Recension: Hierro
Hierro
Vacker film utan mening
Hierro är en mycket speciell film, som är svår att kategorisera. Det är ännu en spansk film, bland den senaste vågen av spanska filmer som sköljer över oss. Och som föregångarna, (REC & Barnhemmet) finns det inslag av skräck här. Under filmens inledning får vi bekanta oss med Maria, en ensamstående mamma som tillsammans med sin son ger sig ut för att spendera några dagar på en ö. På färjan på väg dit slumrar Maria till för ett ögonblick, och när hon återigen vaknar är hennes son spårlöst försvunnen. Har någon tagit honom, eller har han ramlat överbord?
Så fort filmen hade nått denna punkt började jag av en konstig anledning tänka på Flightplan. På nåt sätt påminde filmerna om varandra, men Hierro tar snabbt en annan väg. Här leker man med publikens sinnen, på ett skickligt sätt främst med hjälp av musik och kusliga naturbilder. Det är mycket vackert och snyggt, ön framstår som en ond gestalt som hela tiden är närvarande, och de gråskaliga färgerna sätter en ryslig prägel på filmen. Musiken är ofta konstig, men just det gör att det blir mycket läskligare att titta på filmen. Dock sker det inte mycket i filmen, det är inte mycket som skrämmer, förutom de tidigare nämnda faktorerna.
Det är synd att filmens story förvandlas till något svagt och smått tråkigt, för här finns det potential. Halvvägs blir den ganska trist och upprepande, för att inte tala om förutsägbar. Detta leder till att twisten i slutet, som ska chocka och överraska förlorar sin effekt och därmed uteblir filmens klimax. Det har gjorts andra filmer med samma stuk, bättre och med större mening. Vad är meningen med Hierro? Vad vill den få sagt? Tyvärr är det inte mycket, och därför blir det en tvåa till Hierro.
2/5
Foto: 3
Skratt: -
Musik: 2
Skräck: 2
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 3
Filmens specialitet: psykisk mystik - 2
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
