Recension: Never Let Me Go
Never Let Me Go
Drama som inte riktigt berör
Kathy (Carey Mulligan) och Ruth (Keira Knightley) är bästa vänner och de växer upp tillsammans på en brittisk boarding school. Till synes verkar de vara helt normala ungdomar som studerar och har många möjligheter framför sig, men så är inte fallet. Tommy (Andrew Garfield) är killen som inte har några vänner och inte riktigt passar in, han är lättretad och reagerar på folks kommentarer. Men Kathy ser något annat i honom och sakta men säkert börjar något växa mellan dessa individer, samtidigt som Ruth ser på.
Detta är den typ film som blir bäst ju mindre man vet om den innan. Det är drama med lite andra inslag och det funkar faktiskt bra. Skådespeleriet är bitvis filmens starka sida och både Mulligan och Knightley glänser i sina roller; det gör även barnskådespelarna i början av filmen. Andrew Garfield som kommer bli nya Spider-Man känns tyvärr lite malplacerad och hans spel känns onaturligt och på gränsen till fånigt. Just därför kände jag mig inte riktigt berörd efter att filmen hade tagit slut, det fanns scener som sved till och själva storyn var skrämmande, men det nådde inte riktigt fram.
En ganska udda handling varvas med snyggt foto och överraskande fin musik i Never Let Me Go som är baserad på en välkänd bok. Filmen har några logiska luckor som fick mig att höja på ögonbrynen (men efter lite googlande fick jag svar på det mesta) och dess futuristiska inslag skulle mycket väl kunna ske i framtiden, vilket är riktigt obehagligt. Filmen vacklar mellan en trea och fyra, men det blir slutligen en stark trea till Never Let Me Go.
3/5
Foto: 3
Skratt: -
Musik: 4
Skräck: -
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 3
Filmens specialitet: kan det hända? - 3
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt!
