awakening
Bra prestationer i trött tappning
Florence (Rebecca Hall) hjälper polisen med att avslöja lögnerna bakom övernaturliga händelser och sätta dit personer som påstår sig kunna ta kontakt med andra dimensioner – och hon är grym på sitt jobb. När hon anländer till en skola för att ta hand om de påstådda övernaturliga händelserna upptäcker hon snabbt att detta är något hon aldrig tagit sig an förut – är det verkligen övernaturliga fenomen som sker eller är det någon som driver med henne?
Det finns mycket positivt i The Awakening; skådespeleri som får andra skräckfilmer att blekna, foto som bidrar till den drömska tonen och effektiv musik som hjälper till med att skapa mystik och misstro. Inledningen är intresseväckande och det hela bäddar för en bra upplevelse; dock så kommer skräckeffekterna alldeles för sällan och de är alldeles för medelmåttiga för att göra intryck.
Trots att så många andra faktorer försöker få rullen att fungera börjar den halvvägs halta och mot slutet blir det alldeles för platt och upplösningen är allt annat än tillfredställande. Med skådespelare som Hall, Dominic West och Imelda Staunton förväntade jag mig något mer effektivt, men nu hamnar The Awakening bland genrens svagare bidrag trots övertygande rollprestationer.
2/5
Foto: 3
Skratt: -
Musik: 2
Skräck: 1
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 3
Filmens specialitet: överturliga fenomen - 2
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
Recension: Martyrs
Martyrs
Fransk skräck briljerar
En ung kvinna ger sig ut på hämndturné för att hämnas de människor som förde bort och utnyttjade henne som barn; tillsammans med en barndomsvän ger hon sig på de ansvariga bakom den traumatiska upplevelsen. Det dröjer inte länge innan hon inser att det hela endast är en täckmantel för att bevara ett mycket skummare och mer sadistiskt mysterium, något som varken hon eller hennes väninna är förberedda inför.
Första gången jag såg Martyrs förstod jag inte mycket, det var alldels för många intryck och förskräckelser för att jag skulle kunna hänga med. Andra gången visste jag om dess skräckelement så jag blev inte speciellt rädd, men väldigt fascinerad. Det är en film som täcker många olika områden och är väldigt oförutsägbar. Ja, en skräckfilm som är oförutsägbar, och lyckas även förundra.
Skräcknivån är bitvis skrämmande hög, många gånger eftersom man inte vet vad som pågår – det okända förfärar mer än blod och kroppsdelar. Men även på den fronten har Martyrs mycket att komma med, det är bryskt, groteskt och vissa bilder lämnar inte hjärnhinnan på väldigt lång tid. Storyn är originell, skådespeleriet trovärdigt och dess tempo hög; det blir aldrig tråkigt och det är jämt fängslande.
Slutet bjuder på en härlig chock och filmen lämnar efter sig en tung och mycket frånstötande känsla, vilket slutligen leder till att Martyrs får en stadig fyra i betyg.
4/5
Foto: 3
Skratt: -
Musik: 3
Skräck: 5
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 4
Filmens specialitet: vad finns under täckmanteln? - 5
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
Recension: Cassadaga
Cassadaga
Alldeles för splittrat
Claire förlorar sin syster i en mycket tragisk olycka som leder till att hon blir deprimerad och åker ut på landsbygden för att koppla av och få inspiration till sitt målande. Hon kommer i kontakt med lite nya människor och träffar en kille; Mike, vars dotter tar målarlektioner hos henne. Claire får möjligheten att ta kontakt med sin systers ande, men någon annan vill kontakta henne, någon i stort behov av hjälp. Det blir svårare än väntat då Claire är döv och skumma typer börjar dyka upp omkring henne…
Det är en ambitiöst gjord film med känsla och finess, storyn är välberättad och skådespeleriet över medel. Skaparna är dock splittrade över vilken riktning de vill ta; romantisk thriller, spökhistoria eller tortyrporr? Filmens uppbyggnad är stadig, även om det är lite långsamt och alldeles för lite skräck. Det blir lätt distraherande när filmens hjältinna filmas i trosor alldeles för många gånger och även sexscenen känns påtvingad och omotiverad.
