Recension: Edge of Tomorrow
Edge of Tomorrow
Snyggt förpackad antiklimax
Kriget mot utomjordingarna är i full gång och en av de avgörande striderna närmar sig. Cage (Tom Cruise) är en officer som mot sin vilja blir utskickad till att just strida vid människornas sida – men något går fel och han hamnar i en upprepning av samma dag, om och om igen. Han börjar därför försöka hitta svagheter hos fienden och träna upp sig dag för dag, och tillsammans med stjärnkrigaren Rita (Emily Blunt) försöker han störta kärnan i utomjordingarnas system.
Trailern utlovar en bombastisk och actionfylld film med en smart handling; filmen är actionfylld så länge du gillar att se på samma actionsekvenser och samma scenario om och om igen. Eftersom Cage är fast under en och samma dag är det ytterst lite utrymme för nya händelser och större delen av filmen spenderas på att an just får se samma saker hända fast vid olika tillfällen. Actionsekvenserna blir då repetitiva och trots att det är välgjort och snyggt kan jag inte skaka av mig känslan av antiklimax.
Utomjordingarna är väldigt läckert gjorda även om de är aningen överarbetade, Cruise och Blunt fungerar som krigskompanjoner och storyn är intressant, smart och uppfräschande i jämförelse med all dussinaction som görs nuförtiden. Trots filmens starka sidor brister det just i actiondelarna och det känns aldrig maffigt – ”wow-känslan” uteblir. Det blir en stark trea till Edge of Tomorrow som tack vare skickligt ihopsatt handling inte känns som en film i mängden.
3/5
Recension: RoboCop
RoboCop
Lättglömd remake trots potential
Året är 2028 och USA har tagit fram ett nytt robotsystem som ersatt soldater och poliser utomlands – men innanför USA:s gränser är det fortfarande människor som jobbar som poliser. Invånarna och politikerna är kluvna över vad som är bästa för USA:s framtid samtidigt som rapporterna från utomlands visar att robotsystemet funkar bra – men kan man lita lika mycket på en maskin som en människa med samvete? När polisen Alex Murphy (Joel Kinnaman) är med om en livshotande olycka ser man chansen i att mixa robot och människa för att rädda hans liv och samtidigt skapa en ny sorts polis…
Jag har inte sett den gamla version som denna remake bygger på, men efter en lovande start flyter filmen långsamt på och inte mycket händer. Allt som man räknar med händer utan större överraskningar och filmen lämnar ett ljummet intryck; det finns sidoelement som är väldigt intressanta, liksom de etiska och moraliska aspekterna, vad som ger en robot rätten att ta livet av en människa och mer därtill, men det skrapas försiktigt på ytan utan någon större djup eller mening.
Svenska stjärnskottet Kinnaman är lika träig och monoton som Keanu Reeves – han är duktig på att ”spela” robot i alla fall, om detta nu är en bedrift man vill lyckas med. Gary Oldman gör filmens starkaste och bäst spelade karaktär som en kluven läkare som slits mellan utvecklingen och vad hans hjärta vill, samtidigt som actionscenerna är få och väldigt tama. RoboCop lämnar som helhet ett svagt intryck och filmen är bortglömd innan eftertexterna börjat rulla – det blir en tvåa.
2/5
Recension: Godzilla
Godzilla
Gigantiska monster – små människor
Ännu en remake har hunnit ikapp oss; nu är det återigen dags för Godzilla att ta över bioduken och stampa sönder valfri storstad i USA. Efter den senaste (enligt många besvikelsen) som kom 1998 har man legat lågt med att återuppliva skräcködlan, men nu är det Ford (Aaron Taylor-Johnson) och hans fru Elle (Elizabeth Olsen) som råkar ut för stridernas strid när Godzilla och andra okända varelser satt in siktet på San Fransisco.
Handlingen är varken mer eller mindre och kretsar till större del runt de mänskliga karaktärerna som är allt annat än intressanta; Johnson är oerhört träig och tråkig i huvudrollen samtidigt som Olsen kunde ha spelats av valfri blondin. Tyvärr tar det mer än en timma för filmens huvudrollshavare, Godzilla, att visa sig och när han väl gör det är det en halv sekund. Sen får vi som publik vänta ytterligare till slutstriden innan man får se honom ordentligt – andra varelser av diverse ursprung får gott om utrymme i filmen vilket får Godzilla att framstå som en sidokaraktär.
