Recension: Deliver us from Evil
Deliver us from Evil
Klichétyngd ondska
Polisen Sarchie (Eric Bana) jobbar i New York och bor tillsammans med sin fru och deras lilla dotter. Trots att han genom jobbet fått uppleva många otäcka händelser blir han ändå chockad när en kvinna kastar ner sin son i en lejonbur på ett zoo. Väl på plats visar det sig att kvinnan försvunnit in i zoot, strömmen har gått och folk har utrymt stället. Sarchie letar upp kvinnan med det visar sig snabbt att hon inte är vid medvetande – hon är snarare sagt besatt – och inom loppet av de kommande dagarna inser han att det är fler och fler människor i New York som börjat bete sig på detta sätt. Vad är anledningen..?
Det är alltid kul med nya vinklingar på urvattnade teman; demoner, exorcismer och präster har jag fått nog av för en livstid, men när man som grund har en polishistoria som tar en övernaturlig vändning är det mer än välkommet. Detta är en thriller/skräck som till största del bygger upp stämningen och använder sig flitigt av spänning men det bjuds även på en del riktigt välfungerande hoppa-till-scener som fick mig att hoppa högt i biofåtöljen (för att inte nämna ett par riktigt äckliga gore-scener). Det är kul att se Eric Bana i en roll utanför hans safe-zone, även om han ibland känns lite träig.
Däremot är manuset riktigt dåligt – manusmässigt bockar man nästan av varenda kliché som finns. När prästen (som här både röker och dricker) dyker upp i bild vet man direkt vad han kommer säga, hur filmen kommer sluta och vad klimaxet kommer bestå av. Det är trist att man inte jobbat lite mer på manuset då handlingen i sig känns som man mixat två olika genrer och har en fräsch känsla över sig. Jag hade förväntat mig lite mer av regissören bakom den effektiva Sinister, men Deliver us from Evil lyckas kamma hem en halvstadig trea.
3/5
Recension: Oculus
Oculus
Spegel spegel på väggen där…
Kaylie och Tim återförenas flera år efter en traumatisk upplevelse som fick Tim inspärrad på mentalsjukhus. Efter en stel hälsning börjar Kaylie prata om det faktum som fick Tim inspärrat i första plats – en viss kraft som kom in i deras barndomshem via en antik spegel och ändrade beteendet hos deras föräldrar. Hon nämner att hon även spårat upp spegeln och har planer på att förinta kraften i den; något som blir en svår kamp för syskonen.
Detta är en grovt berättad film; en månad till i klipprummet hade inte skadat för att få dess övergångar att flyta ihop snyggare. Det är två historier som berättas, både om syskonens nutid och dåtid och det vävs ihop på att makabert men snyggt sätt. Det finns gott om spänning och rysliga ögonblick, man slänger in ett par milda men väldigt effektiva äckeleffekter och filmen håller en någorlunda jämn takt.
Däremot brister det ganska mycket i agerandet; Karen Gillan och Brenton Thwaites spelar syskonparet utan någon som helst kemi eller inlevelse, kortaste strået drar dock Gillan då hon i vissa delar överspelar så grovt att jag ryste ofrivilligt till. Nya stjärnskottet Thwaites går mestadels runt och ser ut som en bortkommen hund (pudel) – jag hade gärna sett filmen med andra talangfulla skådespelare eftersom mycket med denna skräckis just ligger i agerandet. Slutet bjuder på en härligt ångestfylld twist och Oculus kammar hem en trea trots bortslösad potential.
3/5
Recension: Non-Stop
Non-Stop
Non-stop spänning
Bill Marks (Liam Neeson) jobbar som undercover polis på olika flyg för att garantera passagerarnas säkerhet och se till att flygplanet når sin destination utan större problem. När Bill är på ett flyg får han ett hotfyllt sms som säger att en passagerare kommer dö var tjugonde minut om Bill inte ser till att $150 miljoner sätts in på ett konto – men hur kan den skyldige komma undan med att döda folk på ett plan, och vem är den ansvarige..?
