Recension: The Fault In Our Stars
The Fault In Our Stars
Trovärdiga ögonblick
Hazel (Shailene Woodley) har lungcancer; den elakartade typen som gör det svårare för henne att andas. Därför går hon alltid runt med en tub och slangar in i näsan för att kunna andas och hålla igång lungorna. Plötsligt vänder allt och hennes sjukdom saktar ner trots läkarnas prognos, hon får mer tid till att leva och börjar då i en krisgrupp där ungdomar med cancer träffas för ett berätta om sina livshistorier. Under ett möte träffar hon Augustus (Ansel Elgort) som överlevt cancern men förlorat sitt ben i kampen mot sjukdomen; tycke uppstår och en fin kärlekshistoria tar sin början…
Jag läste ut boken under en flygning och sista tredjedelen bokstavligen förstörde mig – sen dess har jag räknat ner dagarna fram tills att filmen släppts. Det är en trogen och välgjord filmatisering som får med det mesta; den sarkastiska tonen, den otippade kärleken, sjukdomens för och nackdelar samt Hazels inre känslor och tankar. Skådespeleriet är mycket bra, det slår gnistor om Woodley och Elgort; regissören drar gärna ut på fina ögonblick så de känns trovärdiga, jag som publik köper det som händer på vita duken.
Slutet som berättas i detalj är oerhört tung i boken men har kortats ner – kanske för att filmen hade blivit för sorglig. Jag har aldrig sett så många personer gråta under en biofilm; jag kunde bokstavligen höra en nål falla till marken (om det inte hade varit för den hulkande tjejen på raden framför som brast uti ett skri av tårar), dock hade jag gärna sett de små detaljerna från slutet även i filmen. Tunga filmer är en lyxvara vi inte får se så mycket av nuförtiden så därför blev jag aningen paff när filmen valde en lättare upplösning; det är även anledningen till varför betygsfemman uteblir. The Fault In Our Stars får en stark fyra.
4/5
Recension: Grace of Monaco
Grace of Monaco
Vart är innehållet?
Skådespelerskan Grace Kelly (Nicole Kidman) är förvirrad och vet inte vad hon ska ta sig till i livet; ska hon flytta tillbaka till Hollywood och ta upp sin karriär genom att medverka i en film av Hitchcock eller stanna kvar i Monaco vid sin mans sida och uppfylla sin skyldighet som fru och prinsessa? Hur ska hon klara av seder och bruk som hon inte är van vid, språk hon inte behärskar och det ständiga hotet från Frankrike som vill invadera Monaco?
Nicole Kidman är ett säkert kort att satsa på när det kommer till starka roller inom filmvärlden; hon lever alltid upp och det är sällan man blir besviken på hennes spel. I rollen som den naive Grace faller hon dock en aning då naivt aldrig varit hennes starka sida – men bränner till i ett par scener när hon ryter ifrån och framstår som mer slug än naiv. Med andra ord är hon helt enkelt felcastad, även om absolut funktionerar i huvudrollen. Även Tim Roth är bra som hennes make, trots att han inte har mycket att jobba med på manusfronten.
Då ställer jag mig frågan; vart är innehållet? Detta kunde ha blivit en mycket gripande, medsvepande och på sina håll spännande filmatisering av en ikons liv men här uteblir så många element. Miljöerna är fina, Nicole Kidmans stylist har haft fullt upp och fotot är riktigt läckert; musiken dånar på bra och kameraglidningarna är snyggare än vad de har rätt till att vara; men varför så mycket yta och så lite fördjupning? Det är en lättsam film som inte kräver mycket (eller någon alls) tankeverksamhet, men jag hade förväntat mig mer av temat i fråga. Grace kammar hem en svag trea.
3/5
Recension: Noah
Noah
Noahs ark flyter men…
Noah (Russell Crowe) har fått en uppgift av Skaparen; att rädda alla djur men låta syndafloden skölja bort alla människor och deras vidriga levnadssätt, att ge världen efter detta en chans till ett nytt och bättre liv utan människor. Tillsammans med sin fru Naameh (Jennifer Connelly) och deras barn börjar de bygga den välkända arken, men tiden är knapp och hoten från människorna blir alltmer påtaglig.
Darren Aronofsky som tidigare regisserat briljanta Black Swan, The Fountain och Requiem for a Dream tar sig vatten över huvudet när han försöker göra mer av den klassiska historien än vad det egentligen går. Med en budget på $125 miljoner går han loss med änglar, stenjättar och hjordar av datoranimerade djur – och när syndafloden slår till känns det plötsligt som man tittar på katastroffilmen 2012.