Bortsett från otroligt monotona skådespelare är det fullt ös som gäller; det exploderar, skjuts och slåss för fullt, även om Godzilla inte även syns till. Sista halvtimman bjuder på allt från demolering av San Fransisco till kärnvapensexplosioner så det blir en hel del action till slut – även om filmen vid det laget tappat all spänning. Effekterna är som väntat underbart snygga och en del scener imponerar stort; synd att filmen som helhet inte gör det. I mitt tycke är versionen som kom 1998 både mer underhållande och mer Godzillafylld vilket en film med titeln ”Godzilla” borde vara, dock är denna av högre kvalité. Tråkigt att klimaxet utspelar sig i totalt mörker och dimma – lärde dem sig inte från 1998:as version som utspelade sig endast i regn? Godzilla får en halvstark trea.
3/5
Recension: The Amazing Spider-Man 2
The Amazing Spider-Man 2
En sving åt rätt håll
I uppföljaren till den måttliga succén som hade en del brister får vi återigen följa Peters kamp för att balansera privatlivet med tjejen, vännerna, rollen som Spider-Man och de otaligt många skurkar som hotar att förgöra New York (och eventuellt världen). Det blir lättare sagt än gjort när skurk efter skurk avlöser varandra och den mäktigaste, Electro (Jamie Foxx), bestämmer sig för att han vill ha en värld utan Spider-Man. Japp, det blir helt enkelt väldigt många nät som vår spindelvän får bolla med.
Många har haft problem med att uppföljaren har alldeles för många sidohistorier och det är alldeles för mycket som pågår; jag tycker motsatsen. Det är uppfriskande att publiken inte ses som korkad; det är en hel del historier som berättas och det görs smidigt; Parkers vän Harry introduceras och det hela tätnar när Parker börjar gräva i det förflutna för att förstå vad hans föräldrar jobbade med. Romansen mellan Parker och Gwen blir allt finare att se på och ingen kan förneka det faktum att Garfield och Stone har kemi, närvaro och oerhört mycket charm tillsammans.
Filmens brister finns dock i manuset för skurkarna; det är krystat och replikerna känns som tagna ur en B-film. När Foxx gapar ut att han vill ha en värld utan Spider-Man kan jag inte göra annat än att skratta och fråga mig själv ”varför?” Det är även lite väl många luckor som lämnas åt slumpen när det kommer till skurkarna; många frågor lämnas obesvarade. Men styrkan ligger i dramat och de mänskliga karaktärerna även om effekterna och actionsekvenserna har piffats upp rejält. Mycket hjärta och mindre hjärna – till nästa film hoppas jag på lite mer tanke bakom det hela även om detta var en sving åt rätt håll. Det blir en stark trea.
3/5
Recension: The Amazing Spider-Man
The Amazing Spider-Man
Överflödigt men starkare grund
Efter tre Spider-Man filmer signerade Sam Raimi med Tobey Maguire i huvudrollen är det tack och hej och dags för en ny skara filmskapare att omstarta hela serien. Nya Peter Parker gestaltas av Andrew Garfield som i ung ålder lämnas av sina föräldrar för att senare växa upp och falla för Gwen Stacy (Emma Stone), en söt tjej i hans klass. Under en dagsutflykt till Oscorp blir Parker biten av en spindel och… Ja, ni vet historien.
Det är samma historia som i förra generationens Spider-Man filmer men det är mer fokus på Parkers föräldrar och vad som hände med dem; MJ syns inte till och har ersatts av Gwen som spelas av en oerhört charmig Stone. Även Garfield känns mer given i rollen som Parker och han ser mer ut som en tonåring än vad Maguire någonsin gjorde. Det är mörkare, tyngre och mer styrka i filmen och insatserna.
Däremot är filmens skurk oerhört ointressant och fult gjord; effekterna håller tyvärr inte alltid och det brister på mer än två ställen. En del tomma hål fylls aldrig och jag väntar ständigt på att Parker ska försöka lösa mysteriet med sina föräldrar men det händer inte… Det finns en del positiva men även negativa aspekter med filmen som får helhetsintrycket att bli ”meh” – det blir snarare inget intryck. Filmen bygger upp sig på starkare grund för framtida uppföljare men som det ser ut nu blir det en svag trea.
