Recension: The Last House On The Left
The Last House On The Left
Verklighetstroget skräck
Filmen kretsar runt en familj som åker ut från storstan för att koppla av lite och väl framme i sin sommarstuga ber dottern Mari (Sara Paxton) om att få låna bilen för att åka in till närmaste samhälle och hälsa på sin kompis Paige. Mari och Paige stöter på problem i form av ett kriminellt gäng som är på flykt och de rånas, våldtas och lämnas för att dö i den närliggande skogen. Samtidigt driver ett oväder in över området och de kriminella blir tvungna att ta skydd i första hus det hittar, vilket råkar bli Maris sommarstuga, där föräldrarna är helt omedvetna om vad som hänt deras dotter… Tills de får reda på sanningen.
Detta är en remake av klassikern från 1972 som regisserades av Wes Craven (skaparen av Scream). Precis som i nyversionen av The Hills Have Eyes har man här gjort en film med stil och känsla för skräckgenren. Det är välspelat, gripande och trovärdigt och det som händer Mari och hennes väninna skulle mycket väl kunna hända en helgnatt i Göteborg. Vi introduceras till karaktärerna på ett smart och smidigt sätt och när hemskheterna sätter igång blir det inte bara läskigt, utan man blir även ledsen för karaktärens skull. Fotot och kameraarbetet är snäppet över det vanliga och det finns några riktigt snyggt filmade scener.
Halvvägs in i filmen byts det spår när the bad guys faller offer för Maris föräldrar och skumt nog sitter jag som publik och hejar på föräldrarna, man vill verkligen att de ska ge igen för det som hände Mari. Det är riktigt våldsamt och rått, blodigt och bitvis jobbigt att se. Föredrar du en brutal, lågmäld skräckfilm med stil och känsla rekommenderas filmen, om du lite känsligare för våld får du hålla dig långt borta. Det blir en stadig fyra till The Last House On The Left.
4/5
Foto: 3
Skratt: -
Musik: 3
Skräck: 4
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 4
Filmens specialitet: hämnd - 4
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt!
Den filmen låter verkligen som något för mig.
Vilken välskriven recension !