The Amazing Spider-Man 2

En sving åt rätt håll

I uppföljaren till den måttliga succén som hade en del brister får vi återigen följa Peters kamp för att balansera privatlivet med tjejen, vännerna, rollen som Spider-Man och de otaligt många skurkar som hotar att förgöra New York (och eventuellt världen). Det blir lättare sagt än gjort när skurk efter skurk avlöser varandra och den mäktigaste, Electro (Jamie Foxx), bestämmer sig för att han vill ha en värld utan Spider-Man. Japp, det blir helt enkelt väldigt många nät som vår spindelvän får bolla med.

Många har haft problem med att uppföljaren har alldeles för många sidohistorier och det är alldeles för mycket som pågår; jag tycker motsatsen. Det är uppfriskande att publiken inte ses som korkad; det är en hel del historier som berättas och det görs smidigt; Parkers vän Harry introduceras och det hela tätnar när Parker börjar gräva i det förflutna för att förstå vad hans föräldrar jobbade med. Romansen mellan Parker och Gwen blir allt finare att se på och ingen kan förneka det faktum att Garfield och Stone har kemi, närvaro och oerhört mycket charm tillsammans.

Filmens brister finns dock i manuset för skurkarna; det är krystat och replikerna känns som tagna ur en B-film. När Foxx gapar ut att han vill ha en värld utan Spider-Man kan jag inte göra annat än att skratta och fråga mig själv ”varför?” Det är även lite väl många luckor som lämnas åt slumpen när det kommer till skurkarna; många frågor lämnas obesvarade. Men styrkan ligger i dramat och de mänskliga karaktärerna även om effekterna och actionsekvenserna har piffats upp rejält. Mycket hjärta och mindre hjärna – till nästa film hoppas jag på lite mer tanke bakom det hela även om detta var en sving åt rätt håll. Det blir en stark trea.

3/5

TRAILER