3/5
Recension: Pompeii
Pompeii
Uppfyller allt en guilty pleasure ska
Den unga Milo (Kit Harington) ser sin familj bli brutalt mördad och redan i ung ålder säljs han som slav; i senare år ägnar han sig åt att strida i arenor för de rikas nöje och slutligen hamnar han i Pompeii, en stad i skuggan av en gigantisk vulkan. Medan han kommer i kontakt med stadens prinsessa, förbereder sig åt de kommande fighterna och skaffar sig allt från vänner till fiender märker han även att vulkanen lever och kan när som helst ställa till med en katastrof som hotar allt och alla.
Pompeii är en så kallad guilty pleasure med ett omöjligt kärlekspar, en hämndhistoria och en väntande naturkatastrof som fungerar som filmens explosiva klimax. Letar du efter djupare mening, karaktärsutveckling eller ett tungt manus bör du återigen spana in Gladiator, annars är detta en överraskande snygg film som bjuder på allt en guilty pleasure skall och mer därtill. Skådespelarna är fina att se på (även om själva agerandet inte är lysande), miljöerna vackra och effekterna håller mycket högre klass än vad jag väntat mig. Även fotot och kameraarbetet är över medelmåttigt för dagens katastroffilmer och det är en snyggt förpackade filmupplevelse man bjuds på.
Regissören Paul W.S. Anderson som på senare tid bjudit oss på en drös av Resident Evil filmer vet hur man hanterar effekter, slagsmål och action överlag; dessa är filmens största styrkor. När det väl smäller är det högt och länge, men när det kommer till de lite viktigare bitarna såsom originalitet och stereotyper faller han platt till marken och jag bockar av kliché efter kliché. Pompeii är dock ett påkostat projekt som har svaga och starka sidor på gott och ont, och så länge du inte förväntar dig ett mästerverk gör den sitt jobb. Och ja, slutscenen är oerhört vacker – Pompeii får en trea.
3/5
Recension: The Legend of Hercules
The Legend of Hercules
Årets största kalkon
Hercules (Kellan Lutz) blir bedragen av landets konung som även råkar vara han styvfar och säljs som slav eftersom han fallit för en brud som ska giftas bort med hans onda bror. Övergiven och ensam början han kampen om att ta sig tillbaka för att få tronen och bruden som han har rätt till, och på väg dit upptäcker han sina krafter.
Jag kan inte tänka mig att någon i produktionen faktiskt tänkte ”fan vad bra detta är” när filmen visades under premiären – jag kan heller inte förstå hur filmen kunde få grönt ljus från filmbolaget i första hand. Inte heller kan jag smälta det faktum att det tog hela två manusförfattare att skriva detta nonsens som lika gärna kunde ha skrivits av ett intelligensbefriat skogstroll, eller vem som fick den genialiska iden att välja den ensidige, träige och otroligt värdelöse Kellan Lutz att spela en så karismatisk karaktär som Hercules (nej Kellan, inte ens de mest rippade magmusklerna kan ge dig talangen att agera).
Nintendo 64:as grafik får filmens effekter att skämmas, manuset får mig att vilja slå sönder något och de pinsamma actionsekvenserna fungerar bättre än de starkaste sömntabletterna på marknaden. När filmens enda kvinnliga karaktär springer runt tårögd, räddas av Hercules och fungerar bäst när hon är halvnaken i säng med filmens hjälte undrar jag vilken kvinnosyn filmskaparna försöker förmedla. Detta är en av de sämsta filmatiseringarna, om inte den sämsta, jag sett av en internationellt känd figur och vi får hålla tummarna att kommande Hercules med Dwayne Johnson i huvudrollen blir något att hänga i granen, för denna kalkon är så torr att du inte ens skulle vilja sätta tänderna i den bakis och sliten tre dagar efter Thanksgiving.
1/5
Recension: Snowpiercer
Snowpiercer
Aktuell, omskakande och rasande
I framtiden bestämmer världens länder sig för att utföra ett experiment som ska förhindra den globala uppvärmningen – det visar sig vara svårare gjort än sagt då experimentet slår slint och en ny istid utplånar all liv på jorden. 18 år senare får vi se vilka som överlevt; på det självdrivande tåget Snowpiercer finns de som lyckades undvika istiden men får istället tampas med problemen ombord i form av orättvisa; de som bor längst bak i tåget är de fattigaste och ju längre fram du kommer desto lyxigare blir det. Curtis (Chris Evans) bestämmer sig för att ta sig hela vägen genom tåget för att konfrontera mannen bakom systemet…
Sällan ser jag filmer som griper tag i mig lika fort som Snowpiercer gjorde; det är oavbrutet spännande, intressant och drivande. Konceptet är mycket välkommet i en filmvärld som mestadels går ut på superhjältefilmer och annan nonsens som varken ger något eller gör publiken smartare. Med namn som Jamie Bell, Tilda Swinton och John Hurt kan det inte gå fel och skådespeleriet både övertygar och skrämmer, för att inte tala om de snygga actionsekvenserna som med jämna mellanrum avlöser varandra.
