Recension: The Fault In Our Stars
The Fault In Our Stars
Trovärdiga ögonblick
Hazel (Shailene Woodley) har lungcancer; den elakartade typen som gör det svårare för henne att andas. Därför går hon alltid runt med en tub och slangar in i näsan för att kunna andas och hålla igång lungorna. Plötsligt vänder allt och hennes sjukdom saktar ner trots läkarnas prognos, hon får mer tid till att leva och börjar då i en krisgrupp där ungdomar med cancer träffas för ett berätta om sina livshistorier. Under ett möte träffar hon Augustus (Ansel Elgort) som överlevt cancern men förlorat sitt ben i kampen mot sjukdomen; tycke uppstår och en fin kärlekshistoria tar sin början…
Jag läste ut boken under en flygning och sista tredjedelen bokstavligen förstörde mig – sen dess har jag räknat ner dagarna fram tills att filmen släppts. Det är en trogen och välgjord filmatisering som får med det mesta; den sarkastiska tonen, den otippade kärleken, sjukdomens för och nackdelar samt Hazels inre känslor och tankar. Skådespeleriet är mycket bra, det slår gnistor om Woodley och Elgort; regissören drar gärna ut på fina ögonblick så de känns trovärdiga, jag som publik köper det som händer på vita duken.
Slutet som berättas i detalj är oerhört tung i boken men har kortats ner – kanske för att filmen hade blivit för sorglig. Jag har aldrig sett så många personer gråta under en biofilm; jag kunde bokstavligen höra en nål falla till marken (om det inte hade varit för den hulkande tjejen på raden framför som brast uti ett skri av tårar), dock hade jag gärna sett de små detaljerna från slutet även i filmen. Tunga filmer är en lyxvara vi inte får se så mycket av nuförtiden så därför blev jag aningen paff när filmen valde en lättare upplösning; det är även anledningen till varför betygsfemman uteblir. The Fault In Our Stars får en stark fyra.
4/5
Recension: Oculus
Oculus
Spegel spegel på väggen där…
Kaylie och Tim återförenas flera år efter en traumatisk upplevelse som fick Tim inspärrad på mentalsjukhus. Efter en stel hälsning börjar Kaylie prata om det faktum som fick Tim inspärrat i första plats – en viss kraft som kom in i deras barndomshem via en antik spegel och ändrade beteendet hos deras föräldrar. Hon nämner att hon även spårat upp spegeln och har planer på att förinta kraften i den; något som blir en svår kamp för syskonen.
Detta är en grovt berättad film; en månad till i klipprummet hade inte skadat för att få dess övergångar att flyta ihop snyggare. Det är två historier som berättas, både om syskonens nutid och dåtid och det vävs ihop på att makabert men snyggt sätt. Det finns gott om spänning och rysliga ögonblick, man slänger in ett par milda men väldigt effektiva äckeleffekter och filmen håller en någorlunda jämn takt.
Däremot brister det ganska mycket i agerandet; Karen Gillan och Brenton Thwaites spelar syskonparet utan någon som helst kemi eller inlevelse, kortaste strået drar dock Gillan då hon i vissa delar överspelar så grovt att jag ryste ofrivilligt till. Nya stjärnskottet Thwaites går mestadels runt och ser ut som en bortkommen hund (pudel) – jag hade gärna sett filmen med andra talangfulla skådespelare eftersom mycket med denna skräckis just ligger i agerandet. Slutet bjuder på en härligt ångestfylld twist och Oculus kammar hem en trea trots bortslösad potential.
3/5
Recension: Non-Stop
Non-Stop
Non-stop spänning
Bill Marks (Liam Neeson) jobbar som undercover polis på olika flyg för att garantera passagerarnas säkerhet och se till att flygplanet når sin destination utan större problem. När Bill är på ett flyg får han ett hotfyllt sms som säger att en passagerare kommer dö var tjugonde minut om Bill inte ser till att $150 miljoner sätts in på ett konto – men hur kan den skyldige komma undan med att döda folk på ett plan, och vem är den ansvarige..?
Det finns få miljöer som skrämmer så många så starkt som flygplansmiljö, bara själva tanken att vara inlåst i ett litet utrymme tusentals meter upp i luften i fler timmar är påfrestande nog, därför är filmer som utspelar sig på flygplan oftast väldigt spännande. Non-Stop är inget undantag, man grips med i filmens handling och spänningen är på topp redan från de första minuterna. Frågorna är många, tiden är knapp och jag frågar mig själv om och om igen; vem är det som gör detta?
Efter första vändningen tas filmen in i en helt ny riktning som tyvärr inte håller; ju mer som avslöjas desto otroligare blir det. Mot slutet är det nästan skrattretande vilken orealistisk soppa det hela förvandlats till och jag undrar även vem som bestämde sig för att casta den talangfulle Julianne Moore i en otacksam biroll där hon knappt är med. Liam Neeson gör precis som alla hans filmer nuförtiden; vrålar, skjuter, slåss och är allmänt argsint. Det hela fungerar, dock är slutet långt ifrån den upplösning man förväntar sig när filmen väl börjar. Non-Stop kammar hem en trea trots många scener som är långt ifrån trovärdiga tack vare den spännande uppbyggnaden.
3/5
Recension: Grace of Monaco
Grace of Monaco
Vart är innehållet?
Skådespelerskan Grace Kelly (Nicole Kidman) är förvirrad och vet inte vad hon ska ta sig till i livet; ska hon flytta tillbaka till Hollywood och ta upp sin karriär genom att medverka i en film av Hitchcock eller stanna kvar i Monaco vid sin mans sida och uppfylla sin skyldighet som fru och prinsessa? Hur ska hon klara av seder och bruk som hon inte är van vid, språk hon inte behärskar och det ständiga hotet från Frankrike som vill invadera Monaco?
Nicole Kidman är ett säkert kort att satsa på när det kommer till starka roller inom filmvärlden; hon lever alltid upp och det är sällan man blir besviken på hennes spel. I rollen som den naive Grace faller hon dock en aning då naivt aldrig varit hennes starka sida – men bränner till i ett par scener när hon ryter ifrån och framstår som mer slug än naiv. Med andra ord är hon helt enkelt felcastad, även om absolut funktionerar i huvudrollen. Även Tim Roth är bra som hennes make, trots att han inte har mycket att jobba med på manusfronten.
Då ställer jag mig frågan; vart är innehållet? Detta kunde ha blivit en mycket gripande, medsvepande och på sina håll spännande filmatisering av en ikons liv men här uteblir så många element. Miljöerna är fina, Nicole Kidmans stylist har haft fullt upp och fotot är riktigt läckert; musiken dånar på bra och kameraglidningarna är snyggare än vad de har rätt till att vara; men varför så mycket yta och så lite fördjupning? Det är en lättsam film som inte kräver mycket (eller någon alls) tankeverksamhet, men jag hade förväntat mig mer av temat i fråga. Grace kammar hem en svag trea.
3/5