Det finns få miljöer som skrämmer så många så starkt som flygplansmiljö, bara själva tanken att vara inlåst i ett litet utrymme tusentals meter upp i luften i fler timmar är påfrestande nog, därför är filmer som utspelar sig på flygplan oftast väldigt spännande. Non-Stop är inget undantag, man grips med i filmens handling och spänningen är på topp redan från de första minuterna. Frågorna är många, tiden är knapp och jag frågar mig själv om och om igen; vem är det som gör detta?
Efter första vändningen tas filmen in i en helt ny riktning som tyvärr inte håller; ju mer som avslöjas desto otroligare blir det. Mot slutet är det nästan skrattretande vilken orealistisk soppa det hela förvandlats till och jag undrar även vem som bestämde sig för att casta den talangfulle Julianne Moore i en otacksam biroll där hon knappt är med. Liam Neeson gör precis som alla hans filmer nuförtiden; vrålar, skjuter, slåss och är allmänt argsint. Det hela fungerar, dock är slutet långt ifrån den upplösning man förväntar sig när filmen väl börjar. Non-Stop kammar hem en trea trots många scener som är långt ifrån trovärdiga tack vare den spännande uppbyggnaden.
3/5
Recension: American Hustle
American Hustle
Hypade bedragare
Irving Rosenfeld (Christian Bale) och han åtråvärda partner Sydney Prosser (Amy Adams) har valt att bedra folk och tjäna pengar på det – de heltidsjobbar som bedragare helt enkelt. När den ostabile FBI agenten Richie DiMaso (Bradley Cooper) tar dem på bar gärning bestämmer han att de ska jobba för honom; Richie vill nämligen komma åt de större bedragarna i bilden och på köpet även putsa till karriären och skaffa sig ett tungt namn.
Hypen har varit enorm runt denna film; 10 Oscarsnomineringar, jublande kritiker och prisregn i form av Bafta och andra awards. Dock vann inte filmen en enda Oscar vilket är förståeligt; man har sett allt innan. Skådespelarna, tillsammans med Jennifer Lawrence och Robert DeNiro gör allesammans finfina insatser, speciellt Lawrence som lyser i varenda scen hon syns till i – kortaste strået drar överraskande nog Cooper som överspelar alldeles för många gånger, men det kan man även skylla på karaktären i fråga.
Det är dock en fröjd för ögat att se filmen; mycket ögongodis i form av läckra miljöer, snygga kostymer och härligt kameraarbete; mina favoritdelar av filmen är de då musiken får ta över och det hela övergår till montage, det är otroligt snyggt och medryckande, för att inte tala om det snudd på felfria musikvalet. Rullen hade mått bättre av att inte försöka vara komisk, romantisk och gripande samtidigt utan fokusera på ett av elementen då filmen lätt tappar fokus ibland, men det hindrar inte American Hustle från att kamma hem en svag fyra.
4/5
Recension: Grand Piano
Grand Piano
En obehaglig konsert
Elijah Wood spelar den store pianisten Tom Selznick som sedan en tid tillbaka bestämt sig för att inte medverka i några fler konserter. Men tiden är inne för en comeback och trots nervositeten, scenskräcken och de svaga nerverna bestämmer han sig för att återigen sätta sig bakom pianot. Konserten börjar inför en fullsatt publik och när Tom bläddrar bland noterna ser han en liten hälsning: ”spela en fel not och du kommer att dö”. Vem är bakom detta och varför..?
Upplägget är simpelt och filmen påminner om allt från ATM till Phone Booth – spännande thrillers som utspelar sig på ett och samma ställe. Grand Piano lyckas vara spännande rakt igenom, jag överraskades flera gånger av filmskaparnas sätt att utnyttja en scen, en piano och en fullsatt lokal. Det finns en del småsaker som både irriterar och inte känns så trovärdiga (hur många gånger kan pianisten springa av scenen utan att folk förstår att något är fel?) men i filmens trovärdighetsramar funkar det.
Wood är ingen stark skådespelare för en sådan roll så jag förstår inte hur castingen gick till riktigt men han gör ett godkänt jobb, slutet överraskar smått och filmupplevelsen är över mycket snabbare än vad man tror. Med sin korta speltid är det en händelsefylld rulle som får en trea i betyg.