Mycket kritik riktas mot dagens samhälle, världen och hur vi lever; överflöden och rikedomarna som är koncentrerade på ett fåtal ställen och hungern, svälten och nöden som sträcker sig över majoriteten av vår planet. Det känns aktuellt och omskakande samtidigt som filmen i rasande tempo försöker visa mer och mer om hur maktbalansen fungerar och vilka roller vi alla har i det stora systemet som får det i sin tur att rulla på. Det är snyggt, våldsamt och engagerande, alla detaljer har något att säga och slutet lämnar tittaren matt och fundersam då det dras parareller mellan revolutioner, störtande av maktgalna människor och omstart. Snowpiercer kammar hem en femma, även om det finns brister ger filmen ett mycket stabilt helhetsintryck som kommer följa med publiken ett bra tag.
5/5
Recension: I, Frankenstein
Välmenad men...
Frankensteins monster (Aaron Eckhart), nu döpt till Adam vilket är hans riktiga namn, dras av en slump in i ett krig mellan demoner från helvetet och gargoyles från himlen. Till en början är det mot hans vilja men när han väl inser att demonprinsen Naberius (Bill Nighy) är ute efter just honom för att skapa en armé av demoner mixade med fler kopior av han själv inser han allvaret i det hela. Kriget kan börja..!
Första gången jag såg trailern blev jag riktigt peppad inför filmen, det är ganska svårt att inte vilja se en sådan explosiv och galen film som trailern får den att framstå som. Jag har överseende med filmens simpla handling, Eckharts överspel och det icke-existerande användandet av 3D, men när en effektkrävande film med en budget på $65 miljoner inte lyckas övertyga med effekterna, utan ständigt påminner om hur likt ett spel grafiken är höjer jag på ögonbrynen.
Det är välmenat; actionsekvenserna är ambitiösa och maffiga, man sveps bitvis med och själva grunden är intressant. Något gick dock inte hela vägen eftersom slutresultatet inte imponerar som jag säkerligen tror att folket bakom filmen ville, och efter dess gigantiska flopp skrotas alla eventuella uppföljare som man börjat skissa på. Det blir en skakig tvåa till I, Frankenstein och nu är jag snäll, mestadels för att jag hoppas på filmen.
2/5
Recension: 47 Ronin
47 Ronin
Ojämnt men påkostat
Kai (Keanue Reeves) bestämmer sig för att hämnas sin mästare som genom en komplott drivits till självmord och lämnat efter sig sin vackra dotter som tvingas gifta sig med filmens bad guy Kira. Tillsammans med 46 andra före detta samurajer smider de en plan för att störta Kira och rädda prinsessan, men det visar sig bli en plan kantad med övernaturliga krigare, häxor, drakar och andra mystiska varelser innan de lyckas med sin plan.
Denna remake har en del problem som ojämn takt och förutsägbar story, och om man har sett trailern har man i stora drag sett hela filmen. Men det bjuds även på en del härligheter i form av vackra miljöer, påkostade kulisser och vackert foto. Det tekniska samt musiken gör sitt yttersta för att skapa så mycket filmmagi som möjligt och stundtals funkar det. En vassare klippning och kortare speltid hade nog hjälpt filmen som ibland vill åt alldeles för många olika håll.
Reeves funkar i rollen som den tråkiga och tysta Kai, även om jag helst hade sett en lite mer nyanserad skådespelare i huvudrollen. För övrigt är detta en fungerande action/äventyr som varken imponerar eller sviker, utan mest maler på i strax två timmar innan klimaxet med en eldsprutande varelse leder över till en vacker avslutningsscen. Betyget blir en trea för denna storbudgetfilm som varken imponerade kritiker eller publik och floppade stort, även om filmen faktiskt inte är så illa.
3/5
Recension: 300: Rise of an Empire
Nya strider, samma story
Första 300 blev Gerard Butlers genombrottsfilm och satte honom på kartan i Hollywood. 8 år senare är det dags för en uppföljare som varken regisserats av originalets Zack Snyder eller har Butler i huvudrollen. Här får vi istället följa Themistocles (Sullivan Stapleton) och se hur han och hans arméer pararellt med första filmens story strider mot Xerxes och hans oändliga armé, ledd av Artemisia (Eva Green).