Crowe vrålar, Connelly gråter och filmens speltid på 140 minuter drar ut på varenda scen – bokstavligen. När Emma Watson och Logan Lerman väl dyker upp är det försent att rädda filmen trots Watsons smått lysande insats som inte lämnar någon oberörd. Det är bombastiskt och pompöst, dödsallvarligt och grått; ibland fungerar det men mer än en gång bidrar det till fniss och fnys från publikens sida.
Några pluspoäng kammar dock filmen hem; musiken är otroligt fin och välkomponerad, även om det är aningen för överdramatiskt fungerar det med det som händer i filmen. Effekterna fungerar, även om jag personligen inte blev alltför övertygad av varken djuren, jättarna eller syndafloden – samtidigt som både Watson och Connelly slår till med fina insatser. Noahs ark flyter på men filmen sjunker ju närmare slutet vi kommer; Aronofsky hade nog en god tanke men även den sjönk under produktionen och Noah misslyckas med att kamma hem något annat än en svag två.
2/5
Recension: Dallas Buyers Club
Dallas Buyers Club
Starka prestationer lyfter tungt ämne
Året är 1985, vi befinner oss i Dallas och introduceras till Ron Woodroof (Matthew McConaughey) som lever ett liv fylld med knark, alkohol och oskyddat sex. Efter en olycka som får honom att hamna på sjukhus får han den omskakande nyheten att han smittats med HIV, något som han först viftar bort innan verkligheten hinner ikapp honom. Han upptäcker en del läkemedel som bromsar ner sjukdomen men som är illegala i USA; därför börjar han smuggla in det i landet dels för att sälja det och dels för eget bruk, vilket tar honom till en helt annan värld…
McConaughey spelar inte Ron – han är Ron Woodroof till utseendet, beteendet och språket. Att han tappade så många kilon för att gå in i sin karaktär bidrar till att man knappt känner igenom honom så det känns aldrig som om en stor Hollywoodstjärna är med i filmen vilket i detta fall är något positivt. Detta är hans bästa prestation genom karriären, en prestation som blir svår att toppa. Även Jared Leto lyser i sin roll som transpersonen Rayon, en charmig karaktär som man verkligen lider med. Dock är Jennifer Garners insats överraskande stelt och endimensionellt vilket utmärker sig negativt genom rullen.
Det är ett tungt ämne filmen brottas med men det är gjort med känsla och förståelse; jag älskar det faktum att man ger läkemedelsindustrin en fet känga och ännu en gång visar att pengar går före moral och människors välmående. Ämnen som HIV och homosexualitet kan lätt bli väldigt politiskt korrekta när det skildras på film men här tar man ställning och det är väldigt tydligt vad filmskaparna vill få fram med budskapet. Dallas Buyers Club kammar hem en stark fyra och lyckas beröra, upplysa och ge inblick i en HIV-smittad mans liv under 80-talet.
4/5
Recension: Pompeii
Pompeii
Uppfyller allt en guilty pleasure ska
Den unga Milo (Kit Harington) ser sin familj bli brutalt mördad och redan i ung ålder säljs han som slav; i senare år ägnar han sig åt att strida i arenor för de rikas nöje och slutligen hamnar han i Pompeii, en stad i skuggan av en gigantisk vulkan. Medan han kommer i kontakt med stadens prinsessa, förbereder sig åt de kommande fighterna och skaffar sig allt från vänner till fiender märker han även att vulkanen lever och kan när som helst ställa till med en katastrof som hotar allt och alla.
Pompeii är en så kallad guilty pleasure med ett omöjligt kärlekspar, en hämndhistoria och en väntande naturkatastrof som fungerar som filmens explosiva klimax. Letar du efter djupare mening, karaktärsutveckling eller ett tungt manus bör du återigen spana in Gladiator, annars är detta en överraskande snygg film som bjuder på allt en guilty pleasure skall och mer därtill. Skådespelarna är fina att se på (även om själva agerandet inte är lysande), miljöerna vackra och effekterna håller mycket högre klass än vad jag väntat mig. Även fotot och kameraarbetet är över medelmåttigt för dagens katastroffilmer och det är en snyggt förpackade filmupplevelse man bjuds på.