3/5
Recension: 13 Sins
Vad skulle du göra?
Elliott är i en mycket dålig situation; han ska gifta sig, har ett barn på väg och har precis blivit av med sitt jobb. Hans bror och pappa är också beroende av honom då brodern har en störning och pappan gammal - plötsligt ringer hans mobil och en okänd person erbjuder honom en summa pengar för att döda en fluga, sen ytterligare en summa pengar för att äta upp flugan... Summorna växer i takt med att utmaningarna blir värre och värre, men frågan är hur långt Elliott är redo att gå innan hans samvete och psyke hinner ikapp honom?
Nyligen såg jag Would You Rather som inte gjorde något större intryck på mig trots lovande start och 13 Sins har många likheter med den, bara att man i detta fall lyckats med själva konceptet och det är oavbrutet fängslande då man sätter sig själv i Elliotts sits; hade jag gjort det? Är det rätt? Om jag hade gjort det, hur hade jag gått till väga? Det finns många frågor och olika ställningstaganden, en del som leker med moralen, samvetet och det grundligaste av allt: respekt.
Filmen håller en hög takt, det händer mycket och skådespeleriet är stabilt; karaktären Elliott gestalts mycket bra av Mark Webber som går från osäker ung man till pressad, smått galen karaktär som inte låter någon stoppa honom. Överraskande nog finns det ett par riktigt vidriga scener som jag inte trodde filmen skulle innehålla, som både äcklar och fascinerar då pengar är faktorn till varför det just händer. 13 Sins kammar hem en stadig trea.
3/5
Recension: uwantme2killhim?
uwantme2killhim?
Raffligt om nätrisker
Mark är en ung kille som mer än gärna surfar på nätet; han snackar lätt med brudar för lite egen vinning, men en viss brud fastnar han för. De chattar flera gånger och han inser att hon har problem med sin kille; han är våldsam och skrämmer henne. Mark känner sig uppgiven och svag men försöker hjälpa henne – plötsligt försvinner hon och lämnar honom undrandes. När den bittra sanningen kommer fram dras Mark in i en lek som snabbt degenererar och tar över hans liv på värsta möjliga sätt.
Filmen är baserad på en sann historia som publicerats i Vanity Fair februari 2005 och i slutet förstår man mycket väl att detta skulle kunna ske i verkligheten, samtidigt förstår jag inte vem som egentligen skulle lägga ner tid på ett sådant projekt. Säger jag mer avslöjar jag för mycket och denna film avnjuts bäst om man inte vet något; det är bitvis väldigt raffligt och intressant om nätrisker och hur dagens ungdomar använder internet.
Skådespeleriet är jämt och trovärdigt, manuset flyter på och filmen har en bra takt; det hela eskalerar gradvis till slutet som både känns tillfredsställande, men jag kunde samtidigt inte skaka bort känslan av antiklimax. Även om det överraskar tappade jag inte hakan och det blev lite träigt, trots det är uwantme2killhim? en stadig och stabil film som kammar hem en trea. Perfekt spänning för en bakisdag alternativt dejtafton.
3/5
Recension: Snowpiercer
Snowpiercer
Aktuell, omskakande och rasande
I framtiden bestämmer världens länder sig för att utföra ett experiment som ska förhindra den globala uppvärmningen – det visar sig vara svårare gjort än sagt då experimentet slår slint och en ny istid utplånar all liv på jorden. 18 år senare får vi se vilka som överlevt; på det självdrivande tåget Snowpiercer finns de som lyckades undvika istiden men får istället tampas med problemen ombord i form av orättvisa; de som bor längst bak i tåget är de fattigaste och ju längre fram du kommer desto lyxigare blir det. Curtis (Chris Evans) bestämmer sig för att ta sig hela vägen genom tåget för att konfrontera mannen bakom systemet…
Sällan ser jag filmer som griper tag i mig lika fort som Snowpiercer gjorde; det är oavbrutet spännande, intressant och drivande. Konceptet är mycket välkommet i en filmvärld som mestadels går ut på superhjältefilmer och annan nonsens som varken ger något eller gör publiken smartare. Med namn som Jamie Bell, Tilda Swinton och John Hurt kan det inte gå fel och skådespeleriet både övertygar och skrämmer, för att inte tala om de snygga actionsekvenserna som med jämna mellanrum avlöser varandra.