För att få en fräschare feeling i uppföljare har man bytt ut alla snustorra strider på mark och ersatt de med stormiga, mörka och oerhört regniga/dimmiga strider ute till havs vilket i sin tur begränsar utbudet av action en hel del. Dessa filmer ser man varken för story eller agerandet så jag kände mig smått uttråkad när inte ens actionsekvenserna kunde hålla mitt intresse uppe. Blod? Ja. Våld? I mängder. Slow-motion? Halva filmen. Underhållningsvärde? Meh...
Känns att man som regissör måste misslyckas rejält för att med $110 miljoner och dagens teknik inte kunna producera 90 minuter film som endast går ut på svärdfajter och hålla kvar intresset hos publiken. Med ett manus som endast går ut på att upprepa sig själv och berätta hur mycket grekerna älskar sitt land och en blek huvudkaraktär som ägs av Eva Greens Artemisia är denna uppföljare en besvikelse. Green njuter av varje sekund liksom jag när hon är med på bild, men något är fel när man börjar heja på fienden istället för filmens hjälte.
300: Rise of an Empire får en svag tvåa och om en tredje film skulle göras hoppas jag striderna tas tillbaka till land och en bättre casting sker.
2/5
Recension: Skyfall
Skyfall
Bra, bättre, Bond
När James Bond (Daniel Craig) åter är tillbaka kretsar handlingen runt M (Judi Dench) och någon i hennes förflutna som gör sig påmind i form av Silva (Javier Bardem), en man som alltid verkar vara steget före Bond och hans team. Vem är han och vad vill han? Frågorna är många, tiden knapp och Bond är sig olik; skadad och svagare än någonsin tar han sig an fallet för att rentvå M, men frågan är om han eller M för den delen, kommer att klara sig?
Jag har aldrig varit ett James Bond fan, men de nya filmerna med Craig har jag överraskande nog gillat, och Skyfall lyckas bekräfta det ännu en gång. Efter en explosiv inledning och superläckra förtexter (till Adeles dramatiska stämma) kastas vi in i handlingen; ingen onödigt komplicerad handling för sakens skull, utan en intressant och ständigt spännande story som inte bara engagerar utan även introducerar en av de bästa skurkarna i Bonds historia.
Bardem verkar njuta till tusen av att spela den sinnessjuka Silva och han gör det med bravur, annars är Craig överraskande humoristisk i rollen som Bond, samtidigt som Dench och Ralph Fiennes ger filmen en välbehövd tyngd. Actionsekvenserna är ren fröjd att skåda och även om jag njöt mest av filmens första 15 minuter är det full krut fram tills sista skottet som avlossas. Musiken är läcker, miljöerna häftiga och trots filmens speltid på över 140 minuter blir det aldrig utdraget – betygsfyran är given för Skyfall.
4/5
Foto: 4
Skratt: -
Musik: 4
Skräck: -
Action: 4
Effekter: -
Skådespeleri: 4
Filmens specialitet: vad vill Silva? - 4
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
Recension: Man Of Steel
Man Of Steel
Action av stål
Superman är en av världens mest populära superhjältar som dessvärre inte gjort sig lika bra på film och nu är det dags för en nytolkning igen (jag har inte glömt Superman Returns från 2006 än). En ung grabb upptäcker snabbt att han har krafter som inte är mänskliga och börjar ifrågasätta sitt ursprung, något som tar honom till andra planeter och introducerar honom till en ondska som hotar att ta utplåna allt han älskar på jorden och även honom själv.
Henry Cavill som hade sitt genombrott i TV-serien The Tudors axlar rollen som Superman och lyckas visa den inre mörker karaktären bär på, även om hans käkben oftast är distraherande tydliga och ibland undrar man om han verkligen valdes för sin talang eller utseende. Samtidigt blir det lite starpower i form av Russell Crowe, Kevin Costner och Laurence Fishburne i diverse biroller; ingen gör något märkvärdigt men de bidrar med en viss tyngd som Cavill inte hade klarat på egen hand.
Som Supermans kärleksintresse har man castat Amy Adams som i mina ögon är väldigt duktig, men samtidigt aningen missplacerad i rollen då kemin mellan henne och Cavill uteblir. Det är även härligt att se en Superman där kärlekshistorien inte är det centrala, utan här har man valt att hålla det minimalt. Michael Shannon har rollen som General Zod som förvandlas till Supermans fiende och det är här filmen dras ner ett snäpp. Shannon överspelar till tusen och hans repliker, liksom resten av manuset, är pinsamt dåliga.
