Snow White & The Huntsman

Två mycket olika akter

”Spegel spegel på väggen där...” – Vem kan inte historien om Snövit? Nu i en ny och mörkare tappning än tidigare och med några förändringar för att bidra med en fräsch känsla till filmen. När Snövit (Kirsten Stewart) rymmer från slottet som onda Ravenna (Charlize Theron) styrt över, skickar Ravenna en jägare (Chris Hemsworth) för att fånga in Snövit igen. Jägaren hittar Snövit, men bestämmer sig istället för att hjälpa henne besegra den alltmer blodtörstande häxan.

Theron är som förväntat klippt och skuren för rollen med undantag från lite överspel, Stewart är även hon som väntat väldigt färglös och kraftlös i rollen som Snövit. För mig är Snövit en vacker person, något man inte kan säga om Stewart och hennes disträa uppsyn; personligen hade jag föredragit Amber Heard i rollen som Snövit. Hemsworth må vara en fin syn att vila ögonen på men även hans agerande är som bäst slätstruket och skådespelarna blandar friskt olika dialekter istället för att bestämma sig för en.

Filmens längd är 120 minuter och första akten är överraskande bra; det är medryckande, snyggt och kusligt. Det är många varelser, kryp och syner som höjer filmens ribba och effekterna är oftast välgjorda med undantag för några få. Andra akten tappar fart och förstör i stort sätt allt som den första timman byggt upp, det blir nästan som om filmen inte vill fortsätta. Klichétyngda tal och ett par skrattretande scener i slowmotion avlöser varandra och slutet förvandlas till en stor antiklimax där allt känns väldigt ”lagom”.

Det blir en trea till Snow White and the Huntsman som trots ögonblick av ren magi slarvar bort filmens potential då man inte riktigt vet vilken riktning filmen ska ta.

3/5

Foto: 4

Skratt: -

Musik: 3

Skräck: -

Action: 2

Effekter: 3

Skådespeleri: 3

Filmens specialitet: Snövits äventyr - 3

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt


TRAILER

Harry Potter Och Dödsrelikerna: Del 2

Ett magiskt avslut

Del 2 fortsätter direkt där del 1 slutade, med att Voldemort fått tag i Fläderstaven samtidigt som trion letar efter de kvarstående horrokruxerna för att senare kunna döda Voldemort. Efter en vild färd i trollkarlsbanken Gringotts blir Harry och hans vänner tvungna att gå tillbaka till Hogwarts, där de misstänker att de sista horrokruxerna finns gömda. Samtidigt letar Voldemort efter Harry, för att döda honom med Fläderstaven, vilket leder till den oundvikliga striden mellan gott och ont.

Precis som i del 1 har man här lyckats få med många smådetaljer vilket gör att filmen känns innehållsrikare. Den mörka tonen och det snygga fotot finns kvar och varenda bild känns igenomarbetad och påkostad. Filmen är riktigt vacker rakt igenom och tillsammans med det läckra kameraarbetet bjuds man på en åktur som man sent glömmer. Största delen av filmen kretsar runt striden i Hogwarts vilket är en fröjd för ögat, samtidigt som man känner ett sting i hjärtat när allt förstörs.

Musiken och effekterna går hand i hand och mitt i striden finns det en oerhört vacker sekvens där man får se förödelsen och striden i sin helhet. Regissören David Yates har även lyckats få till ett djup och känslomässigt touch till filmen vilket gör att jag som publik bryr mig ännu mer om karaktärerna och vad som sker. Skådespeleriet är lysande och många karaktärer som tidigare bara dykt upp som hastigast får utrymme att synas. Alan Rickman som Snape gör dock det bästa jobbet och det är oerhört gripande att se hans bakgrund.

Vill man vara petig kan man säkert hitta detaljer som filmen hoppat över, men detta är ett magiskt avslut på en av tidernas mest älskade filmserier som definitivt kommer kamma hem några Oscarsstatyetter.

5/5 

Foto: 5

Skratt: -

Musik: 5

Skräck: -

Action: -

Effekter: 5

Skådespeleri: 5

Filmens specialitet: striden på Hogwarts - 5

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!