Mycket kritik riktas mot dagens samhälle, världen och hur vi lever; överflöden och rikedomarna som är koncentrerade på ett fåtal ställen och hungern, svälten och nöden som sträcker sig över majoriteten av vår planet. Det känns aktuellt och omskakande samtidigt som filmen i rasande tempo försöker visa mer och mer om hur maktbalansen fungerar och vilka roller vi alla har i det stora systemet som får det i sin tur att rulla på. Det är snyggt, våldsamt och engagerande, alla detaljer har något att säga och slutet lämnar tittaren matt och fundersam då det dras parareller mellan revolutioner, störtande av maktgalna människor och omstart. Snowpiercer kammar hem en femma, även om det finns brister ger filmen ett mycket stabilt helhetsintryck som kommer följa med publiken ett bra tag.
5/5
Recension: The Awakening
The Awakening
Bra prestationer i trött tappning
Florence (Rebecca Hall) hjälper polisen med att avslöja lögnerna bakom övernaturliga händelser och sätta dit personer som påstår sig kunna ta kontakt med andra dimensioner – och hon är grym på sitt jobb. När hon anländer till en skola för att ta hand om de påstådda övernaturliga händelserna upptäcker hon snabbt att detta är något hon aldrig tagit sig an förut – är det verkligen övernaturliga fenomen som sker eller är det någon som driver med henne?
Det finns mycket positivt i The Awakening; skådespeleri som får andra skräckfilmer att blekna, foto som bidrar till den drömska tonen och effektiv musik som hjälper till med att skapa mystik och misstro. Inledningen är intresseväckande och det hela bäddar för en bra upplevelse; dock så kommer skräckeffekterna alldeles för sällan och de är alldeles för medelmåttiga för att göra intryck.
Trots att så många andra faktorer försöker få rullen att fungera börjar den halvvägs halta och mot slutet blir det alldeles för platt och upplösningen är allt annat än tillfredställande. Med skådespelare som Hall, Dominic West och Imelda Staunton förväntade jag mig något mer effektivt, men nu hamnar The Awakening bland genrens svagare bidrag trots övertygande rollprestationer.
2/5
Foto: 3
Skratt: -
Musik: 2
Skräck: 1
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 3
Filmens specialitet: överturliga fenomen - 2
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
Recension: The Son Of No One
The Son Of No One
Lättglömd triller
Jonathan White (Channing Tatum) jobbar som polis inom ett skitigt område och har ett vanligt liv vid sidan om med fru och barn. Mystiska brev börjar dyka upp och sätter honom och hans chef i en pressad situation; någon har fått nys om en mörk hemlighet som Jonathan var med om som barn och tänker avslöja det, vilket kan komma att kosta honom hans familj och karriär. Vem är det? Och varför, efter så lång tid?
Detta är en långsam, dyster och mörk film med några stora namn som Tatum, Al Pacino, Katie Holmes och Ray Liotta. Problemet med rullen är att den inte lyckas göra några intryck, det mals på och händelserna avlöser varandra utan att man varken grips med eller sätter sig själv i handlingen. Det hela blir inte bättre av Tatums bittra uppsyn och Pacinos nya karriär där han tackar ja till alla avdankade roller som erbjuds.
Handlingen i sig är smått intressant och det finns några vändningar som överraskar, och även några få scener som blir spännande och gripande, men mestadels hamnar The Son Of No One i kategorin lättglömda filmer vilket är synd, för maskineriet och skådespelarna finns där bara att de inte utnyttjas väl. Det blir en svag tvåa.