Regissören Paul W.S. Anderson som på senare tid bjudit oss på en drös av Resident Evil filmer vet hur man hanterar effekter, slagsmål och action överlag; dessa är filmens största styrkor. När det väl smäller är det högt och länge, men när det kommer till de lite viktigare bitarna såsom originalitet och stereotyper faller han platt till marken och jag bockar av kliché efter kliché. Pompeii är dock ett påkostat projekt som har svaga och starka sidor på gott och ont, och så länge du inte förväntar dig ett mästerverk gör den sitt jobb. Och ja, slutscenen är oerhört vacker – Pompeii får en trea.
3/5
Recension: American Hustle
American Hustle
Hypade bedragare
Irving Rosenfeld (Christian Bale) och han åtråvärda partner Sydney Prosser (Amy Adams) har valt att bedra folk och tjäna pengar på det – de heltidsjobbar som bedragare helt enkelt. När den ostabile FBI agenten Richie DiMaso (Bradley Cooper) tar dem på bar gärning bestämmer han att de ska jobba för honom; Richie vill nämligen komma åt de större bedragarna i bilden och på köpet även putsa till karriären och skaffa sig ett tungt namn.
Hypen har varit enorm runt denna film; 10 Oscarsnomineringar, jublande kritiker och prisregn i form av Bafta och andra awards. Dock vann inte filmen en enda Oscar vilket är förståeligt; man har sett allt innan. Skådespelarna, tillsammans med Jennifer Lawrence och Robert DeNiro gör allesammans finfina insatser, speciellt Lawrence som lyser i varenda scen hon syns till i – kortaste strået drar överraskande nog Cooper som överspelar alldeles för många gånger, men det kan man även skylla på karaktären i fråga.
Det är dock en fröjd för ögat att se filmen; mycket ögongodis i form av läckra miljöer, snygga kostymer och härligt kameraarbete; mina favoritdelar av filmen är de då musiken får ta över och det hela övergår till montage, det är otroligt snyggt och medryckande, för att inte tala om det snudd på felfria musikvalet. Rullen hade mått bättre av att inte försöka vara komisk, romantisk och gripande samtidigt utan fokusera på ett av elementen då filmen lätt tappar fokus ibland, men det hindrar inte American Hustle från att kamma hem en svag fyra.
4/5
Recension: uwantme2killhim?
uwantme2killhim?
Raffligt om nätrisker
Mark är en ung kille som mer än gärna surfar på nätet; han snackar lätt med brudar för lite egen vinning, men en viss brud fastnar han för. De chattar flera gånger och han inser att hon har problem med sin kille; han är våldsam och skrämmer henne. Mark känner sig uppgiven och svag men försöker hjälpa henne – plötsligt försvinner hon och lämnar honom undrandes. När den bittra sanningen kommer fram dras Mark in i en lek som snabbt degenererar och tar över hans liv på värsta möjliga sätt.
Filmen är baserad på en sann historia som publicerats i Vanity Fair februari 2005 och i slutet förstår man mycket väl att detta skulle kunna ske i verkligheten, samtidigt förstår jag inte vem som egentligen skulle lägga ner tid på ett sådant projekt. Säger jag mer avslöjar jag för mycket och denna film avnjuts bäst om man inte vet något; det är bitvis väldigt raffligt och intressant om nätrisker och hur dagens ungdomar använder internet.
Skådespeleriet är jämt och trovärdigt, manuset flyter på och filmen har en bra takt; det hela eskalerar gradvis till slutet som både känns tillfredsställande, men jag kunde samtidigt inte skaka bort känslan av antiklimax. Även om det överraskar tappade jag inte hakan och det blev lite träigt, trots det är uwantme2killhim? en stadig och stabil film som kammar hem en trea. Perfekt spänning för en bakisdag alternativt dejtafton.
3/5
Recension: Snowpiercer
Snowpiercer
Aktuell, omskakande och rasande
I framtiden bestämmer världens länder sig för att utföra ett experiment som ska förhindra den globala uppvärmningen – det visar sig vara svårare gjort än sagt då experimentet slår slint och en ny istid utplånar all liv på jorden. 18 år senare får vi se vilka som överlevt; på det självdrivande tåget Snowpiercer finns de som lyckades undvika istiden men får istället tampas med problemen ombord i form av orättvisa; de som bor längst bak i tåget är de fattigaste och ju längre fram du kommer desto lyxigare blir det. Curtis (Chris Evans) bestämmer sig för att ta sig hela vägen genom tåget för att konfrontera mannen bakom systemet…
Sällan ser jag filmer som griper tag i mig lika fort som Snowpiercer gjorde; det är oavbrutet spännande, intressant och drivande. Konceptet är mycket välkommet i en filmvärld som mestadels går ut på superhjältefilmer och annan nonsens som varken ger något eller gör publiken smartare. Med namn som Jamie Bell, Tilda Swinton och John Hurt kan det inte gå fel och skådespeleriet både övertygar och skrämmer, för att inte tala om de snygga actionsekvenserna som med jämna mellanrum avlöser varandra.