Sista akten tar upp farten och bjuder på en ganska omtumlande färd som är rafflande och bra, men helhetsintrycket förblir splittrat och ganska svagt. Det är för lite skräckelement, trots att de hoppa-till-scener som dyker upp funkar, för att detta ska få kallas för en skräckfilm. Historien har i grund och botten gjorts tidigare, bättre och mer skrämmande, så det blir endast en stark tvåa till Cassadaga.
2/5
Foto: 3
Skratt: -
Musik: 2
Skräck: 2
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 3
Filmens specialitet: vem försöker kontakta Claire? - 2
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
Recension: Sinister
Sinister
Obehaglig är bara förnamnet
Från skaparna av Insidious och Paranormal Activity kommer Sinister; en psykologisk demonthriller om en familj som flyttar in i nytt hus då familjefadern febrilt söker inspiration för att skriva uppföljaren till sin succébok. Ellison (Ethan Hawke) har specialiserat sig på att skriva om riktiga, olösta mord och väl i det nya huset upptäcker han stötande men intressant information om familjen som bodde där innan. Ju mer han gräver i historien desto mer ångrar han sig; upptäckten visar sig sätta hela hans familj i fara, men kan detta vara drömstoryn han letat efter?
Insidious ärrade mig för livet medan Paranormal Activity inte påverkar mig för fem öre och lyckligtvis är Sinister mer lik Insidious, men med tyngre och seriösare ton. Öppningsscenen är bland det mest obehagliga och bisarra jag sett och filmens ton eskalerar därifrån till en viss grad att det rentav blir jobbigt att se på händelserna. Find footage material blandas smidigt ihop med klassisk smyga-runt-i-stort-hus-på-natten-scener och de andningspauser som ges emellanåt ar alldeles för få och händelserika för att man på riktigt ska kunna förbereda sig på nästa skräckmoment.
Hawke är en duktig skådespelare och han håller ihop filmen mycket bättre an väntat; likaså gör Juliet Rylance i rollen som hans fru Tracy. Musiken är mycket, mycket skrämmande och bidrar med en ångestframkallande känsla som bara förvärras av det man får se på bild. Jag hoppade till, blundade, skruvade mig och önskade helhjärtat att jag inte hade sett filmen; men det som håller mig från att dela ut betygsfyran är känslan efter filmen. Det fanns inget nöje i att se filmen och dess upplösning; dess tunga ton och isande skräck ger aldrig tillfälle att njuta av själva upplevelsen, även om Sinister fungerar utmärkt och gör sitt jobb med att skrämma.
Se inte trailern om du inte redan sett den - det avslöjas oförlåtligt mycket och den som klippte ihop trailern borde aldrig få göra en ny trailer. Annars är detta en film som omdefinierar ordet "obehaglig" och sätter en ny standard för hur mycket man kan göra med en simpel, klassisk demonstory och duktiga skådespelare. Mardrömmar utlovas.
3/5
Foto: 3
Skratt: -
Musik: 5
Skräck: 4
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 4
Filmens specialitet: obehag - 5
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
Recension: The Blair Witch Project
The Blair Witch Project
Skrämmer fortfarande
För 13 år sedan släpptes The Blair Witch Project efter ett mycket omnämnt och slipat marknadsföringsprogram, där man påstod att materialet var riktigt, häxan levande och att händelserna i filmen verkligen ägt rum. Filmen handlar om tre studenter som ger sig ut i Marylands skogar för att göra en dokumentär om den notoriska häxan som sägs finnas på riktigt och till och med ha blivit sedd ibland. De återvände aldrig, och filmen är vad de lyckades dokumentera.
Med en minimal budget och skådespelare som inte ens spelade någon annan än sig själva tog The Blair Witch Project världen med storm. Den har flera gånger blivit utsedd till en av de mest skrämmande filmerna någonsin, om inte den mest skrämmande, vilket jag fullkomligt håller med. Efter blodvågor som Saw-filmerna är det kul att titta tillbaka på en äldre film och inse att den med knappare budget och medel lyckas göra större intryck än alla flygande kroppsdelar.