TRAILER

Narnia: The Voyage of the Dawn Treader

Inte bara trilogins slut

Lucy och Edmund återvänder till Narnia för en tredje gång, men nu utan sina äldre syskon och istället med sin dödsirriterande kusin Eustace. Genom en tavla öppnas världen till Narnia och dessa tre hamnar mitt i havet. Ganska snabbt fiskas de upp av en båt där kung Caspian är kapten och de får reda på att en mystisk ond, grön dimma håller på att ta över delar av Narnia. Hur ska dem rädda Narnia för en tredje gång, utan sina äldre syskons hjälp och med Eustace i hälarna?

Jag har inte varit något stort fan av filmerna, ettan och tvåan är snygga och har sina moments men ofta känns de alldeles för barnsliga, långdragna och dåligt spelade. När Disney gav upp hoppet om att göra en tredje film eftersom film nummer två smått floppade tog Fox över och bestämde sig för att göra film av den mest populära boken i serien och ge ut den i 3D. Tyvärr finns det inte mycket som kan hindra Narnias katastrofala öde; dåligt agerande, plastiga effekter och brist på spänning.

Georgie Henley som gestaltar Lucy gör en bedrövande insats och i de två tidigare filmerna har man aldrig lagt märke till hennes hemska skådespeleri eftersom de två äldre syskonen överskuggat henne. Även Will Poulter som Estace är en karaktär som jag ganska tidigt i filmen ville kväva till döds. Dess story bara rabblas upp utan att ge en helhetsbild till publiken och effekterna får på sina håll lite väl mycket utrymme. Detta är inte bara trilogins slut, utan även slutet för Henleys karriär, barnfilmer i 3D och talande möss. Och ja, juste, filmen är i 3D. Det märks knappt.

1/5

Foto: 2

Skratt: 1

Musik: 1

Skräck: -

Action: 2

Effekter: -

Skådespeleri: 1

Filmens specialitet: Aslan är jesus - 3

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

Avatar

Visuellt bland det bästa som gjorts

Jake Sully (Sam Worthington) väcks upp, han har fått i uppdrag att resa till planeten Pandora för att slutföra ett uppdrag som hans tvillingbror var ämnad för. Men nu, efter hans död, är det Jake som får ersätta honom och resa till den okända planeten. När han är framme på människornas bas på Pandora får han i uppgift att infiltrera den levande rasen som bor på planeten; Na’vi. Dessa kattliknande varelser som skiftar mellan blått och olika nyanser av turkost bor i ett enormt träd mitt i djungeln. Trädet råkar växa ovanför en värdefull källa som människorna vill åt och därför blir Jake, tack vare Avatar-programmet, utseendemässigt lik en Na’vi, och därefter kan han börja sitt uppdrag. Men Jake faller direkt för kulturen, synen och samhörigheten som stammen har, för att inte tala om att en viss Na’vi som stjäl hans hjärta.

Som ni märker är detta ingen originell historia, utan det är lite små gamla klassiska historier som satts ihop och vispats hop till Avatar. James Cameron som står för regin har även stulit lite från sin förra succé Titanic och kryddat historien i Avatar med förbjuden kärlek av högsta möjliga grad. Tack och lov ligger inte filmens styrka i dess historia utan det är utförandet och den stora helheten vi får titta på. För där Titanics kärlekshistoria utspelade sig på världens största fartyg har man i Avatar bytt ut fartyget mot en ny planet som i sin tur leder till nya djurarter, växter, miljöer och banbrytande effekter; inte vilka effekter som helst, utan med Avatar kom även 3D-vågen.

Det bjuds på massvis av storslagna och sagolika scener där vi tack vare 3D-tekniken får komma nära Pandoras djungel, dess djur och dess djupa dalar och svävande klippor. Det är scener som man upplever i drömmar, och miljöerna har man aldrig ens föreställt sig. De felfria effekterna ger en trovärdighetskänsla som filmer sällan har och fotot är briljant; allt från färgsättningen av de olika varelserna till den självlysande djungeln är en fest för ögat. Skådespeleriet finns det inte mycket att säga till om eftersom det mesta är animerat, men det är kul att se både Sigourney Weaver och Michelle Rodriguez i mindre roller. Filmmusiken håller dock inte hela vägen och på många ställen känns den bara som utfyllnad utan att uppfylla något syfte.