Mycket kritik riktas mot dagens samhälle, världen och hur vi lever; överflöden och rikedomarna som är koncentrerade på ett fåtal ställen och hungern, svälten och nöden som sträcker sig över majoriteten av vår planet. Det känns aktuellt och omskakande samtidigt som filmen i rasande tempo försöker visa mer och mer om hur maktbalansen fungerar och vilka roller vi alla har i det stora systemet som får det i sin tur att rulla på. Det är snyggt, våldsamt och engagerande, alla detaljer har något att säga och slutet lämnar tittaren matt och fundersam då det dras parareller mellan revolutioner, störtande av maktgalna människor och omstart. Snowpiercer kammar hem en femma, även om det finns brister ger filmen ett mycket stabilt helhetsintryck som kommer följa med publiken ett bra tag.
5/5
Recension: 12 Years a Slave
12 Years A Slave
Inte ens ett hjärta av sten…
Solomon Northup (Chiwetel Ejiofor) är bosatt i New York med sin fru och två barn, en fri man som gör som han vill och jobbar, precis som alla andra. Efter en omtumlande kväll vaknar han upp på ett okänt ställe och inser att han har sålts som slav; en skrämmande resa tar sin början som tar honom till allt från kallblodiga slavägare (Michael Fassbender) till uppgivna slavar som tappat hoppet om ett bättre liv. Vi får följa Solomon i 12 år och slutlligen se om han lyckas bli räddad eller inte.
Många filmer har gjorts i samma genre med samma tema men ytterst få har lyckats undvika klichéerna på samma sätt som 12 Years A Slave gör; det blir aldrig sentimentalt, sådär överdrivet dramatiskt eller extremt sockrigt. Verkligheten skildras utan försköning, regissören väljer att varken vända bort blicken eller överdriva någonting och filmens jämna, lugna takt ger åskådaren tid att smälta det tunga ämne som skildras på bild.
Skådespelarna gör alla ett strålande jobb; jag kan varken nämna en eller alla, utan det är helheten som ger ett strakt intryck. Jag greps med och verkligen led med Solomon tack vare Ejiofors starka insats och Fassbender övertygar starkt som den rasistiske slavägaren som Solomon hamnar hos. Kameraarbetet är snudd på perfektion och fotot är oerhört vackert; många drömlika miljöer får hjälpas åt att berätta denna rörande historia som inte ens ett hjärta av sten kan låta bli att gripas av. Betyget hamnar på en stark, mycket stark fyra.
4/5
Recension: August: Osage County
Roberts briljerar
När Violet Westons (Meryl Streep) man plötsligt försvinner spårlöst får denna oroliga händelse hela hennes familj att samlas, vilket inkluderar hennes tre döttrar och deras respektive inklusive barn och nya partners. Det blir en stor familjesamlingen för att stötta Violet genom denna svåra tid; som om det inte vore nog har hon även drabbats av muncancer och knaprar piller som det vore polkagris. Hemligheter, nya som gamla kommer till ytan när denna minst sagt instabila familj får spendera en helg tillsammans ute på landsbygden.
Denna film är baserad på en teater och större delen av filmen känns det som om man tittar på en; det är oerhört långsamt tempo och filmen litar helt och hållet på dialogen och skådespelarnas talang, återigen som i en teater. Streep är som vanligt lysande med sin rappa käft och elaka repliker, även om hon ibland överspelar en gnutta, men det är Julia Roberts som stjäl showen här. Hon verkligen briljerar i varenda scen som Violets äldsta dotter Barbara och fick en välförtjänat Oscarsnominering för sin insats. Det finns även en del stora manliga namn i form av Ewan McGregor och Benedict Cumberbatch men de är båda underanvända och deras karaktärer försvinner lätt i denna kvinnodominerade film.