Uppföljaren blev mindre lyckad och i mina ögon existerar den inte ens; men den är värd att nämnas just för att varna andra om hur dålig den är. Filmen styrka är miljöerna, paniken och skräcken i skådespelarnas röster när de går vilse dag efter dag och knappt vågar sova på nätterna; inte nog att gå vilse i en enorm skog, utan att behöva övernatta på platsen där en häxa sägs leva är ruskigt nog. The Blair Witch Project kammar hem en strålande fyra och spöar även Paranormal Activity skräckmässigt.
4/5
Foto: - 2
Skratt: -
Musik: -
Skräck: - 5
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: - 4
Filmens specialitet: häxa & skog - 5
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
Recension: [REC] 3 Génesis
[REC] 3 Génesis
Flams och komik… Är detta [REC]?
Efter två väldigt framgångsrika filmer valde regissörerna Paco Plaza och Jaume Balagueró, som regisserat del ett och två tillsammans, att göra varsin uppföljare. Först ut är Paco Plaza som nu flyttat historien till en helt ny miljö; paret Clara (Leticia Dolera) och Koldo (Diego Martin) är mitt uppe i sitt bröllop tillsammans med hundratals gäster. Häpnadsväckande nog blir dagen allt annat än lycklig då gästerna smittas av något okänt och börjar äta varandra istället för bröllopstårtan… Mer tid lägger man inte på storyn vilket resulterar i att detta kunde ha varit vilken B-skräckis som helst.
Det är klart att Plaza inte är den vassaste av duon som tidigare gett oss en av tidernas mest effektiva skräckfilmer och även en av de mest lyckade uppföljarna. Allt som kännetecknar de två föregående filmerna har lämnats åt sidan; ingen skakig kamera, ingen tryckande panik och inga som helst skrämselmoment. Det är tvärtom fullt av festliga ögonblick och repliker som är allt annat än komiska och bara förlöjligar det som de tidigare filmerna så omsorgsfullt byggt upp. Karaktärerna glöms så fort de lämnar skärmen och inga scener eller händelser är minnesvärda, rörande eller speciellt obehagliga.
Handlingen verkar utspela sig samtidigt som de två andra filmerna, man får varken svar på några frågor eller någon vidare förklaring till vad denna så kallade ”virus” innebär. Det som gjorde mig mest besviken är att det finns så många klichéer som man undvikit tidigare i serien, men som här bockas av en efter en. Det är inte skrämmande, spännande eller ens särskilt intressant. Några vidriga scener får man ändå till, men det känns oftast påtvingat och omotiverat. När bruden river av halva bröllopsklänningen och går loss med motorsåg kan jag inte göra annat än att höja på ögonbrynen och undra vad fan Plaza sysslat med.
Skådespeleriet är alltigenom skapligt och det är kul med lite nya miljöer än det dunkla hus som hemsökt alltför många av mina mardrömmar. Den skakiga kameran som passar bra för lågbudgetsfilmer finns med i små delar, annars är det filmat som en ”riktig” film och det gynnar inte rullen, det ser oftast obeskrivligt B och billigt ut. Jag hoppas Balagueró avslutar med en bättre fjärde del som sägs fortsätta direkt efter del två, men som skippar den handburna kameran. Tills vidare får Génesis en mycket svag tvåa.
2/5
Foto: - 1
Skratt: -
Musik: -
Skräck: - 1
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: - 2
Filmens specialitet: helvetesbröllop - 3
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
Recension: Intruders
Intruders
Klichéträsk
Mia (Ella Purnell) är en helt vanlig tjej med undantag från när hon sover; hon hemsöks ofta av en gestalt i huva som vill åt hennes ansikte – exakt samma gestalt som även hemsöker en ung pojke i ett annat land långt ifrån henne. Mias pappa John (Clive Owen) börjar bli orolig när hennes mardrömmar blir våldsammare och påverkar hennes dagliga beteende, men det visar sig att hennes drömmar är grunden till något som ingen av dem kunde ha förutspått.