Däremot är actionsekvenserna många, långa och riktigt imponerande. Regissör Zack Snyder har inte hållit tillbaka på krutet och det förstörs, exploderar och slåss som aldrig förr i en Superman-film. Det är oftast maffigt, spännande och medryckande, även om det skakiga kameraarbetet och bombastiska musiken ibland kan bli för mycket samtidigt. Man Of Steel är på många sätt den Superman-film många har sett fram emot att få uppleva, samtidigt som manuset lämnar en hel del att önska. Det blir en stark trea och jag ser fram emot uppföljaren.
3/5
Foto: 3
Skratt: -
Musik: 2
Skräck: -
Action: 5
Effekter: 4
Skådespeleri: 3
Filmens specialitet: Superman - 4
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
Recension: Looper
Looper
Originalitet med brister
Året är 2074 och tidresande har blivit något som kriminella använder sig av när de vill bli av med någon; personen i fråga skickas 30 år bak i tiden där en hyrd person väntar på att få avrätta honom. Joe (Joseph Gordon-Levitt) jobbar som en avrättare och när hans framtida jag (Bruce Willis) skickas till honom för att avrättas kompliceras saker och ting. Varför, och vad är hans framtida jag ute efter? När Sara (Emily Blunt) dras in i det hela inser Joe att helheten är större och berör många fler än vad han räknat med.
Looper är en originell film; rättare sagt så försöker den överdrivet mycket med det, även om många element känns lånade eller tidigare sedda. Gordon-Levitt är som vanligt duktig i sin roll och han passar utmärkt som en ung Willis, vilket gör ett av sina mest minnesvärda roller på länge. Handlingen utspelar sig långsamt och är till största del dialogdriven vilket gör filmen actioninslag mer njutbara än vad de egentligen är. Filmen utmärker sig varken visuellt eller handlingsmässigt, även om den har en och annan snygg scen.
När man i efterhand tänker genom filmen och dess invecklade story inser man att det finns en hel del brister i form av plot holes, detaljer i handlingen som inte går ihop helt enkelt, och det försvagar helhetsintrycket. Looper känns som en sämre och lättare version av Inception, sevärd men i efterhand ganska korkad. Det blir en stadig trea till filmen.
3/5
Foto: 3
Skratt: -
Musik: 3
Skräck: -
Action: 2
Effekter: -
Skådespeleri: 4
Filmens specialitet: tidsresande - 3
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
Recension: Resident Evil: Retribution
Resident Evil: Retribution
Våldsamt underhållande
Fyra filmer senare är det dags för det femte kapitlet i Resident Evil serien som varken är nödvändig eller speciellt bidragande till filmserien. Alice (Milla Jovovich) blir tillfångatagen av Umbrella Corporation och måste ta sig ut ur deras enorma anläggning som är byggd under vatten (!!). Det blir en kamp mot klockan och muterade varelser som utspelar sig i världens alla hörn tack vare Umbrellas återskapande av kända miljöer från olika länder. Samtidigt får Alice hjälp från utsidan av anläggningen, men vem ligger bakom det?
Resident Evil serien är numera känd som hjärndöd men underhållande zombieaction som bjuder på blod, slagsmålsscener häftiga effekter. Regissören Paul W.S. Anderson verkar vara fullständigt medveten för det läggs inte ner mer än sammanlagt tio minuter för att berätta handlingen (och det inkluderar även handlingen från de fyra tidigare filmerna). Resten av filmen är fullproppad av action, skräck och andra härligheter. Det är våldsamt underhållande och filmens 95 minuter bokstavligen flyger förbi; häftig action, snygga brudar och olika sorts monster löper amok och ger inte tittaren en enda lugn sekund.
Om man vet vad som serveras lär man bli nöjd och belåten, tror man att del fem kommer bryta trenden och bjuda på djup handling, karaktärsutveckling eller bra skådespeleri kan man skippa filmen. Sienna Guillory som spelade Jill Valentine i film två (och även syntes bland eftertexterna i del fyra) dyker upp; tråkigt nog är hennes skådespeleri bland det sämsta jag skådat. Resident Evil: Retribution är en film för fansen och fungerar utmärkt som en skön actionrulle att spendera sin söndagskväll till; det blir en trea och jag hoppas nästa film blir sista i serien.