2/5
Foto: 2
Skratt: -
Musik: -
Skräck: -
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 2
Filmens specialitet: vem skickar breven? - 2
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
Recension: The Hidden Face
The Hidden Face
Erotiskt raffel
Adriáns flickvän försvinner under mystiska omständigheter; han lämnas ensam, förtvivlad och utan någon aning om vart hon kan ha tagit vägen. Han fortsätter med sitt liv och ganska snabbt kommer en ny kvinna in i hans vardag, en kvinna som snart upptäcker vart hans flickvän är och gör allt i sin makt för att inte låta honom finna henne. Det blir en riskfylld katt och råtta lek med erotiska undertoner…
Jag älskar att hitta små utländska pärlor, filmer som inte producerats i Hollywood och som inte är för vem som helst. The Hidden Face är ett perfekt exempel på spansk filmkonst med duktiga skådespelare och en mycket spännande handling, där man lyckats göra så mycket av så lite. Det finns gott om nagelbitarspänning och twister i handlingen, kameraarbetet är läckert utfört och musiken effektiv.
Jag hade dock hoppats på ett lite bättre och mer tillfredställande avslut, men nu får man ett lite mer öppet Hollywood-inspirerat avslut som även det funkar. The Hidden Face får en stadig trea och rekommenderas varmt till de som vill se något annorlunda och icke amerikanskt.
3/5
Foto: 3
Skratt: -
Musik: 3
Skräck: -
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 4
Filmens specialitet: vad hände med flickvännen? - 4
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
Recension: Feed
Feed
C-film som äcklar
Michael Carter är en polis som kommer över en mycket sjuk hemsida som innehåller matporr, där män göder överviktiga kvinnor tills dem bokstavligen äter sig själva till döds. Han börjar spåra ner hemsidan och kommer i kontakt med en av männen som spelar in sig själv när han har så kallat matsex med kvinnorna, men det går snabbt upp för Michael att mat inte är det enda kvinnorna matas med…
Detta är en c-film eller lägre (om en sådan kategori existerar); det ser billigt och slarvigt ut, det mesta är amatörmässigt och många scener är fruktansvärt överdrivna. Med rätt budget och rätt regissör hade detta kunnat bli något otroligt kontroversiellt och uppskakande, men här blir det mest bara äckligt och skrattretande. Det är mycket explicit sex och stötande scener, även om spänning och storyn i sig är obefintligt.
Jag kan ibland tycka att det är givande att se sämre, billigare sorts filmer för att få perspektiv på hela filmskapandet och skilja vad som är dåligt från vad som är bra. Feed är ingen film jag rekommenderar, men vill du se en utmanande, dålig men äcklig film med ett tillfredställande slut är detta en film för dig. Det blir en svag tvåa till Feed.
2/5
Foto: 1
Skratt: -
Musik: -
Skräck: -
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 2
Filmens specialitet: mat och överviktiga kvinnor - 3
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
Recension: The Divide
The Divide
Människans mörkaste inre
Av en okänd anledning attackeras staden av atombomber som river ner allt i sin väg och förvandlar människor, skyskrapor och samhällen till aska. En grupp människor lyckas överleva då de hinner ta sig ner till ett skyddsrum under marken och där börjar den eviga väntan på hjälp. Väntan i sig blir det minsta problemet när stressen och psykiska pressen gör sig påmind; personligheter ändras, desperation tar över och deras inre mörker börjar ta över…
Det är sällan jag känt mig så omskakad och mållös över en film som denna; det är en rå och brutal studie som tar med sig publiken till några trasiga individers mest skrämmande och mörka begär, där de kan strunta i allt omkring och ge utlopp för det som de bär med sig inombords. Det är duktiga skådespelare som tolkar de olika karaktärerna, men jag hade önskat mer karaktärsfördjupning så man förstår deras handlande bättre; ganska ofta känns olika händelser omotiverade.
Annars är detta en av de bästa filmer jag sett; suveränt kameraarbete, stämningsfull musik och en lågmäld och dramatisk ton som med jämna mellanrum eskalerar till oumbärliga nivåer samt ett välskrivet manus som får en att tänka några extra varv. Regissören Xavier Gens (som även regisserat franska skräckfilmen Frontiers) är en lovande regissör att hålla koll på och jag ser fram emot hans nästa projekt. Det blir en stark fyra till The Divide som absolut inte är en film för alla, men som kan förbluffa om man är mottaglig.
