Oculus

Spegel spegel på väggen där…

Kaylie och Tim återförenas flera år efter en traumatisk upplevelse som fick Tim inspärrad på mentalsjukhus. Efter en stel hälsning börjar Kaylie prata om det faktum som fick Tim inspärrat i första plats – en viss kraft som kom in i deras barndomshem via en antik spegel och ändrade beteendet hos deras föräldrar. Hon nämner att hon även spårat upp spegeln och har planer på att förinta kraften i den; något som blir en svår kamp för syskonen.

Detta är en grovt berättad film; en månad till i klipprummet hade inte skadat för att få dess övergångar att flyta ihop snyggare. Det är två historier som berättas, både om syskonens nutid och dåtid och det vävs ihop på att makabert men snyggt sätt. Det finns gott om spänning och rysliga ögonblick, man slänger in ett par milda men väldigt effektiva äckeleffekter och filmen håller en någorlunda jämn takt.

Däremot brister det ganska mycket i agerandet; Karen Gillan och Brenton Thwaites spelar syskonparet utan någon som helst kemi eller inlevelse, kortaste strået drar dock Gillan då hon i vissa delar överspelar så grovt att jag ryste ofrivilligt till. Nya stjärnskottet Thwaites går mestadels runt och ser ut som en bortkommen hund (pudel) – jag hade gärna sett filmen med andra talangfulla skådespelare eftersom mycket med denna skräckis just ligger i agerandet. Slutet bjuder på en härligt ångestfylld twist och Oculus kammar hem en trea trots bortslösad potential.

3/5