Men Avatar sträcker sig vidare och tar sig an ämnen som är aktuella än idag. Problemet med att våld inte är lösningen till allt och hur vissa av världens länder för sig mot varandra avspeglas klart och tydligt i filmen. Det är fantastiskt att Cameron lyckats föra in små ledtrådar och likheter med världen idag och göra oss tittare medvetna om att vi människor inte är så ”bra” som vi tror att vi är.

Avatar kommer ha samma effekt för 3D-tekniken som Terminator 2 hade för effekter i överlag och trots dess svaga historia är det en film som man kan se om många gånger och hänföras varenda gång. Det blir en fyra till Avatar.

4/5

Foto: 5

Skratt: -

Musik: 3

Skräck: -

Action: 4

Effekter: 5

Skådespeleri: 3

Filmens specialitet: styrka är inte allt - 5

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

http://www.youtube.com/watch?v=5qmq9wbW_9w

The Golden Compass

Ingen ny Sagan om Ringen, men...

Efter miljardsuccén med Sagan Om Ringen trilogin kommer New Line Cinemas senaste storsatsning, och även här är det fantasyfilmer baserade på populära böcker. Men blir det lika bra? Blir det lika stort? Blir det lika svårslaget, populärt och hyllat som Ringen? Svaret är enkelt: nej, och det är många, tydliga faktorer som spelar roll här. 

Personligen har jag inte läst böckerna, så jag vet inte hur mycket dem missat och inte tagit med i filmen. Men det syns på sina håll och speciellt i slutet att dem hoppat över några kapitel. Nykomlingen Dakota Blue Richards spelar huvudrollen Lyra Belacqua och den hett efterlängtade Nicole Kidman dyker upp som den osäkre Marissa Coulter. Det är synd att Kidmans karaktär får så lite utrymme, hade gärna sett mer av henne. Kidmans spel är som alltid felfritt och Richards gör bra ifrån sig trots att hon saknar charm helt och hållet. Eva Green och Daniel Craig (båda från Casino Royale) dyker upp i småroller här och där. Deras karaktärer kändes inpressade och fick inte alls det utrymme dem förtjänade.

När filmen väl kommer igång är handlingen fortfarande aningen sluddrigt eftersom det mesta hastas igenom i början. I mitten av filmen får man grepp om allt och hänger med. Det första som väckte mitt intresse var att detta inte är en barnfilm. Absolut inte. Här används ord och begrepp som jag knappt förstod, förklaringar som är alldeles för komplicerade för att barn ska förstå samt scener som är alldeles för våldsamma för barn. Men å andra sidan tyckte jag att vissa detaljer, som att varje människa har sin själ i form av ett djur som går bredvid sig själv, var riktiga guldkorn. Jag kan förstå varför böckerna är så omtyckta och älskade. 

Effekterna som utgör en mycket stor del av filmen är påkostade och snyggt gjorda, men på många ställen blir det för mycket samtidigt och då ser det ut som en animerad film från Pixar vilket är lite synd. Musiken, fotot och kameraarbete ligger på standardnivån, det är varken märkvärdigt eller dåligt. När vi väl kommer till slutet har vi bjudits på det mesta, men inget är spektakulärt, inget får publiken att höja sina ögonbryn. Med tanke på hur filmen slutar har det en viss motsatt effekt, då slutet är en av de sämsta på länge. Man lämnas med en eftersmak som stannar alltför länge, trots att filmen glöms bort fort.

Detta är visserligen ingen ny Sagan om Ringen, ingen ny Harry Potter eller Narnia heller för den delen, men om man jobbar på uppföljarna kan det bli något att hålla ögonen på i framtiden. Betyget blir en sval trea.