Juan Carlos Fresnadillo, regissören bakom denna och smått lysande 28 Veckor Senare (som enligt mig slår originalet) kan man förvänta sig ett och annat av. Intruders är en snygg film som rent estetiskt försöker sticka ut men misslyckas på grund av halvtaskiga och övertydliga CGI-effekter, samtidigt som handlingen inte har mycket fräscht att skylta med. Den hamnar alldels för ofta i tidigare upplevda klichéträsk där både präster och läkare tas till för att ta itu med barnens mardrömmar.
Clive Owen gör inte en direkt minnesvärd prestation, däremot är Purnell väldigt duktig och stark i sin roll. Några få skrämmande scener försöker sätta sig på minnet men förstörs som sagt av dålig animation och oftast oförklarliga händelser. När den stora sluttwisten har avslöjats blir filmen plötsligt sämre då man inser att manusförfattaren bara vridit om en ganska simpel och typisk story för att göra filmen mer intressant och på så sätt mycket mer invecklad än vad den egentligen behövt vara. Intruders får en tvåa.
2/5
Foto: 3
Skratt: -
Musik: 2
Skräck: 1
Action: -
Effekter: 1
Skådespeleri: 3
Filmens specialitet: läskiga drömmar - 2
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
Recension: Chernobyl Diaries
Klichétyngt och korkat
En samling vänner bestämmer sig för att göra något de aldrig tidigare gjort när de träffar en extremturism guide; hälsa på ödelagda Tjernobyl. Så i sällskap med guiden och ytterligare två turister beger de sig ut i den övergivna staden, trots påtagliga vinkar om att de inte borde åka in dit. Väl framme verkar allt lugnt, men mot kvällen inser de snabbt att de inte är ensamma och har sällskap.
Upplägget har man sett tusen gånger innan, en person i gänget slänger fram den korkade idén om att göra något livsfarligt och alla är med på det trots en som ständigt hävdar att det är en dum idé (gissa vem som har rätt till slut?). Det som händer därefter är inte så annorlunda; folk försvinner, skuggor dyker upp och något okänt lurar i mörkret. Trots dessa faktorer är det sällan jag sett en modern skräckfilm med så få försök till att just skrämma publiken.
Största problemet är att karaktärerna är så oerhört idiotiska att man ganska tidigt i filmen vill att de ska dö. Det ena korkade beslutet avlöser det andra och folk beter sig motsatsen till vad man hade gjort i en sådan situation. Det blir ganska enfaldigt och tråkigt att se på det hela och mot slutet avslöjas inte ens det som jagat våra ”hjältar”, utan det hela trycks in i en klichétyngd och påtvingad twist som inte gjorde mig smartare i alla fall. Betygsettan är given.
1/5
Foto: 1
Skratt: -
Musik: -
Skräck: 1
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 1
Filmens specialitet: vad döljer sig i Tjernobyl? - 1
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
Recension: The Loved Ones
The Loved Ones
Svart humor som bäst
Lola vill gå på bal med Trent och frågar därför honom om han vill bli hennes dejt; tråkigt nog är det inte ömsesidigt och Lola får snopet bita i det sura äpplet. Trent spenderar tiden tillsammans med sin flickvän samtidigt som Lola smider planer, för när det blir dags för balen försvinner Trent plötsligt och spåren leder hem till Lola, där en sjukt sadistisk lek precis börjat. Som spiken i kistan är även Lolas pappa med på planerna, och Trent får verkligen ångra sig att han sa nej… Men kommer han klara sig?
Australienska skräckfilmer är ibland riktigt bra (Wolf Creek) och The Loved Ones hamnar bland de bättre skräckisar jag sett på senaste, även om filmen i sig inte är speciellt skrämmande. Här blandar man temat bal med tortyr, sadism och sexuell frustration samtidigt som man glatt blandar in en gnutta kannibalism. Allt är dock gjort med glimten i ögat, replikerna vassa och skådespelarna verkar ha riktigt kul.