4/5
Foto: 5
Skratt: -
Musik: 5
Skräck: -
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 3
Filmens specialitet: människans mörka sida - 5
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
Recension: The Grey
The Grey
Människan i extrema situationer
Ett flygplan kraschar i Alaska och bland de som överlevt finns Ottway (Liam Neeson) som tillsammans med sex andra arbetskollegor försöker klara sig i det tuffa vädret. Ottway och de övriga männen som tidigare känt varandra från ett gemensamt oljejobb försöker hålla humöret uppe, men det visar sig bli svårt nära en flock hungriga vargar följer efter dem i hopp om att få slå till vid rätt ögonblick.
Detta är en film som skildrar människan i relation till extrema situationer som kan uppstå genom en olycka, i detta fall extrem kyla och rovdjur. Det var länge sedan jag såg en liknande film så det kändes både fräscht och spännande, speciellt när filmen visade sig börja mycket bättre än väntat. Efter en väldigt skrämmande flygkrasch sätter filmen igång och bjuder på både spänning och nagelbitarscener med jämna mellanrum.
Neeson passar bra i sin karaktär och övertygar tillsammans med de övriga skådespelarna; något som däremot inte övertygar hela vägen är några händelser som kändes för otroliga för att kunna ses som trovärdiga. Man kan ju alltid sätta sig själv i karaktärernas sits och enligt min mening kom de överens om några ganska ogenomtänkta beslut. Bortsett från detta är The Grey en film som håller vad den lovar utan att försöka så mycket mer.
3/5
Foto: 3
Skratt: -
Musik: -
Skräck: -
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 3
Filmens specialitet: människan VS natur - 4
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
Recension: Huvudjägarna
Norsk pärla
Roger Brown (Aksel Hennie) är en man med många defekter. Han är kort, otrogen och råkar syssla med en verksamhet som går ut på att sno dyrbara målningar och ersätta de med trovärdiga kopior. På så sätt har han lyckats skaffa sig ett liv många fantiserar om, men när Clas Greve (Nikolaj Coster-Waldau) kommer in i bilden tappar Roger greppet och hamnar i en knipa som kan kosta honom allt han byggt upp.
Norska filmer är inget jag är proffs på, och denna film i sig kändes inte så norsk bortsett från språket. Spänningen osar redan från första bildrutan och det är påkostat, välspelat samt riktigt vidrigt emellanåt. Filmens takt är rasande och vissa scener har nagelbitarspänningen som så många andra rullar saknar; varje gång man tror att det är kört för Roger höjs filmens ribba ännu ett snäpp. Aksel Hennie har även en fulcharm som gör att jag som tittare både hatar och älskar hans karaktär.
Oavsett om man gillar norska filmer eller ej är Huvudjägarna en skicklig och underhållande film som tilltalar den som gillar spänning, action och många vändningar. Det är aldrig tråkigt eller förutsägbart, ibland kunde jag till och med känna att filmens takt överskred vad jag klarade av. Huvudjägarna får en stadig fyra för att den lyckas med så mycket som inte ens den dyraste Hollywoodproduktionen klarar av.
4/5
Foto: 3
Skratt: -
Musik: -
Skräck: -
Action: 4
Effekter: -
Skådespeleri: 4
Filmens specialitet: Roger i knipa - 4
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt!
Recension: Prometheus
Prometheus
Hänförande grafik
Snacket har gått varmt om Prometheus och tidigt under produktionsstadiet hintade regissören Ridley Scott om att detta skulle kunna bli en prequel till de kultförklarade Alien-filmerna. Och så blev fallet, vi får följa besättningen på rymdskeppet Prometheus som ger sig ut i rymden för att försöka hitta människans ursprung och ta kontakt med våra skapare. Väl framme på plats märker de att något är fel; det de letar efter har övergivit stället då något annat tagit över…
Prometheus är en pampig och läcker film. Det visuella är emellanåt häpnadsväckande snyggt och de detaljrika scenerna kittlar fantasin med sina färgstarka skildringar. De datoranimerade effekterna håller högsta klass och varelserna som dyker upp är snudd på perfektion ur den tekniska aspekten. Man har även lyckats pricka rätt med skådespelarna; Noomi Rapace gör en djärv och modig tolkning av sin karaktär medan Michael Fassbender är magnifik som en programmerad robot som utför order. Även Charlize Theron som skapar fler isiga ögonblick än vad en normal människa borde klara av under en livstid är värd att nämnas.