Även om manuset imponerar såsom skådespeleriet är det oerhört tomt emellanåt; det blir varken tillräckligt engagerande eller gripande för att jag som publik ska känna mig berörd eller investera min tid i karaktärer. Det är underhållande att se på för stunden men efteråt borstar jag av upplevelsen och känslorna från axeln och vandrar ut från salongen tänkandes på vilken film jag ska se härnäst. Det är ett sevärt familjeporträtt tack vare skådespelarensemblen, men som film lämnas mycket kvar att önskas. Betyget hamnar på en stadig trea.
3/5
Recension: Ego
Ego
Två olika filmer
Sebastian är den dryga, snygga och sjukt utseendefixerade rikemansungen som glider runt på inneklubbarna med sina grabbar, raggar på allt som rör sig och dumpar fångsten morgonen därpå. Mia är tjejen som skiter i sitt yttre, klär sig alternativt och är brunett; två personer från olika världar som slängs ihop när Sebastian är med om en olycka, förlorar synen och blir tvungen att bli omhändertagen av Mia. Gissa vem som blir kär och lär sig en läxa..?
Svenska filmer har jag absolut inte mycket över för, speciellt inte svenska produktioner som hamnar i kategorin ”romantik”. Ego är en film med stor potential, det inleds snyggt och fångande, skådespelarna är naturliga och takten bra, men någonstans mitt i vägen rasar potentialen när kliché efter kliché bockas av och historien plötsligt förvandlas till ett avsnitt av Idol. Det är kul att det svenska utelivet och ytligheten får sig en känga, men hela poängen försvinner när Sebastian i slutändan får som han vill.
Det svider aldrig till, det griper inte tag och manuset lämnar en hel del att önska; vissa konversationer mellan Sebastian och Mia är rentav skrattretande fåniga och obeskrivligt slarvigt skrivna. Sen är det relativt svårt att sympatisera med modellkillen som fötts med silversked i munnen och fått allt serverat tack vare framgångsrika föräldrar – dessutom är han dryg, trångsynt och envis – hur är det ens möjligt att vara på hans sida? Ego får en tvåa för att åtminstone ha gjort ett försök, men i framtiden ser jag hellre att man försöker skriva ett bra manus.
2/5
Foto: 3
Skratt: 1
Musik: 2
Skräck: -
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 2
Filmens specialitet: utseende är faktiskt inte allt - 0
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
Recension: Moonrise Kingdom
Moonrise Kingdom
Styrka och originalitet
Ett ungt och väldigt kär par flyr ut i vildmarken för att spendera sina dagar med varandra; något som orsakar större konsekvenser än de räknat med. Allt från oroliga föräldrar, socialen, poliser och en scoutgrupp börjar söka efter dessa turturduvor som är med om ett väldigt originellt äventyr av sällan skådat slag. Mitt under all tumult avslöjas även en del hemligheter som berör våra hjältars liv.
Wes Anderson är känd för sin speciella, originella och smått konstiga stil som har charmat en hel värld. Jag är personligen inget direkt fan men jag uppskattar hans filmer och ser de som små pärlor i ett hav av mainstream filmer. Moonrise Kingdom är inget undantag, med en styrka och originalitet som ytterst få filmer lyckas nå tar han tittaren med storm och bjuder på en mycket annorlunda resa.
Bruce Willis, Edward Norton och Bill Murray är några av de många kända ansiktena som glimtar förbi och det är även värt att nämna Jared Gilman och Kara Hayward i rollerna som det kära paret Sam och Suzy; två unga talanger som har långa karriärer att se fram emot. För mig var detta en positiv och bra filmupplevelse, men är du ett fan av Anderson och hans tidigare verk kommer Moonrise Kingdom komma dig nära hjärtat.
3/5
Foto: 4
Skratt: 3
Musik: 3
Skräck: -
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 4
Filmens specialitet: ung kärlek - 4
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
Recension: Life of Pi
Life of Pi
Stundtals hänförande
Pi ska tillsammans med sin familj flytta från Indien när deras fartyg hamnar mitt i en våldsam storm och slutligen brister under dess stora vågor. När det väl visar sig att Pi är den enda överlevaren från fartyget början nästa kapitel; nämligen att hitta fastlandet. Tillsammans med en tiger som fanns ombord på fartyget hamnar Pi i en rad mer eller mindre drömlika situationer där han får kämpa hårt för att överleva, men samtidigt se skönheten med världen från sin punkt i livräddningsbåten.
Regissören Ang Lee har ett flertal gånger bevisat att han är en mycket visuell regissör, både i actionfilmer som Crouching Tiger, Hidden Dragon och tyngre, mer teatrala filmer som Brokeback Mountain. Hans filmadaption av den bästsäljande novellen är inget undantag, här finns det scener som hänför, berör och stundtals överöser publiken med ögongodis som både tilltalar de yngre och äldre. Skådespeleriet är starkt och gediget, trots att bristen på dialog ibland kan bli lite monotont.