Det är överraskande rått och blodigt, Lola är inte rädd för att ta i med olika föremål och Robin McLeavy som spelar hennes karaktär bokstavligt talat är Lola. Det är färgglada scenstycken man sällan ser i skräckfilmer som varvas med skrattretande ögonblick och hela tiden undrar man hur det hela kommer sluta. Uppskattar man inte denna typ av film ska man hålla sig långt borta, för ren skräck serveras man inte utan detta är svart humor som bäst. The Loved Ones får en stark trea.
3/5
Foto: 3
Skratt: 3
Musik: -
Skräck: 1
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 4
Filmens specialitet: alternativt balaktivitet - 4
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt!
TRAILER
Recension: The Cabin In The Woods
The Cabin In The Woods
Fick inte mig att tappa hakan, men…
Hur många har inte sett en skräckfilm med det mest nyttjade upplägget i historien; en grupp ungdomar drar till en stuga mitt i skogen, träffar en skum typ på vägen dit, börjar supa och festa lagom till kvällen och när det blir dags för action i sovrummet dyker en/ett galen/galet mördare/zombie/spöke upp och terroriserar dem som aldrig förr? Tänk igen. De välkända klichéerna ska få sig en känga och vi ska se vad som ligger bakom detta upplägg; The Cabin In The Woods går dit ingen annan skräckfilm gjort.
Detta är ingen skräckfilm enligt mig, det finns överdrivet många blodiga scener men det blir sällan skrämmande eller obehagligt. Däremot lutar filmen mer åt det komiska hållet vilket är välkommet, och man skrattar fler gånger än vad man hoppar till. Och redan nu kan jag säga att ju mindre du vet om filmen desto mer kommer du njuta av den. Hyllad och rosad i USA, välmottagen även här i Sverige och det resulterade i att jag förväntade mig en skräckfilm som absolut skulle få mig att tappa hakan.
Så blev det inte, och jag kände mig smått snopen (kan ju berott på de sjukt höga förväntningarna jag haft) men detta är en grymt underhållande, kul och på sitt sätt nyskapande film som är fylld med små minnesvärda detaljer, träffsäkra repliker och ett slut som man sent glömmer. Sportfånen, nörden, slampan och oskulden finns alla där och vi som kan skräckfilmer har något utöver det vanliga att se fram emot, men som helhet blir det en stark trea till The Cabin In The Woods som inte riktigt levererade det jag hade tänkt mig.
3/5
Foto: 3
Skratt: 4
Musik: -
Skräck: 2
Action: -
Effekter: 3
Skådespeleri: 3
Filmens specialitet: vad är hemligheten bakom skräckisar? - 4
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt!
TRAILER
Recension: The Woman In Black
The Woman In Black
Småläskig och snygg
Arthus Kipps (Daniel Radcliffe) är en ung man som förlorat sin fru och ensam fått uppfostra sin son. Han tackar ja till ett jobb som drar honom långt ut till en avlägsen by där han ska sälja ett hus som en rik kvinna lämnat efter sig. Arthur upptäcker snart att huset, bortsett från att vara fylld med läskiga föremål, även spökar. Han tycks se getalten av en svartklädd kvinna som dyker upp lite överallt, men vem är hon och vad vill hon?
Radcliffes första film efter Harry Potter-serien är en skräckis med en klassisk spökhistoria i centrum och det fungerar bättre än väntat. Med snygga kulisser, kuslig rekvisita och några väl fungerande skrämseleffekter berättar filmen en ganska basic spökhistoria på ett bra sätt. Radcliffe är inte branschens bästa skådespelare men gör ett hyggligt jobb och platsar in riktigt bra med sin nya look och kläder.
Även fotot är skickligt genomfört och använder sig väl av de olika miljöerna samtidigt som det är lite synd att man inte försökt göra något lite mer skrämmande när man ändå haft möjligheten. Ibland kändes det som om det gick alldeles för lång tid mellan de spännande bitarna och trots intressanta sidokaraktärer blir det ett svagare helhetsintryck man får av filmen. The Woman In Black får en stadig trea och även tummen upp för den fina och vågade avslutningen.
3/5
Foto: 3
Skratt: -
Musik: 2
Skräck: 3
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 3
Filmens specialitet: kvinnospöke - 3
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt!
