Recension: Hämnden
Hämnden
Felfritt skådespeleri varvad med svag story
Anton (Mikael Persbrandt) är läkare, befinner sig i en skilsmässa och åker även till tredje världen med jämna mellanrum för att bidra med sina läkarkunskaper. Han har två barn, och vi får följa den äldsta sonen (Elias) som går i skolan och får stå ut med mobbning, skällsord och punkterad cykel. Elias känner sig ensam och inte ens hans mamma når fram till honom. Saker och ting ändras när Christian dyker upp, en pojke som nyligen förlorat sin mamma i cancer och flyttat till Danmark från London tillsammans med sin pappa för att bo hos sin farmor. Han börjar i samma klass som Elias, dessa två blir goda vänner och Christian avslöjar mer och mer av sitt inre.
Vad som till en början känns som en väldigt bred historia smalnar snabbt och man förstår hur filmen är uppbyggd. Vad som även känns som en historia som vågar sticka ut planar tyvärr och lyckas inte överraska eller chocka en enda gång. Det är synd, för hade man vågat ta ut svängarna hade man fått en mer kraftfull och gripande film. Istället nöjer man sig med ganska enkla lösningar på saker och ting, trots att dialogen bränner till då och då. Skådespelareliten gör alla ett lysande jobb, från Persbrandt till de yngre skådespelarna lyckas förmedla sina känslor och ge en viss tyngd till filmen. Även fotot är läckert med alla vackra naturbilder från Afrika.
Historien som helhet är gripande och detta är en sevärd film som lyckligtvis fått en del uppmärksamhet. Regissören Susanne Bier har tar upp allt från våld, rasism till bristen på kommunikation och låter de olika elementen blandas ihop. Budskapet är klart, men jag hade gärna sett mer kraft i filmen och hur man försökt att få fram budskapet. Det blir en stark trea till Hämnden.
3/5
Foto: 3
Skratt: -
Musik: 2
Skräck: -
Action:
Effekter: -
Skådespeleri: 5
Filmens specialitet: våld föder våld - 3
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