Lika lätt som Lee lyckas hänföra publiken lyckas han även bre på med långa sekvenser där filmen tappar tempot och ibland blir en smula enformigt. Det är en välgjord film och som jag förstått är boken oerhört avancerad att filmatisera, men som en filmälskare som inte läst boken kände jag att filmens ojämna upplägg märktes av alldeles för tydligt. Life of Pi är en film som alla kan se eftersom det finns något för alla i dess bländade bildspråk, men även kan kännas som utdragen och bitvis händelselös. Det blir en stark trea.
3/5
Foto: 4
Skratt: 2
Musik: 3
Skräck: -
Action: -
Effekter: 4
Skådespeleri: 4
Filmens specialitet: Pis äventyr - 4
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
Recension: In The Land Of Blood And Honey
In The Land Of Blood And Honey
Amatörmässigt men vågat
Ajla och Danijel träffas ute på en nattklubb och det är kärlek vid första ögonkastet; men när verkligheten gör sig påmind i form av kriget mellan Serbien och Bosnien slits de isär och träffas på nytt åtskilliga månader senare, under annorlunda omständigheter där Danijel är soldat för serberna och Ajla en bosnisk fånge som funktionerar som hora för de serbiska soldaterna. De startar en riskabel affär, varje part för egen vinning.
Angelina Jolie har skrivit manus och regisserat; det är hennes debutfilm som regissör och visst kan man tro att hon, om någon, efter så många år i branschen, borde ha större koll. Något som börjar som en småspännande och rå film urartar totalt och förvandlas till en seg, poänglös romans mellan två karaktärer som publiken aldrig får lära känna ordentligt. Det är mycket hemskheter som pågår omkring dem och Jolie är inte rädd för att skildra det brutala, men det berör knappt när karaktärsfördjupning saknas. Manuset är snudd på uselt, innehållsfattigt och riktigt blekt, det sägs aldrig något minnevärt och det hela känns som vattentramp.
Många sidoelement känns amatörmässiga och skådespelarna är, trots bleka karaktärer, duktiga och lyckas förmedla anledningen till varför de agerar som de gör. Däremot ska Jolie ha cred för att hon vågat använda sådant material för att upplysa omvärlden om ett krig som sällan filmatiserats, även om hennes verk inte ens kommer i närheten av att vara tillfredställande. Som debutfilm är detta helt okey, men Jolie får snabbt höja ribban om hon vill bli ett namn att minnas som regissör och manusförfattare.
2/5
Foto: - 2
Skratt: -
Musik: -
Skräck: -
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: - 3
Filmens specialitet: kriget mellan Serbien & Bosnien - 2
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
Recension: The Ides Of March
The Ides Of March
Intressant för den insatte
Stephen (Ryan Gosling) är en mycket ambitiös och målmedveten kille som driver en presidentkampanj och gör reklam för den politik som han själv tror på och stöttar. Mike Morris (George Clooney) är namnet på kandidaten som Stephen så hårt arbetar för, men när mörka hemligheter kommer upp till ytan börjar Stephen ifrågasätta sitt jobb och om han verkligen är på den ”goda” sidan. Saker och ting kompliceras ytterligare när motståndssidan kontaktar honom och erbjuder honom ett jobb…
Politik är inte min grej. Politiska filmer likaså, men när duktiga namn som Clooney och Gosling är inblandade blir det svårt att hålla tillbaka, så jag gav filmen en chans. Resultatet blev en ganska ljummen filmupplevelse men starka prestationer från skådespelarna och ett par scener som sved till, däremot kan jag tänka mig en politisk intresserad eller insatt person får ut så mycket mer av filmen än vad jag fick.
Gosling passar bra i rollen som driven kille med hjärtat på rätt ställe, som sakta men säkert blir alltmer osäker på det han står för. Det tekniska sticker inte ut och filmens takt är relativt snabbt med tanke på dess ämne, det blir aldrig tråkigt och det händer hela tiden något. Det blir en stadig trea till The Ides Of March som är engagerande och lättsmält, även för den som inte är insatt.
