Snowpiercer

Aktuell, omskakande och rasande

I framtiden bestämmer världens länder sig för att utföra ett experiment som ska förhindra den globala uppvärmningen – det visar sig vara svårare gjort än sagt då experimentet slår slint och en ny istid utplånar all liv på jorden. 18 år senare får vi se vilka som överlevt; på det självdrivande tåget Snowpiercer finns de som lyckades undvika istiden men får istället tampas med problemen ombord i form av orättvisa; de som bor längst bak i tåget är de fattigaste och ju längre fram du kommer desto lyxigare blir det. Curtis (Chris Evans) bestämmer sig för att ta sig hela vägen genom tåget för att konfrontera mannen bakom systemet…

Sällan ser jag filmer som griper tag i mig lika fort som Snowpiercer gjorde; det är oavbrutet spännande, intressant och drivande. Konceptet är mycket välkommet i en filmvärld som mestadels går ut på superhjältefilmer och annan nonsens som varken ger något eller gör publiken smartare. Med namn som Jamie Bell, Tilda Swinton och John Hurt kan det inte gå fel och skådespeleriet både övertygar och skrämmer, för att inte tala om de snygga actionsekvenserna som med jämna mellanrum avlöser varandra.

Mycket kritik riktas mot dagens samhälle, världen och hur vi lever; överflöden och rikedomarna som är koncentrerade på ett fåtal ställen och hungern, svälten och nöden som sträcker sig över majoriteten av vår planet. Det känns aktuellt och omskakande samtidigt som filmen i rasande tempo försöker visa mer och mer om hur maktbalansen fungerar och vilka roller vi alla har i det stora systemet som får det i sin tur att rulla på. Det är snyggt, våldsamt och engagerande, alla detaljer har något att säga och slutet lämnar tittaren matt och fundersam då det dras parareller mellan revolutioner, störtande av maktgalna människor och omstart. Snowpiercer kammar hem en femma, även om det finns brister ger filmen ett mycket stabilt helhetsintryck som kommer följa med publiken ett bra tag.

5/5