3/5
Foto: 3
Skratt: -
Musik: 4
Skräck: 2
Action: 3
Effekter: 3
Skådespeleri: 2
Filmens specialitet: så mycket action som möjligt under 90 min – 4
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
Recension: This Means War
This Means War
Flamsar bort allt
Lauren (Reese Whiterspoon) har tröttnat på att dejta män, men efter lite övertalning från sin väninna går hon på dejt med Tuck (Tom Hardy). Som om det inte vore nog börjar hon även dejta FDR (Chris Pine) och inser att helvete, jag tycker om båda killarna. Vad hon däremot inte vet är att killarna känner varandra och när de får reda på att de dejtar samma brud startar kampen – passande nog är båda CIA-agenter med tillgång till vapen och avlyssningsredskap – så låt kriget börja.
Whiterspoon, Hardy och Pine är ögongodis; det är fint att se på dem och deras outfits är som tagna från senaste modemagasinet. Upplägget är småroligt och det finns så mycket potential här i form av budget, tre lovande skådespelare och en regissör som faktiskt kan få till det ibland (McG:s tolkning av Charlies Änglar har en varm plats i mitt hjärta) men det hela svabblas bort på förutsägbara och intetsägande skämt och actionsekvenser. Har du sett trailern har du sett filmen – bokstavligen.
Inget överraskar och det hela maler på utan det minsta försök till att faktiskt göra något kul och snyggt av rullen. Man flamsar för fullt och filmens enda behållning är att skådespelarna åtminstone ser ut att ha roligt; för det hade inte jag. Å andra sidan är filmen inte helt usel, det finns ett par småroliga scener och det finns mycket personkemi mellan huvudtrion, men det räcker till en ytterst svag tvåa till This Means War.
2/5
Foto: - 2
Skratt: - 1
Musik: - 1
Skräck: -
Action: - 1
Effekter: -
Skådespeleri: - 2
Filmens specialitet: vem får tjejen? - 2
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
Recension: The Adventures Of Tintin
The Adventures Of Tintin
Inte en tråkig sekund
Vi som bor i Europa är väl insatta i Tintins äventyr och många av oss har vuxit upp med det, till skillnad från den ständigt undrande publiken i USA. När jag hörde att Tintin skulle filmatiseras i en animerad tappning blev jag snabbt fördomsfull och dömde filmen till döden – något som jag får ta tillbaka. Det hela börjar när Tintin köper en miniatyr av en båt som han fattar tycke för; miniatyren innehåller en hemlighet som leder till en skatt, något som andra också är intresserade av.
Att filmen är animerad har gett skaparna möjlighet att bygga upp scener och ta ut svängarna sisådär tio gånger mer än vad en vanlig spelfilm hade tillåtit. Inte nog med att det är krispig bild och härligt djup i scenerna, utan det är så mycket inspiration och detaljer som överöste mig att jag stundtals satt och bara gapade. Otroligt välgjorda actionscener nästan bråkar om att få vara med i bild och det är snuskigt underhållande att få uppleva och vara med i svängarna när Tintin och Captain Haddock drar ut på äventyr.
Storyn i sig är ganska lätt att följa vilket i sin tur resulterat i att filmen inte har en enda lugn sekund; det får tiden att bara flyga iväg. Animeringen är bokstavligen perfekt och John Williams har skapat briljanta melodier musikmässigt – jag som inte såg fram emot filmen blev fullständigt tagen av dess härliga fart och effektfulla actionscener. Det blir en stadig fyra till The Adventures of Tintin och jag hoppas på en (eller flera) uppföljare.
4/5
Foto: 5
Skratt: 2
Musik: 4
Skräck: -
Action: 5
Effekter: -
Skådespeleri: -
Filmens specialitet: Tintins äventyr - 4
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
Recension: Wrath Of The Titans
Wrath Of The Titans
Sämre kopia av ettan
Clash of the Titans var ingen höjdarfilm, men den hade sina ögonblick och klaffade trots Krakenstora brister. Wrath of the Titans har samma upplägg, Perseus (Sam Worthington) dras in i en sammandrabbning som hotar hela mänskligheten och får strida mot diverse monster för att till slut möta Kronos (en uppdaterad, eldsprutande version av Kraken). Mycket mer till story finns inte att nämna då den precis som föregångaren mer förvirrar en förtydligar dess mytologi.
