The Bounty Hunter

 

Actionlös, meningslös och helt jävla värdelös

 

Som det så fint står på affischen kan ingen ha undgått att filmen går ut på att Milo (Gerald Butler) ska fånga sin exfru Nicole (Jennifer Aniston) och ta henne till häktet. Det låter som en kul story, men jäklar vad fel man kan ha. Här bjuds det på ett par skratt, men det är i överlag så förbannat tråkigt och förutsägbart att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Butler gör nog sin värsta insats någonsin, han ser i stort sett likadan ut genom hela filmen och ser ut att läsa av ett manus som han har gömt någonstans. Han har även fått för sig att garva med jämna mellanrum – vad i hela världen är det för garv som han suttit hemma och tränat på?

 

Likadant för Aniston, hon är så frånvarande att jag började undra ifall hon tänkte på uppbrottet med Brad Pitt när hon filmade detta. Och det tar inte slut där. Under en viss scen, som ska vara ”känslosam”, ska hon gråta, och det går ju åt helvete. Människan kan ju inte agera! Hon har ingen talang, jag fattar verkligen inte vad Hollywood ser i tjejen. Totalt värdelösa insatser, av båda. När det kommer till resten av filmen så är den klippt och musiksatt som en musikvideo, de övriga karaktärerna fantastiskt tråkiga och filmen som helhet så klyschig att jag fick ont i ögonen.

 

Det finns inte något bra som kan nämnas med filmen, och jag är helt chockad att två stjärnor som Butler och Aniston tackar ja till sådan smörja. Så släng in alla klyschor som finns, tråkiga karaktärer och värdelösa insatser så har ni The Bounty Hunter, för att inte tala om att Butler och Aniston TOTALT saknar kemi. Det blir en välförtjänt etta.

 

1/5

 

Foto: 1

Skratt: 2

Musik: 1

Skräck: -

Action: 1

Effekter: -

Skådespeleri: 1

 

Filmens specialitet: slapstick humor - 1

 

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt

Farsan

 

Flummig underhållning

 

I Josef Fares senaste film är det hans självaste pappa som spelar huvudrollen. Så fint som titeln avslöjar handlar det om en ”farsa” och de problem som en invandrarpappa får stå ut med. Jag kan inte riktigt säga att filmen har en handling, för det har den inte. Det är små sidohistorier som vävs ihop och blir filmen i helhet. För mig som själv är invandrare var filmen på många punkter klockren att se på, men jag kan tänka mig att skämten inte riktigt når fram till den svenska delen av publiken.

 

Det är flummigt och underhållande, lite småsött och mycket pinsam på sina håll. Jag skrattade, blev arg och skämdes under filmens gång och när eftertexterna började rulla var min första tanke; vad handlade filmen om? Det är en film som man själv får tolka som man vill, men har man svårt för pinsamma situationer och invandrarsvenska ska man hålla sig långt borta. Rent tekniskt eller skådespelarmässigt imponerar filmen inte. Det blir en svajig trea för Farsan.

 

3/5

 

Foto: 2

Skratt: 3

Musik: 2

Skräck: -

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 2

 

Filmens specialitet: Kulturkrock - 3

 

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

I love you Phillip Morris

 

Underhållande och smart

 

Steven (Jim Carrey) är i ett förhållande. Han har en lycklig fru och en fin dotter, ett jobb och ett liv som duger för de flesta. Men efter en hemsk bilolycka kommer han på att livet han levt varit en lögn – och kommer ut som gay. Den livsstilen skiljer sig från vad han är van vid, det är glitter, glamour, drinkar och exklusiva resemål som gäller. Bara det senaste duger och bara det senaste duger åt hans pojkvän, Jimmy (Rodrigo Santoro). Detta leder i sin tur till att Steven börjar lura diverse försäkringsbolag, på allt större och större summor. Till en början går allt bra, men till slut åker han fast och blir satt i fängelse. Det är så han träffar Phillip (Ewan McGregor). Och från första ögonblicket blir han kär…

 

Detta är en film med olika inslag. Det finns skratt, drama, allvar, tårar och den vanliga Carrey-humorn. Det blir en kul mix, fast mot slutet blir det aningen trevande och segt. Annars är det en lyckad kombination, och filmen bjuder på en hel del skratt och även de mest romantiska scener jag sett i ett fängelse sen Prison Break. Fast den som stjäl filmen är konstigt nog inte Carrey, utan McGregor lyckas överglänsa Carrey i nästan varenda scen. Phillips sätt att prata, föra sig och klä sig är så charmigt att man totalt smälter för den karaktären.

 

Storyn vävs samman på ett smart och snyggt sätt, filmen är genomgående underhållande och gör sitt jobb. Som dejtfilm skulle den funka – så länge du inte är homofob eller nåt i den stilen. Annars är detta en film att ta med ett leende och bara njuta av. I love you Phillip Morris får en trea.

 

3/5

 

Foto: 3

Skratt: 3

Musik: 3

Skräck: -

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 3

 

Filmens specialitet: No matter what you are, love is love - 4

 

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

Alice i Underlandet

 

Bitvis väldigt bra, men för tråkig och oinspirerad

 

Filmen sätter igång, och där sitter man och väntar på att bli tagen av Tim Burtons filmmagi. Men in stiger Alice, spelad av Mia Wasikowska, med ett ansikte lika uttrycksfullt som Kristen Stewart (Bella) från New Moon, d.v.s. dött. Alice är en monoton, tråkig och fruktansvärd passiv karaktär. Med tanke på att hela filmen bärs av henne, blir det värre då man efter fem minuter undrar när hon ska dö, försvinna eller krympa så mycket så man inte ser henne mer. 

 

Tur då att filmen svämmar över av sköna bi-karaktärer. Helena Bonham Carter (Fight Club, Harry Potter) som The Red Queen är en fröjd för ögat att se, lika galen och sprudlande av energi som alltid. Hon är en stor anledning till att filmen funkar, hela personligheten och det udda utseendet går hand i hand och skapar en karaktär som man sent glömmer. Anne Hathaway (En Prinsessas Dagbok) som The White Queen är lika bra, om inte bättre, med sitt flummiga spel och armar som slängs hit och dit. Även Alan Rickman (Snape i Harry Potter, för dem som inte vet) medverkar i ett hörn, och han gör rösten till den skönaste, datoranimerade karaktären.

 

Filmen tyngs av animation och animerade karaktärer. Det är inte märkvärdigt snyggt gjort, men det funkar. Den barnsliga tonen, de tråkiga skämten och all färgglatt landskap gick dock inte hem hos mig, hade gärna sett till att Burton och Disney gjort en mer vuxen och gotisk (tänk Sweeney Todd) version. Som helhet kändes filmen för lång och den saknar spänning, vissa sekvenser blir trista att se på. 3D-effekterna funkade, de var ganska lekfulla och smälte in i filmen på ett bra sätt, och tillsammans med den fina musiken gav de effekten man förväntat sig.

 

Och ja, Johnny Depp är ju med. Bortsett från att bära upp den kraftiga sminkningen samt peruken gör han ärligt talat inte så mycket mer. Släng in en gnutta Jack Sparrow och Willy Wonka så har du hans insats i filmen. Detta kunde ha blivit en mycket bättre film, men det slutade tyvärr som en barnsaga, av barn för barn. Det komiska är att det inte är någon barnfilm. Det blir en tvåa för Alice i Underlandet.

 

Foto: 2

Skratt: 1

Musik: 3

Skräck: -

Action: 2

Effekter: 2

Skådespeleri: 3

 

Filmens specialitet: Tim Burton-magi - 2

 

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

 

2/5