Recension: Sinister
Sinister
Obehaglig är bara förnamnet
Från skaparna av Insidious och Paranormal Activity kommer Sinister; en psykologisk demonthriller om en familj som flyttar in i nytt hus då familjefadern febrilt söker inspiration för att skriva uppföljaren till sin succébok. Ellison (Ethan Hawke) har specialiserat sig på att skriva om riktiga, olösta mord och väl i det nya huset upptäcker han stötande men intressant information om familjen som bodde där innan. Ju mer han gräver i historien desto mer ångrar han sig; upptäckten visar sig sätta hela hans familj i fara, men kan detta vara drömstoryn han letat efter?
Insidious ärrade mig för livet medan Paranormal Activity inte påverkar mig för fem öre och lyckligtvis är Sinister mer lik Insidious, men med tyngre och seriösare ton. Öppningsscenen är bland det mest obehagliga och bisarra jag sett och filmens ton eskalerar därifrån till en viss grad att det rentav blir jobbigt att se på händelserna. Find footage material blandas smidigt ihop med klassisk smyga-runt-i-stort-hus-på-natten-scener och de andningspauser som ges emellanåt ar alldeles för få och händelserika för att man på riktigt ska kunna förbereda sig på nästa skräckmoment.
Hawke är en duktig skådespelare och han håller ihop filmen mycket bättre an väntat; likaså gör Juliet Rylance i rollen som hans fru Tracy. Musiken är mycket, mycket skrämmande och bidrar med en ångestframkallande känsla som bara förvärras av det man får se på bild. Jag hoppade till, blundade, skruvade mig och önskade helhjärtat att jag inte hade sett filmen; men det som håller mig från att dela ut betygsfyran är känslan efter filmen. Det fanns inget nöje i att se filmen och dess upplösning; dess tunga ton och isande skräck ger aldrig tillfälle att njuta av själva upplevelsen, även om Sinister fungerar utmärkt och gör sitt jobb med att skrämma.
Se inte trailern om du inte redan sett den - det avslöjas oförlåtligt mycket och den som klippte ihop trailern borde aldrig få göra en ny trailer. Annars är detta en film som omdefinierar ordet "obehaglig" och sätter en ny standard för hur mycket man kan göra med en simpel, klassisk demonstory och duktiga skådespelare. Mardrömmar utlovas.
3/5
Foto: 3
Skratt: -
Musik: 5
Skräck: 4
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 4
Filmens specialitet: obehag - 5
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
Recension: Happy Feet 2
Happy Feet 2
Det glada uteblir
Fem år efter succén med Happy Feet som tog världen med storm och kammade hem en Oscar för bästa animerade film kommer uppföljaren som ännu en gång följer Mumble på hans äventyr. Nu har han växt upp och fått en son som precis som sin pappa är ute efter sina egna drömmar – nämligen att kunna flyga. Samtidigt hotas en stor del av pingvinsamhället när deras dal rasar ihop på grund av den globala uppvärmningen. Vem ska bli hjälten i detta..?
Jag älskar den första filmen, den är rolig, hemsk, otroligt gripande och tar upp aktuella problem om människans effekt på naturen – sen att den är sjukligt snygg och har härliga sångnummer gör inte det hela sämre. Allt som fick första att kännas fräsch och nyskapande är borta i tvåan; sångnumren är tråkiga, animeringen snygg men monoton och storyn är som en stor repetition av första filmen. Det finns ingen anledning till att göra en uppföljare om man inte har en vettig story att berätta, vilket är fallet här.
De flesta av skämten faller platt och filmupplevelsen blir allt som allt ganska tråkig och blek. Det fina i historien är dock att man tillsammans kan nå det omöjliga, att vara enade och hjälpa varandra trots ras, storlek och färg. Annars uteblir det glada från första filmen och den blyga framgång som uppföljaren lyckades nå är ett bevis på det. Det blir en tvåa till Happy Feet 2.
2/5
Foto: 4
Skratt: 1
Musik: 2
Skräck: -
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: -
Filmens specialitet: pingvin vill flyga - 2
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
TRAILER