3/5  

Foto: 2

Skratt: -

Musik: 2

Skräck: -

Action: -

Effekter: 3

Skådespeleri: 3

Filmens specialitet: animerad isbjörn - 3

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

http://www.youtube.com/watch?v=oj61Q5KPues

The Sorcerer’s Apprentice

Nicolas Cage lär ut magi

Dave (Jay Baruchel) blir som ett litet barn märkt för livet efter att ha stött på en underlig man vid namn Balthazar (Nicolas Cage). Balthazar sugs ner i en urna mitt framför Daves ögon och mycket mer händer inte, Dave försöker glömma det som har hänt och filmen hoppar 10 år in i framtiden, då urnan återigen öppnas, Balthazar kommer ut och letar upp Dave för att tala om för honom att han är en trollkarl. Inte vilken trollkarl som helst, utan han ska bli efterträdaren till en oerhört mäktig trollkarl och det är viktigt att Dave lär sig att hantera sina krafter. Under tiden smider den onda Maxim (Alfred Molina) planer på att frigöra onda krafter i form av Morgana, en ond häxa som vill ta över världen.

Som ni märker är storyn väldigt basic och påminner både om Harry Potter och andra filmer i denna genre. Jay Baruchel är inget charmtroll heller, så filmen bärs upp mest av Cage och Molina, som är riktigt underhållande i sin roll som den ondskefulla Maxim. Han själ varje scen som han dyker upp i och när han kommer vet man att det snart kommer explodera, blixtra och trollas som aldrig förr. Det händer saker och ting nästan hela tiden, handlingen förs framåt blixtsnabbt och effekterna staplas ovanpå varandra snabbare än en duracellkanin på Redbull. Det är snyggt, underhållande och riktigt förutsägbart. När Daves barndomskärlek dyker upp vet man precis vilken nivå denna film befinner sig på, och faktum att detta är en barnfilm för barn. 

Släng med en drake, en blond brutta och en persisk kvicksandsmatta så får du 90 minuter som är väldigt underhållande och snyggt förpackade, men samtidigt fattig på överraskningar och smart humor. Det blir dock en trea till filmen.

3/5

Foto: 2

Skratt: 2

Musik: -

Skräck: -

Action: -

Effekter: 3

Skådespeleri: 3

Filmens specialitet: drake går loss i Chinatown - 4

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

http://www.youtube.com/watch?v=9VZllR44gdA

Harry Potter och Den Flammande Bägaren

Det bästa av det mesta

När Harry under sitt sommarlov njuter av världsmästerskapet i Quidditch får han vittna något som han sent glömmer; han-som-inte-får-nämnas-vid-namns anhängare, kallade Dödsätare. De attackerar folkmassan och när Harry väl kommer till Hogwarts får han tankarna på annat då Dumbledore meddelar eleverna att två andra skolor, Durmstrangs och Beauxbatongs kommer till Hogwarts för att delta i den magiska trekampen som går ut på tre farliga utmaningar som en person från varje skola får ta sig an. Dessa tre personer väljs ut av Den Flammande Bägaren, ett magiskt föremål som bestämmer vilka studenter som är värdiga att bära skolans namn i denna prestigefyllda tävling. Men när Harrys namn väljs ut av bägaren – som en fjärde deltagare – ändras Harrys tillvaro totalt…

En bok som är strax över 700 sidor lång kan vara svår att göra till film, men här han man lyckats ganska bra. Det känns hoppigt ibland, men det finns helt enkelt inte tid för att ta det lugnt. Storyn drivs fram snabbt och vi får möta en hel del nya karaktärer, som professor Moody (Brendan Gleeson), Cedric Diggory (Robert Pattinson) och Hagrids nya ögonsten; Madame Maxine. Skådespelarna gör allesammans ett utmärkt jobb, och även trion har utvecklats i sitt spel. Dock så kan Michael Gambons version av Dumbledore tolkas som aningen för aggressiv, men i längden funkar det. Den nya regissören, Mike Newell, gör ett mycket bra jobb när det kommer till de tre uppgifterna. Han släpper loss fantasin och bjuder på en hisnande drake, en sjö med oändlig djup och en labyrint av sällan skådad slag.