Har du sett ettan har du sett den här, har du sett trailern har du definitivt sett denna och ser du den inte har du 90 minuter att spendera på något bättre. Det är en orgie av effekter, explosioner samt eld & rök som vare sig imponerar eller ser speciellt bra ut, utan det bara fläskas på utan vidare eftertanke. Skådespeleriet är snudd på värdelöst, Worthington är skröpligt tråkig att se på och Rosamund Pike i rollen som Andromeda ser ut att vilja detonera av överspel.
Varför sa Worthington då att uppföljaren skulle bli bättre än ettan, som han själv var missbelåten med? PR-trick? Mycket möjligt, men det är trist med så svagt slutresultat när filmen faktiskt har ett fåtal ögonblick (främst med Liam Neeson och Ralph Fiennes) som lyckas engagera och framstå som spännande. Ingen garanti att uppföljaren blir en kassasuccé bara för att ettan lyckades och detta är ett tydligt exempel på ett misstag som är ganska vanligt i Hollywood. Wrath of the Titans lyckas får en svag tvåa.
2/5
Foto: 1
Skratt: -
Musik: 2
Skräck: -
Action: 3
Effekter: 2
Skådespeleri: 1
Filmens specialitet: gudar och kaos - 2
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
Recension: The Bourne Identity
The Bourne Identity
En fyllig actionfilm
Jason Bourne (Matt Damon) hittas ute till havs, medvetslös och skottskadad. Efter att ha räddats av en fiskebåt och fått tillbaks medvetandet inser han snabbt att han drabbats av minnesförlust och inte vet något om sin historia. Väl på land börjar han gräva efter information om vem han är, men det visar sig bli svårare då poliser och företag är ute efter honom. Det blir en kamp mot klockan och sin omgivning när han försöker ta reda på sanningen – något som till varje pris hålls undan honom.
Detta är den typ actionfilm som har allt; coola slagsmålsscener, rasande biljakter och spännande skjutsekvenser med snygg klippning och en huvudkaraktär som man verkligen stöttar. Släng in en kärlekshistoria, en läskig skytt och några färgstarka skurkar så har vi en fyllig actionfilm som tillfredställer tittaren på de flesta plan. Filmens starka sida är att man inte underskattar publiken utan kör på en story som kräver lite tankeverksamhet och undviker de flesta klichéer.
Damon är grym i huvudrollen, dels för att hans mjuka utseende inte förbereder för de hårda handlingar som han begår men även för att han bär upp karaktären med en trovärdighet som få andra skådespelare skulle ha lyckats med. Filmens tredje akt tappar lite i form av spänning och saknar den klimax som jag väntade på, men som helhet är detta en solid actionfilm som bäddar för ännu bättre uppföljare. Det blir en stark trea till The Bourne Identity.
3/5
Foto: 3
Skratt: -
Musik: 2
Skräck: -
Action: 3
Effekter: -
Skådespeleri: 4
Filmens specialitet: Vem är Bourne? - 4
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt!
TRAILER
Recension: Killer Elite
Killer Elite
Det skjuts, slåss och springs…
Danny (Jason Statham) är en av världens allra skickligaste agenter som tvingas att ge sig ut på fältet då hans mentor sen många år tillbaka, Hunter (Robert De Niro) tas som gisslan. För att kunna rädda Hunters liv måste han ta kål på tre före detta lönnmördare som befinner sig på olika platser runtom i världen, samtidigt som en agent vid namn Spike (Clive Owen) får i uppdrag ett leta upp Danny och eliminera honom. Jakten kan börja…
Jason Statham är en av mina absoluta favoriter när det kommer lite lättsinniga actionfilmer utan vidare djup eller mening men hög underhållningsvärde. Man serveras oftast vad man förväntar sig och han har rätt utseende och attityd för sina roller. Killer Elite är inget undantag, han springer, skjuter, ramlar, skadar sig och slåss ruskigt mycket – men filmen lyfter aldrig som helhet. De Niro fungerar mest som utfyllnad och Owen är ganska trist i sin roll som envis agent.
Många platser besöks, många karaktärer introduceras och oftast händer mer än vad man orkar hålla koll på. Statham gör sitt jobb men lyckas varken imponera eller överraska vilket han annars lyckas med, och storyn blir ibland för smart för sitt bästa. Det är snyggt filmat även om klippningen ibland går till överdrift, men det räcker inte till mer än en tvåa som Killer Elite får. Se hellre Transporter.
2/5
Foto: 3
Skratt: -
Musik: -
Skräck: -
Action: 2
Effekter: -
Skådespeleri: 2
Filmens specialitet: lönnmördare - 2
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt!
TRAILER
