Recension: Shelter
Shelter
Bakvänd psykologi urartar
Psykologen Cara Harding (Julianne Moore) blir presenterad för en ny patient av sin far. Patienten är i fråga instabil, har olika personligheter och ger intrycket av att inte veta vem han är. En sekunden heter han David och om du frågar efter Adam – blir han Adam. Cara börjar jobba med honom och försöker förstå sig på hur och varför han beter sig så som han gör. Efter ett tag kommer hon med en teori som mycket väl skulle kunna stämma, men när David byter personlighet för en tredje och ytterligare fjärde gång inser Cara att det endast inte är psykologisk hjälp hennes patient behöver.
Jag är en stor beundrare av Julianne Moore, hon spelar så många olika filmer i olika genrer och lyckas alltid beröra mig. Jonathan Rhys Meyers gör en bra insats som den splittrade David, men här är det inte skådespeleriet det är fel på. Filmens story ändrar riktning halvvägs och blir övernaturligt, religiöst svabbel. Det är två svenska killar som är bakom filmen; Måns Mårlind och Björn Stein (samma duo som ska regissera kommande Underworld) och det är oerhört synd att de väljer den enkla vägen ut.
Filmen inledning och de första 30 minuterna är riktigt intressanta och obehagliga, men så fort snackat om religion och besatthet kommer vet man hur filmen kommer utvecklas. Shelter lyckas ändå bjuda på en del spänning, enstaka hoppa-till-scener och ett överraskande bra slut. För den nördige finns det även en del snyggt kameraarbete att se fram emot, men den som suktar efter en psykologisk thriller lär bli besviken.
2/5
Foto: 2
Skratt: -
Musik: -
Skräck: 2
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 3
Filmens specialitet: personlighetsproblem - 2
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt!
