The Legend of Hercules

Årets största kalkon

Hercules (Kellan Lutz) blir bedragen av landets konung som även råkar vara han styvfar och säljs som slav eftersom han fallit för en brud som ska giftas bort med hans onda bror. Övergiven och ensam början han kampen om att ta sig tillbaka för att få tronen och bruden som han har rätt till, och på väg dit upptäcker han sina krafter.

Jag kan inte tänka mig att någon i produktionen faktiskt tänkte ”fan vad bra detta är” när filmen visades under premiären – jag kan heller inte förstå hur filmen kunde få grönt ljus från filmbolaget i första hand. Inte heller kan jag smälta det faktum att det tog hela två manusförfattare att skriva detta nonsens som lika gärna kunde ha skrivits av ett intelligensbefriat skogstroll, eller vem som fick den genialiska iden att välja den ensidige, träige och otroligt värdelöse Kellan Lutz att spela en så karismatisk karaktär som Hercules (nej Kellan, inte ens de mest rippade magmusklerna kan ge dig talangen att agera).

Nintendo 64:as grafik får filmens effekter att skämmas, manuset får mig att vilja slå sönder något och de pinsamma actionsekvenserna fungerar bättre än de starkaste sömntabletterna på marknaden. När filmens enda kvinnliga karaktär springer runt tårögd, räddas av Hercules och fungerar bäst när hon är halvnaken i säng med filmens hjälte undrar jag vilken kvinnosyn filmskaparna försöker förmedla. Detta är en av de sämsta filmatiseringarna, om inte den sämsta, jag sett av en internationellt känd figur och vi får hålla tummarna att kommande Hercules med Dwayne Johnson i huvudrollen blir något att hänga i granen, för denna kalkon är så torr att du inte ens skulle vilja sätta tänderna i den bakis och sliten tre dagar efter Thanksgiving.

1/5

TRAILER