Musiken, som nu komponerats av Patrick Doyle och inte John Williams som de tidigare filmerna passar filmen och är precis så bombastiskt som den behöver vara. Effekterna och fotot håller som vanligt mycket hög klass, och när vi närmar oss filmens klimax får vi se en Voldemort som vi aldrig kunde drömt om. Ralph Fiennes spelar med en sådan gnista och sadistisk tillfredställelse att det nästan blir skrämmande att se honom på vita duken. Som ett stort fan av böckerna blev jag inte besviken och med tanke på bokens komplexa historia har jag överseende med en del förändringar som filmskaparna har gjort. Det blir en solklar fyra, och femman är nära.

4/5

Foto: 4

Skratt: -

Musik: 4

Skräck: -

Action: -

Effekter: 5

Skådespeleri: 4

Filmens specialitet: trekamp - 5

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

Harry Potter och Dödsrelikerna: Del 1

Skrämmande inledning till slutet

Jag var en av många Potter-fans som jublade när jag fick reda på att sista boken skulle delas upp i 2 filmer. Visst skedde det på grund av ekonomiska skäl, men sista bokens komplexa story har djup nog att fylla två filmer utan att kännas urvattnad. Här får vi följa Harry, Ron och Hermione som är på jakt efter Horrokruxer, föremål som delar av Voldemorts själ är gömda i. De återvänder inte till Hogwarts, utan ger sig ut på jakt samtidigt som Dödsätarna och grupper som kallas på ”snappare” ständigt söker efter dem. Trolldomsministeriet infiltreras och tas över av Voldemorts anhängare, och trollkarlssamhället blir ständigt farligare och osäkrare. De kan inte lita på någon, och trions jakt efter Horrokruxerna blir snabbt meningslöst när avundsjuka och drama sliter isär dem.

Den första delen av slutet är en roadmovie där Hogwarts inte finns med i en enda scen, utan filmen fylls med storslagna vyer av landskap, skog och klippor. Det finns ingen struktur på trions äventyr, utan de känner sig vilsna utan de vuxnas hjälp, samtidigt som ensamheten, dysterheten och de negativa känslorna ständigt gör sig påminda. Desperationen efter att komma fram, efter att hitta en Horrokrux utan att komma till skada eller bli mördad är större än någonsin och på så sätt har filmen fångat bokens känsla felfritt. Mycket som skulle ha klippts bort om boken hade blivit en film, till exempel ministeriespioneriet, finns med i filmen och det ger en tydligare bild av helheten. Det har sagts tidigare, men många ministeriescener påminner om nazisterna och deras utrensning av ”orena” människor.

Skådespeleriet är som alltid bra och Daniel Radcliffe, Emma Watson och Rupert Grint levererar sina bästa prestationer hittills. Speciellt Watson, som lagt av med hysterin i sitt spelande och istället övergått till en klok och oerhört charmig Hermione. Musiken, som denna gång komponerats av Alexandre Desplat ger en lågmäld men effektiv ton till filmen samtidigt som effekterna, fotot (riktigt läckert) och kameraarbetet som alltid håller högsta möjliga klass. Har man inte sett de tidigare filmerna kan det vara svårt att hänga med (varför börja på näst sista delen?) men annars är detta 150 minuters lyckorus för oss som läst böckerna. Detta är även filmen som följer boken närmast och får med mest detaljer, samtidigt som de få ändringar som man lagt till är riktigt lyckade.

Dödsrelikernas ton är mycket vuxnare och allvarligare än tidigare, vilket är välkommet. Vissa scener chockar, medan vissa skrämmer slag på publiken. Det enda som jag kan klaga på är att jag inte riktigt uppskattade komiken i scenerna som utspelar sig i trolldomsministeriet, istället för att ta det hela på blodigt allvar kändes det som en halvflummig spioneriutflykt. Annars är detta den bästa Potter-filmen hittills och även en av årets bästa filmer. Nu är det bara att vänta till juli, då det riktiga spektaklet serveras. Det blir en svag femma till första delen av Dödsrelikerna. (Det syntes även att en del av effekterna skulle gjort sig riktigt bra i 3D-format, men tyvärr hann man inte med 3D-konverteringen.)         

