Ibland tänker jag på alla människor som jag känner. Eller ja, det som jag "känner", så att säga. Jag tänker inte på alla dom var för sig, utan alla dom bildar en person som jag tänker på. Vilka är dessa och varför har jag dom på min Facebook eller msn? Hm. Sen finns det dom som tror att dom känner mig, som så hemskt gärna skulle vilja lära känna mig och umgås med mig. Då blir jag bara skrämd och avtrubbad, för intresset måste vara ömsesidigt för att funka.
Sen finns det självklart de som jag finner intressanta, att få kontakt med på ett vänskapligt plan. Men det är alltid så läskigt att ta första steget, även om man inte har något att förlora (kanske en gnutta stolthet). Men när den personen aldrig ens gett tecken som bekräftar mitt existens börjar jag undra om personen i fråga ens är medveten om att jag finns.

De vänner som jag har och de som jag tycker om är många. Men samtidigt är de allra närmaste längst ifrån mig just nu, alla har flyttat och bor på olika ställen. Det är synd och tråkigt, men jag gör MIN del och försöker hålla kontakten med dom så gott som jag kan. Men som sagt, det måste vara ömsesidigt. Det är inte ursäkt nog med "jag har så mycket att plugga" eller "jag kom till en ny stad och skaffa massa nya vänner" eller "jag har fullt upp med inflyttningen". Det är bara luft och tomma ord, för när du var här var det JAG som fanns för dig när du behövde någon som mest, och det var JAG som ställde upp. Nu, flera månader efter att du flyttat tar du dig inte ens tid att skicka ett litet ynkligt sms - och det ser jag som ett slut, iaf från din sida.

Men det värsta är när vänner skaffar partner. Då är det verkligen som om man aldrig känt varanra. Allt bara stannar upp och bryts av mittitu. Helt plötsligt består deras värld av kärleken, parmiddagar och myskvällar hit och dit. Det är ytterst få som lyckas skapa en bra balans mellan sitt privatliv där pojkvännen/flickvännen ingår och sin fritid där alla vänner ingår. Det är synd, för det är så mycket som dom förlorar. Och ja, vem var det som stötta dig när du skulle bli tillsammans med peronen? Vem berättade du dina problem för? Vem gav dig tips, råd och sa hur du skulle bära dig åt för att det skulle funka mellan dig och kärleken? Jo, det var jag, den som funnits genom allt, jämnt och ständigt, den som du försummar nu eftersom du har ett förhållande som i dina ögon är mer värd, men som i vilket ögonblick som helst kan ta slut och då faller du tillbaka och förväntar dig att vi, som är dina vänner, ska ta emot, men nej. DU faller hårt och hämningslöst, utan att någon ens försöker dämpa fallet och först då inser du värdet av dina vänner. Visst, bättre sent än aldrig men ibland duger det inte.

Så vad är det jag försöker säga? Jo, man kan ha femtusen vänner på sin Facebook, men vem är egentligen den riktiga vännen? Det är den som tar sig en minut mer tid och skickar ett meddelande, eller ett sms och kollar läget och verkligen bryr sig. För även jag kan gå runt på Face och "gilla" allt som händer, men det gör mig inte till något som man kan hänga i granen. Och på tal om gran, julen är runt hörnet, och det firas självklart med de närmsta. Så ta dig en stund och tänk igenom vilka som du verligen anser vara dina vänner, vilka som har VARIT det och vilka som kan bli det, i framtiden.