Manuset däremot är amatörmässigt och karaktärerna varken fördjupas eller är originella nog för att få delta i en film av denna kaliber. Man bryr sig inte om vad som händer med karaktärerna (bortsett från Noomis) och det finns otroligt korkade inslag som hade platsat utomordentligt i en b-film. Vad sägs om att två personer ur besättningen börjar gå vilse trots ultramoderna navigeringssystem? Eller att man glatt leker med okända substanser och vill klappa främmande varelser? Skräcken och desperationen som osade ur Alien är bortblåst och det är sällan spännande, men aldrig tråkigt, och dess klimax kommer alldeles försent.
Prometheus imponerar tekniskt, men den lyckas aldrig blir mer än småintressant då skräcken och paniken ersätts av träig dialog och udda handlingar. Trots detta blir det en stark trea och jag hoppas på en uppföljare.
3/5
Foto: 5
Skratt: -
Musik: 3
Skräck: 1
Action: 3
Effekter: 5
Skådespeleri: 4
Filmens specialitet: människans ursprung - 3
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt!
TRAILER
Recension: Home Movie
Home Movie
Mordlystna ungar
David och Clare är ett lyckligt par som bor med sina två barn Emily och Jack; allt verkar till synes fullständigt normalt, men under den familjevänliga ytan döljer sig något ruggigt. Emily och Jack har en förkärlek till att döda och tortera djur, bete sig stötande och inte prata med sina föräldrar, vilket leder till att de desperata föräldrarna blir tvungna till att använda sig av olika metoder för att lösa problemet, men något de inte vet är att de endast är två brickor i Emily och Jacks sjuka spel.
Filmad med familjens handburna kamera får man följa dessa fyra individer som till en början lever ett problemfritt liv men ganska snart urartar i fullständig terror och skräck. Det är bitvis välfungerande med en otvungen, obehaglig känsla då det är två små barn som beter sig skumt. Men ju längre det går desto mer skrattretande blir det – jag menar, hur svårt kan det vara att få två psykopatiska ungjävlar inspärrade? Det hela förbättras inte av att föräldrarna beter sig otroligt korkade vid flera tillfällen.
Jag förstår heller inte poängen med filmen, det hela lyckas inte övertyga och skådespeleriet, främst gällande barnen, är ibland skrattretande dåligt. Konceptet är creepy och som sagt finns det ett antal sekvenser som blir frånstötande, men mer finns det inte att avnjuta här. Ser man filmen ensam har den nog störst effekt, annars är den oavsiktligt skrattframkallande. Det blir en tvåa till Home Movie.
2/5
Foto: 1
Skratt: -
Musik: -
Skräck: 2
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 2
Filmens specialitet: störda ungar - 4
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt!
TRAILER
Recension: The Woman
The Woman
Poänglös smörja
Tillsammans med sina tre barn, hustru och familjehundar ser Chris ut att leva drömlivet och bilden av perfektion fulländas ytterligare då han jobbar på en advokatbyrå. Efter att ha upptäckt en vildsint kvinna ute i skogen fångar han och låser in henne i källaren för att ”tämja” henne och få henne att bli civiliserad. Det hela eskalerar när hans familj blir inblandade och under skräck och hot går med på att ta hand om kvinnan, något som hon själv absolut inte är sugen på.
The Woman skapade rubriker när den visades på festivaler runtom i världen och det mest kända är kanske klippet på mannen som halvvägs in i filmen lämnar biosalongen och vrålar om vad det är för sjuka människor som kommer på något sådant. Jag håller med, det finns inte något vettigt eller nödvändigt att se här och det förbättras inte av att man försökt slänga in lite samhällskritik och pika mot kvinnornas utsatthet i en mansdominerad värld.
Våld, förnedring, våldtäkt och incest är bara några av filmens undertoner som samtidigt försöker vifta ett varnande finger och visa kvinnors uppoffring och männens idiotiska beslut. Hade man verkligen velat fokusera på problemet – kvinnors utsatthet – hade man kunnat visa det på ett helt annat sätt istället för att linda in denna poänglösa smörja med samhällskritik som knappt berör. The Woman får en etta och förtjänar inte att ses av varken någon man eller kvinna, för den delen.
1/5
Foto: 1
Skratt: -
Musik: -
Skräck: -
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 2
Filmens specialitet: vildsint kvinna - 2
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt!
TRAILER
Recension: Retreat
Retreat
Tänkvärd och välspelad
Martin (Cillian Murphy) och Kate (Thandie Newton) flyr till en öde ö för att bearbeta en tragedi. Långt ifrån civilisation och distraktion försöker de smälta händelsen. En dag hittar de Jack (Jamie Bell) som sköljts upp på stranden, skadad och beväpnad. De tar hand om honom och när han vaknar upp talar han om att en luftburen smitta utrotat större delen av mänskligheten under de få dagar de befunnit sig på ön – och att de nu måste barrikadera sig mot smittan.
Retreat är en psykologisk thriller som gärna leker med publiken och ger fler alternativ än vad man klarar av för att kunna avgöra vad som möjligen stämmer eller inte. Som väntat är det välspelat med stadiga insatser från Murphy och Newton samtidigt som Bell gör en av sina mer udda roller på länge. Det är ingen tvekan om att han kommer bli en av sin tids största aktörer och redan här förstår man varför. Man utnyttjar öns kala miljöer och den lilla stugan som större delen av filmen utspelar sig i till fullo vilket skapar en klaustrofobisk känsla – passande för filmens tema.
Vissa delar bjuder på nagelbitande spänning medan andra satsar på skarpa dialoger och det fungerar bra tillsammans. Mot filmens slut kommer upplösningen som är oförmodad och tänkvärd, även om man kan ha svårt att köpa det fungerar det bättre än de flesta andra filmer i samma genre. Retreat leker med effekten av människans experimenter och hur illa det egentligen kan gå, samt vad som får offras om något skulle gå snett. Det blir en stark trea till filmen.
3/5
Foto: 2
Skratt: -
Musik: 4
Skräck: -
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 4
Filmens specialitet: vad sker på fastlandet? - 3
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt!
TRAILER
Recension: Dream House
Dream House
Ingen drömfilm direkt
Will (Daniel Craig) och Libby (Rachel Weisz) flyttar in i ett nytt hus tillsammans med sina två döttrar. Vad som till en början verkar bli en lyckad nystart får en vändning när de upptäcker att den tidigare familjen som bott där brutalt mördades av den dåvarande familjefadern. Will blir starkt påverkad av nyheten och vid sidan av detta börjar han komma till insikt om att deras granne Ann (Naomi Watts) undanhåller viktig information som kan vara avgörande för hans familjs säkerhet.
Med tre toppskådisar i världsklass hade filmen all potential i universum att bli en rörande, välspelad och utstickande thriller med en härlig, tänkvärd twist. Efter en hyfsat bra inledning ballar det ut totalt när en av filmvärldens mest använda klyschor serveras som filmens stora twist. Weisz är som alltid duktig och ger personlig utstrålning till filmen, däremot är Craig ganska blek och trött i sin roll som familjefar, samma sak gäller Watts som inte verkar ha sin vanliga glans.
Överraskande nog marknadsförs filmen som en skräckfilm när den i själva verket inte har några skrämselmoment eller något skrämmande innehåll – bortsett från enstaka hoppa-till-scen som eventuellt skulle kunna sätta sprätt på den svaghjärtade. Handlingen är filmens största svaghet och det bidrar till att helheten havererar ganska rejält mot slutet vilket lämnar åskådare mållös av hur dålig filmen egentligen är.
1/5
Foto: 1
Skratt: -
Musik: -
Skräck: 1
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 2
Filmens specialitet: förlorade möjligheter - 4
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt!
TRAILER