5/5

Foto: 5

Skratt: -

Musik: 4

Skräck: -

Action: -

Effekter: 5

Skådespeleri: 4

Filmens specialitet: drama & magi - 5

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

http://www.youtube.com/watch?v=_EC2tmFVNNE

Harry Potter och Halvblodsprinsen

Gripande, spännande och helt enkelt lysande

När det blir dags för Harrys sjätte år har mörkrets makter växt sig starkare än någonsin. Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn är tillbaka och hans anhängare blir fler och fler. Harry kommer till Hogwarts tillsammans med sina vänner, och när studierna väl sätter igång kommer han över en mystisk bok som har tillhört Halvblodsprinsen. Samtidigt börjar han få privatlektioner av skolans rektor Dumbledore som genom olika minnen visar hur Voldemort var som ung. Dumbledore är även fast besluten vid att hitta något mer i sina minnen, något som han tidigare missat, och tillsammans med Harrys hjälp kommer de allt närmare sanningen.

Efter fem filmer som i stort sätt bara blivit bättre och bättre är det lätt att bli besviken på Halvblodsprinsen, men som ett fan av böckerna och filmerna tycker jag att den är överlägset bäst. Den kanske inte är filmen som är mest underhållande i serien, men det är definitivt filmen som avslöjar mest om Voldemorts bakgrund och även fördjupar sig i relationerna mellan Harry, Ron och Hermione. Kärleken spirar mellan eleverna och det leder till en hel del komiska situationer, och filmen balanserar hårfint mellan komik och blodigt allvar. Rent tekniskt är filmen briljant, fotot, effekterna och musiken håller högsta möjliga klass. Det som dock sticker ut mest är fotot, som även fick en Oscarsnominering.

Har man inte läst böckerna kan det vara svårt att hänga med om man inte är uppmärksam, men för alla de som läst böckerna borde filmen vara en ren njutning. Filmen har en ganska lugn och behaglig takt, och man har även fått med mest från boken. Det är verkligen häftigt att se hur tekniken har utvecklats sen den första filmen. Kollar man på Quidditch-matchen från De Vises Sten och jämför det med vad vi får se i Halvblodsprinsen är det helt otroligt. Det blir en solklar femma till Halvblodsprinsen, som levererar och slutar på ett spännande sätt som får mig att kvida av längtan efter nästa film.

5/5 

Foto: 5

Skratt: 3

Musik: 5

Skräck: -

Action: -

Effekter: 5

Skådespeleri: 4

Filmens specialitet: magi - 5

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

http://www.youtube.com/watch?v=SnooUEuyn_M

The Last Airbender

Intressant story – uselt genomförd

The Last Airbender är baserad på en serie som Nickelodeon visar och är mycket populär. Det handlar om olika nationer som kan hantera olika element som vatten, eld, jord och luft. Eldnationen visar sig dock bestå av onda personer och därför ger de sig ut på plundrartåg för att inte tillåta de andra nationerna att hantera sina element. Vi får även reda på (under förtexterna) att en person som kallas för Avatar brukar komma till världen för att skapa fred och balans mellan nationerna i svåra tider – men att senast man såg Avataren var över 100 år sedan.

Jag blev ganska förvirrad av allt, tyckte det kändes tramsigt och löjligt, och när filmen väl satte igång besannades mina värsta farhågor. Allt från de fruktansvärt pinsamma barnskådespelarna till det ruttna manuset är genomuselt, och jag fick verkligen ingen känsla för karaktärerna eller filmen i sig. Dock kan jag inte förneka att själva idén med att manipulera de olika elementen är häftigt, och att storyn bitvis glimtade till, även om det var alldeles för få gånger. Sen att effekterna såg ut att vara från 10 år sen är en annan femma – det ser läckert ut, men det ser onekligt animerat ut.

Det är synd att M. Night Shyamalan nöjde sig med denna klena film och det är ännu värre att han faktiskt skrivit filmens manus. Han hade en budget på $150 miljoner och jag undrar fortfarande vad han gjorde av alla de pengarna. Som alla hans andra filmer har The Last Airbender fint foto och kameraarbetet är snyggt, likaså musiken som är vackert och passande. Men det blir inte mycket mer än en svag tvåa till filmen. Barn runt 12 år kommer älska den, men inte vi andra.