3/5
Foto: 3
Skratt: -
Musik: -
Skräck: -
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 3
Filmens specialitet: vilken sida är ”rätt”? - 3
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
Recension: Incendies
Incendies
Chockerande drama
Ett tvillingpar, Jeanne och Simon, tvingas åka till mellanöstern efter att deras mor avlidit för att ta reda på svaret till några frågor som hon lämnat efter sig; det visar sig bli en resa de aldrig velat åka på, då djupt rotade hemligheter och problem dyker upp till ytan. Inte bara från deras tid och uppväxt, men även händelser som rör deras mors ungdom och liv. Samtidigt gör oroligheterna i nutiden sig påmind, men Jeanne vägrar att ge upp jakten efter sanningen.
Med ett mirakulöst starkt bildspråk lyckas Incendies med konsten att berätta en film genom att visa händelserna istället för att använda sig av mycket dialog. De få konversationer som finns med i filmen är ytterst nödvändiga och välskrivna, annars är detta en film att se och rysa av. Tonen är redan från början mörk och tragisk och tvillingarnas relation sen lång tid tillbaka komplicerad av ytterligare andra faktorer. Filmens brutalitet chockerar, trots att det mesta lämnas åt fantasin.
Det är mycket välspelat och starkt, slutet får en att tappa andan och man sitter som förstenad av upptäckterna som tvillingarna gör. Incendies lyckas höja ribban för en chockerande drama med flera snäpp och bjuder på en innehållsrik story som man inte glömmer i första taget. Det blir en stark fyra.
4/5
Foto: 4
Skratt: -
Musik: 3
Skräck: -
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 5
Filmens specialitet: hemligheter - 5
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
Recension: Desert Flower
Desert Flower
Ovärdig filmatisering
Desert Flower är filmatiseringen av Waris Diries självbiografi En blomma i Afrikas öken och i rollen som Dirie ser vi Liya Kebede. Diries kamp började redan i ung ålder när hon i sitt hemland utsätts för omskärelse och gifts bort, men väljer att rymma bort från den mörka framtid som väntar henne i hopp om något bättre. Hon lyckas korsa öknen och olika länder för att slutligen bli upptäckt som modell och slå igenom som en av de största i branschen.
Där boken var gripande, skräckinjagande och vacker är filmen stressig, tam och platt; jag kan göra hundra likadana jämförelser där jag höjer boken och smutskastar filmen, men faktum är att detta är en ovärdig filmatisering som inte gör boken rättvis för fem öre. Det enda som någorlunda håller ihop rullen är Kebede som lyckas gestalta Dirie som en person man kan identifiera sig med, annars är det helt enkelt för torrt och förskönat, det svider inte riktigt till som boken ständigt gjorde.
Utseendemässigt finns det små delar som redigerats ihop på ett fiffigt sätt och på så sätt sticker ut samt handlingen i sig som nästan är overklig; med andra ord har man haft briljant material att jobba med men lyckats få ihop en film som man glömmer så fort eftertexterna börjat rulla, vilket inte kan sägas om boken. Det blir en svag tvåa till Desert Flower och jag kommer i mitt stilla sinne fortsätta vänta på en rättvis filmatisering.
2/5
Foto: 2
Skratt: -
Musik: -
Skräck: -
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 3
Filmens specialitet: Waris Diries liv - 2
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt!
TRAILER
Recesion: Anonymous
Anonymous
Intressant vinkling
Anonymous handlar inte om Shakespeares liv, uppväxt eller hur han inspirerades till att skriva, utan filmen tar historien om honom till en helt annan nivå och ställer frågan: ”var Shakespeare en bluff?” Vi får följa några högt uppsatta personer i England, självaste drottningen och författaren som låtsas vara Shakespeare; varifrån får han sina texter? Vem är hjärnan bakom de djärva och vågade pjäserna?
Med snygga kulisser, vackra kostymer och skickliga skådespelare som Rhys Ifans och David Thewlis har mannen bakom domedagsfilmer som 2012 och The Day After Tomorrow Roland Emmerich skapat en ytterst intresseväckande film som ifrågasätter det man alltid tagit för givet. Trots att historien i sig inte berättas så smidigt och ofta känns mer förvirrande än vad det borde finns det nog med drama för att distrahera åskådaren.
Ifans är utan tvekan drivkraften i filmen och stjäl varenda scen han syns i, man lider med hans karaktär samtidigt som man förstår honom till fullo. Anonymous blev inte så stor i USA och har fått lite uppmärksamhet, men för den som har saknat kostymdrama på senare finns det ett och annat att avnjuta här. Det blir en trea till filmen.
3/5
Foto: 3
Skratt: -
Musik: 3
Skräck: -
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 3
Filmens specialitet: var Shakespeare fejk? - 3
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt!
TRAILER
Recension: Fateless
Fateless
Enstaka ögonblick i blek skildring
Den 14-åriga György bor i Ungern tillsammans med sin familj och sina vänner. När andra världskriget gör sig påmind slits han iväg allt det han hållit kärt och skickas till ett koncentrationsläger för att slita och jobba dagarna i ända. Här tvingas han att stå ut i extrema förhållanden tillsammans med hundratals andra, men han ger inte upp hoppet och trots de fruktansvärda omständigheterna lyckas han hitta en vän.
Skildringen av andra världskriget har aldrig varit trevligt att se på och i Fateless är det en smutsig och plågsam bild som målas upp, men kan upplevas som förskönad mot många andra filmer som skildrat samma händelse. Det extrema, brutala och hänsynslösa har försvunnit och trots att György går igenom ett och annat bleknar filmen ganska snabbt i jämförelse med andra i samma genre.
Musiken klaffar däremot bättre och även fotot lyckas få till några snygga sekvenser, likaså skådespeleriet som fungerar trots lite överspel. Som helhet är det endast enstaka ögonblick som sticker ut i denna bleka skildring och dess längd på 140 minuter är inte till dess fördel direkt. Se hellre Schindler’s List, en film som ännu ingen lyckats överträffa när det kommer till andra världskriget.
2/5
Foto: 2
Skratt: -
Musik: 3
Skräck: -
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 2
Filmens specialitet: koncentrationsläger - 2
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt!
TRAILER
Recension: The Hunger Games
The Hunger Games
Stark start
Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence) bor i distrikt 12 med sin yngre syster Prim och mor. Distrikt 12 är en del av landet Panems 12 disktrikt där man specialiserat sig på gruvor, kol och mineraler. Folket lever i fattigdom medan tillgångarna skickas till huvudstaden där invånarna bor i överflöd under styre av president Snow (Donald Sutherland). För att påminna landet om dess forna historia som präglats av uppror och oroligheter anordnar man varje år Hungerspelen, där en kille och tjej väljs från varje distrikt för att delta i tävlingen som går ut på att döda varandra till endast en person återstår. Vem väljs i år?
Jag läste böckerna, som är en trilogi, för några månader sen och gillade de skarpt. Den första boken är genomsyrad av intensiva och råa sekvenser samt gripande drama som fördjupar relationerna mellan de olika karaktärerna. När grundmaterialet nu omvandlats till film har det mesta följt med, men en del småfinesser som gjorde boken till en så bra läsupplevelse har tyvärr försvunnit på vägen till duken.
Till att börja med är filmen knappt hälften så rå och hemsk som boken – största delen av våldet sker under sönderklippta actionscener där man knappt uppfattar vad som sker. Hungerspelens intensitet är borta, hade jag tvingats in i en arena för att strida mot 23 andra hade jag nog varit lite mer desperat än vad Lawrence och hennes medpelare Josh Hutcherson i rollen som Peeta verkar vara. Sist men inte minst är filmens datoranimerade scener otroligt plastiga och fula, vilket ger en billig helhetskänsla.
Självklart har man gjort en del småändringar som gör sig bättre på film, men det är inget som stör mig. Lawrence i rollen som Katniss är klockren, hon bär upp rollen stadigt och känns trovärdig i sin roll. Hutcherson och Liam Hemsworth (i rollen som Katniss vän Gale) gör inga märkvärdiga prestationer, däremot lyser Stanley Tucci och Elizabeth Banks i rollerna som Caesar Flickerman och Effie Trinket. Musiken är mycket fin och skapar en välbehövd sinnesstämning för filmens tunga ämne och samhällskritik.
Kameraarbetet är som sagt för skakigt och klippningen ibland för ivrigt, något som med jämna mellanrum irriterar och förstör fokusen. Filmens längd på 142 minuter är i min mening för långt och hade mått bättre av att kortas ner till 120; många delar känns händelselösa och sega, något jag aldrig upplevde med boken. Trots de negativa aspekterna är The Hunger Games ett stycke starkt, djupt och spännande filmkonst som bäddar upp för tre mycket bra uppföljare. Ja, sista boken blir två filmer.
3/5
Foto: 2
Skratt: -
Musik: 4
Skräck: -
Action: 2
Effekter: 1
Skådespeleri: 3
Filmens specialitet: Hungerspelen - 3
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt!
TRAILER