TRAILER
Recension: Timber Falls
Timber Falls
Mer störd än skrämmande
Mike och Sheryl drar ut i vildmarken för att spendera lite tid med varandra och komma bort från allt annat. De njuter av att tälta, bada i sjön och sitta uppe vid brasan på kvällarna. Något de inte är medvetna om är gestalten som har dem under uppsikt och planerar deras kommande dagar. De ska nämligen tas till fånga och avla en äldre man och kvinnas barn eftersom kvinnan själv inte kan bli gravid och på köpet ska de även renas från sina synder.
Många filmer med likadant upplägg har gjorts och även om motiven oftast skiljer sig åt är det samma mall som filmerna följer. Timber Falls hamnar i den kategorin och trots duktiga skådespelare, ovanligt smarta karaktärer och bättre dialog än genomsnittet skräms den inte ordentligt. Det är mer ”wtf”-ögonblick som framförallt är störda och många gånger känns det hela komiskt istället för läskigt.
De skumma sidokaraktärerna är där, skogsjakterna är där, skriket och det oskiljaktiga kärleksparet finns med, det är gott om blod och den miffade, utnyttjade karaktären som styrs av sina herrar springer runt med vapen i högsta hugg. Det är ingen dålig film, men för den insatte finns inget fräscht och spännande att avnjuta här. Det blir en tvåa till Timber Falls.
2/5
Foto: 2
Skratt: -
Musik: -
Skräck: 2
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 3
Filmens specialitet: vem ska föda åt vem? - 2
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt!
TRAILER
Recension: The Devil Inside
The Devil Inside
Sämsta tänkbara slutet
Isabella bestämmer sig för att reda ut varför hennes mamma blev utsatt för en exorcism och dödade de tre deltagande personerna under akten. Tillsammans med en dokumentärfilmare beger hon sig till Italien där hennes mamma blivit inspärrad på ett mentalsjukhus. Ju närmare sanningen hon kommer desto tydligare blir bevisen på att det handlar om något övernaturligt och inte psykiska problem som man tidigare trott.
Filmen är ruskigt bra för sin ynka budget på $1 miljon, men som en skräckfilm som ges ut 2012 kan dess kvalité diskuteras. Efter en småspännande inledning börjar Isabella sin resa som aldrig verkar ta slut; hon pratar och pratar, träffar präster och demonutdrivare och pratar lite till. Efter ungefär 40 minuter, av filmens 80 minuter får vi träffa hennes mamma och saker och ting blir intressanta igen. Men så fort filmen börjar ta sig kommer ännu en död sekvens som tråkar ihjäl oss med sitt repetitiva tjöt.
Den sista kvarten livar upp saker och ting när man äntligen börjar förstå vad det hela handlar om, men mitt i allt tar filmen slut. Ungefär som om skaparnas budget inte räckte till mer, eller att de inte hade några idéer kvar; en riktig billig utväg helt enkelt. Filmen har ett par fungerande hoppa-till-scener, dock så saknar den originalitet och isande skräckmoment. De få spännande scener som syns till förstörs ofta av en vulgär, skrattretande dialog som innehåller allt från könsord till bröstmjölk, och filmen förtjänar inget annat än en etta, mestadels på grund av det usla avslutet.
1/5
Foto: 1
Skratt: -
Musik: -
Skräck: 2
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 2
Filmens specialitet: demoner - 1
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt!
TRAILER
Recension: The Innkeepers
The Innkeepers
För lång uppbyggnad
Två anställda på ett gammalt hotell, Claire (Sara Paxton) och Luke (Pat Healy), bestämmer sig för att leta efter övernaturliga väsen innan hotellet stängs ner för gott. De letar efter spöket Madeline som sägs ha ett fruktansvärt förflutet i byggnaden och ju närmare sanningen de kommer desto mer känner de av att något inte stämmer. Claire berättar detta för en av hotellgästerna som visar sig ha en viss talang för det övernaturliga och bestämmer sig för att hjälpa dem.
Regissören Ti West bevisade genom The House Of The Devil att han har koll på hur man bygger upp en film som osar gammaldags skräck och The Innekeepers är precis likadan. Långsamt byggs stämningen upp till oförväntade höjder där skräcken blir så ihärdig att man bara vill blunda – men det är endast ett fåtal gånger det sker. Oftast är det småspännande men händelselöst vilket i mitt fall kändes tråkigt.