2/5  

Foto: 3

Skratt: -

Musik: 3

Skräck: -

Action: -

Effekter: 2

Skådespeleri: 1

Filmens specialitet: de olika elementen - 2

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt

Where The Wild Things Are

Konstig och färglös

Max är en liten pojke som ingen förstår, hans syster vill inte leka snöbollskrig med honom, hans mamma är upptagen med jobbet och hans pappa, ja, han är utom räckhåll. Max har en väldigt vild och konstig fantasi, han älskar att springa runt och bete sig våldsamt och skrika och låta som ett djur. Han bits, sparkas och slåss och beter sig allmänt så som barn gör. Eller är det så barn beter sig? Vad jag vet är det oftast barn med problem eller någon sorts störning som beter sig på detta sätt, så det blir ganska svårt att sätta sig i Max situation.

När han efter en extra jobbig dag rymmer hemifrån kommer han till ett ställe som är skapat av hans egen hjärna och fantasier, han träffar underliga, lurviga varelser och blir deras kung. Härifrån får vi följa hur Max skapar sin egen drömvärld där han gör som han vill och beter sig som han vill, ingen ifrågasätter honom och varelserna tycker om honom som han är. De älskar även att bete sig som djur (kanske för att de är djur) och vi får se hur det ser ut när dem leker och allmänt lever.

I mina ögon är Max ett problembarn som måste få hjälp. Denna film vinklas på ett sätt att jag verkligen inte kan sympatisera med honom, eller de varelser som finns i hans värld. Det är ganska tråkigt att se hur alla jämt och ständigt springer runt och kastar lera, sand och träd på varandra medan Max skrattar och njuter till fullo. Det är snygga effekter, samtidigt som fotot är tråkigt och grått, och filmen i överlag färglös och ointressant. Jag kan inte förstå vilka barn som skulle gilla filmen – och vilka vuxna som skulle kunna hålla sig vakna genom hela.

Det enda som någorlunda var bra var musiken, men även den kändes felplacerad och för bra för filmen. Det blir en svag tvåa för filmen, som hade grunden till att bli en mer lyckad film.

2/5

Foto: 1

Skratt: -

Musik: 3

Skräck: -

Action: -

Effekter: 2

Skådespeleri: 2

Filmens specialitet: barndom - 1

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

http://www.youtube.com/watch?v=SsZXKLtDb-k

Percy Jackson och kampen om Åskviggen

Tarvligt och tråkigt

En dag får Percy Jackson reda på att han är en halvgud och kastas därmed i ett äventyr som sällan skådats. Han kommer i kontakt med andra som han själv och finner även tjejen han gillar där. Men något är fel – någon har stulit ”Åskviggen” (nej, inte Harry Potters kvast, även om man kan tro det). Vad händer då? Jo, Percy Jackson ger sig ut för att hitta Åskviggen och hitta den skyldige. Lyckas han? Vilka hjälper honom? Det hela är grymt flummigt och jag har svårt för at ta filmen på allvar och bry mig om karaktärerna.

Av regissören till de två första Harry Potter filmerna kommer ännu en fantasyrulle, men denna gång missar den målet totalt. Fula effekter, dåliga skådisar och skrattretande manus gör denna film till den sämsta inom sin genre på hur länge som helst. Som om det inte vore nog är filmens humor trist som en sten, jag förstår verkligen inte hur folk kan tycka att vissa saker karaktärerna driver med är roliga. Det är löjligt, möjligen kan barn under åtta år gilla filmens innehåll, men jag vill klösa ut ögonen efter en kvart.

Detta är en tarvlig och grymt tråkig soppa som spiller sin potential och bjuder på en urtrist färd. Det var dock kul att se Uma Thurman som Medusa, men annars avråder jag alla från att se filmen.

1/5

Foto: 1

Skratt: 1

Musik: 1

Skräck: -

Action: -

Effekter: 1

Skådespeleri: 1

Filmens specialitet: mix av fantasy & grekisk mytologi - 1

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt