The Fault In Our Stars

Trovärdiga ögonblick

Hazel (Shailene Woodley) har lungcancer; den elakartade typen som gör det svårare för henne att andas. Därför går hon alltid runt med en tub och slangar in i näsan för att kunna andas och hålla igång lungorna. Plötsligt vänder allt och hennes sjukdom saktar ner trots läkarnas prognos, hon får mer tid till att leva och börjar då i en krisgrupp där ungdomar med cancer träffas för ett berätta om sina livshistorier. Under ett möte träffar hon Augustus (Ansel Elgort) som överlevt cancern men förlorat sitt ben i kampen mot sjukdomen; tycke uppstår och en fin kärlekshistoria tar sin början…

Jag läste ut boken under en flygning och sista tredjedelen bokstavligen förstörde mig – sen dess har jag räknat ner dagarna fram tills att filmen släppts. Det är en trogen och välgjord filmatisering som får med det mesta; den sarkastiska tonen, den otippade kärleken, sjukdomens för och nackdelar samt Hazels inre känslor och tankar. Skådespeleriet är mycket bra, det slår gnistor om Woodley och Elgort; regissören drar gärna ut på fina ögonblick så de känns trovärdiga, jag som publik köper det som händer på vita duken.

Slutet som berättas i detalj är oerhört tung i boken men har kortats ner – kanske för att filmen hade blivit för sorglig. Jag har aldrig sett så många personer gråta under en biofilm; jag kunde bokstavligen höra en nål falla till marken (om det inte hade varit för den hulkande tjejen på raden framför som brast uti ett skri av tårar), dock hade jag gärna sett de små detaljerna från slutet även i filmen. Tunga filmer är en lyxvara vi inte får se så mycket av nuförtiden så därför blev jag aningen paff när filmen valde en lättare upplösning; det är även anledningen till varför betygsfemman uteblir. The Fault In Our Stars får en stark fyra.

4/5

TRAILER