Sara Paxton är riktigt duktig i rollen som Claire och hennes medspelare Pat Healy klarar sig också bra och det är främst under de sista tjugo minuterna filmen kommer igång på riktigt. Däremot är uppbyggnaden alldeles för lång och det är där filmen tappar en del, annars är detta en gammaldags skräckfilm med en klassisk spökhistoria och bra skådespel. Betyget blir en svag trea för The Innkeepers.
3/5
Foto: 3
Skratt: -
Musik: -
Skräck: 3
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 3
Filmens specialitet: spökande hotell - 2
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt!
TRAILER
Recension: Don't Be Afraid Of The Dark
Don’t Be Afraid Of The Dark
Fantasilös soppa
Sally (Bailee Madison) blir tvungen att flytta till sin pappa som bosatt sig i ett stort hus tillsammans med sin yngre flickvän Kim (Katie Holmes). Efter några nätter upptäcker Sally att det är något konstigt med huset, men hennes pappa tror att hon beter sig konstigt på grund av miljöbytet. Medan Kim försöker få kontakt med Sally dras Sally mer och mer in i det mörker hon ser runt om kring sig, utan någon förstående vuxen att kunna prata med.
Guillermo del Toro har skrivit manuset som på många sätt påminner om en av hans äldre filmer, nämligen Pan’s Labyrinth. Det som gjorde Pan’s Labyrinth till en fantasifylld och unik upplevelse är dock som bortblåst och har ersatts av klichéfyllda scener och repliker. Skådespeleriet är som bäst mediokert men den unga Madison lyckas göra en finfin insats som lär hjälpa henne få en framgångsrik karriär.
Skräckfyllda scener saknas helt; intressanta scener glimmar förbi men dränks i den fantasilösa soppa som slutligen tar över filmen totalt. Att Toro slängt in små, fula varelser som springer runt med rakblad är ett billigt sätt att undvika ett bättre manus som troligen hade krävt större ansträngning från hans sida. För den mörkrädde finns ett par scener som kan upplevas som kusliga, annars blir det en svag tvåa till denna oinspirerade rulle.
2/5
Foto: 2
Skratt: -
Musik: 2
Skräck: 1
Action: -
Effekter: 2
Skådespeleri: 2
Filmens specialitet: vad händer i mörkret? - 1
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt!
TRAILER
Recension: Shark Night 3D
Shark Night
Blodfattig bakisunderhållning
Kåta, snygga och ointelligenta ungdomar beger sig ut för att bada, sola och supa ner sig vid en stuga ute vid en ö. Sjöns djurliv består till stor del av gigantiska, blodtörstiga hajar som attackerar allt som rör sig. Ironiskt nog plaskar ungdomarna runt som idioter och blir hajmat, en efter en. Kruxet är; hur kan hajarna ha kommit in i sjön? Japp, där har vi till och med upplägget för en eventuell twist. Fascinerande.
Manusmässigt är det noll, skådespelarmässigt helt okey, effektmässigt är det bedrövligt. Datoranimerande hajar som får pirayorna från Piranha 3D att se Oscarsvärdiga ut, då har man lyckats nå ett nytt lågvattenmärke. Problemet är dock att filmen är för rumsren för att kunna bjuda på den hajterror man förväntat sig, det är överraskande barntillåtet utan våld, blod och skrämmande scener.
Hoppet är dock inte helt ute; trots dess påtagliga brister är det en ganska kul, hjärndöd underhållning som fungerar utmärkt som bakisunderhållning. Hade man tagit ut svängarna lite mer och haft bättre effekter kunde det ha blivit något bra, men nu kommer inte filmen längre än en svag tvåa. Komiskt att filmen heter Shark Night, när det mesta utspelar sig under dagen.
2/5
Foto: 1
Skratt: -
Musik: 1
Skräck: 1
Action: -
Effekter: 1
Skådespeleri: 2
Filmens specialitet: hajterror - 2
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt!
TRAILER
