Recension: Brave
Brave
Modigt och vackert
Merida är en prinsessa som vill gå emot sin mors önskan om att gifta sig och vill istället vänta på att bli förälskad i den rätte, något hennes mamma inte kan förstå riktigt. Efter att ha bråkat med sin mor beger hon sig ut i skogen och återvänder med något som förändrar hennes tillvaro mer än hon hade önskat och räknat med; det blir en kamp mot klockan och hennes inre demoner för att inte bara rädda sig själv, utan även hennes mor.
Många anser att Brave är Pixars dipp som Cars 2 satte igång, vilket i mina ögon inte stämmer. Brave är en mycket modig film om relationen mellan en dotter och hennes mor, om förståelse och om att inse sina misstag och rätta till dem. Det är oerhört vackert animerat, precis som man kan förvänta sig från Pixar och musiken är välanpassad efter scenerna. Det är ingen komedi, ingen barnfilm eller vuxenfilm för den delen, den tilltalar alla och främst den kvinnliga delen av publiken.
Det bjuds på en del skratt, en hel del spänning och mycket känslor som gör att man kan relatera till de olika karaktärerna. Miljöerna är vackra och detaljrikedomen gör det hela till en visuell fest, något som Pixar alltid haft som en av sina styrkor. Det blir en stadig fyra till Brave.
4/5
Foto: 5
Skratt: 2
Musik: 4
Skräck: -
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: -
Filmens specialitet: att rätta till sina misstag - 4
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
Recension: Despicable Me 2
Despicable Me 2
Animerat som roligast
Efter succén med Despicable Me (”Dumma Mej” på svenska) var en uppföljare väntat och denna gång får vi följa Gru (Steve Carell) som nu vid detta lag blivit aningen snällare, hemmapappa och lagt undan skurkrollen för att satsa på ett nytt jobb. Saker och ting går fel när hans älskade armé av minions börjar försvinna och när Lucy (Kristen Wiig) dyker upp med ett nytt uppdrag för honom blir det svårt att säga nej…
Despicable Me är den typ animerat som man varken ser för storyn eller själva animationen; det är endast för att skratta, ha kul och må bra i 90 minuter. Det kommer varken upp till Pixars eller DreamWorks nivå kvalitetsmässigt men när det kommer till hur mycket filmen får dig att skratta slår den båda dessa tillsammans. Stuket påminner lite om Ice Age filmerna bara att tempot är fem gånger högre och skratten duggar tätare. Det är färgglatt, galet animerat och mycket, mycket underhållande.
Ibland hände det så mycket att jag hade svårt att ta mig samman; jag skrattade, försökte följa med händelserna samtidigt som de färgsprakande scenerna stal uppmärksamheten med sin detaljrikedom. Grus små gula pluppar har blivit filmens främsta kännetecken och de bjuder självklart på flest skratt, men här finns även scener då både Agnes, Gru och nykomlingen Lucy briljerar, för att inte glömma El Macho som har en av de roligaste och mest absurda bakgrundshistorier jag någonsin sett i en animerad film.
Med ett rappt tempo, underhållande slap-stick och en hel drös galenheter kammar Despicable Me 2 hem en stark betygsfyra och överträffar även originalet.
4/5
Foto: 4
Skratt: 5
Musik: 5
Skräck: -
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: -
Filmens specialitet: vem ligger bakom försvinnande av The Minions..? - 5
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
Recension: The Awakening
The Awakening
Bra prestationer i trött tappning
Florence (Rebecca Hall) hjälper polisen med att avslöja lögnerna bakom övernaturliga händelser och sätta dit personer som påstår sig kunna ta kontakt med andra dimensioner – och hon är grym på sitt jobb. När hon anländer till en skola för att ta hand om de påstådda övernaturliga händelserna upptäcker hon snabbt att detta är något hon aldrig tagit sig an förut – är det verkligen övernaturliga fenomen som sker eller är det någon som driver med henne?
Det finns mycket positivt i The Awakening; skådespeleri som får andra skräckfilmer att blekna, foto som bidrar till den drömska tonen och effektiv musik som hjälper till med att skapa mystik och misstro. Inledningen är intresseväckande och det hela bäddar för en bra upplevelse; dock så kommer skräckeffekterna alldeles för sällan och de är alldeles för medelmåttiga för att göra intryck.
Trots att så många andra faktorer försöker få rullen att fungera börjar den halvvägs halta och mot slutet blir det alldeles för platt och upplösningen är allt annat än tillfredställande. Med skådespelare som Hall, Dominic West och Imelda Staunton förväntade jag mig något mer effektivt, men nu hamnar The Awakening bland genrens svagare bidrag trots övertygande rollprestationer.
2/5
Foto: 3
Skratt: -
Musik: 2
Skräck: 1
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 3
Filmens specialitet: överturliga fenomen - 2
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
Recension: Ego
Ego
Två olika filmer
Sebastian är den dryga, snygga och sjukt utseendefixerade rikemansungen som glider runt på inneklubbarna med sina grabbar, raggar på allt som rör sig och dumpar fångsten morgonen därpå. Mia är tjejen som skiter i sitt yttre, klär sig alternativt och är brunett; två personer från olika världar som slängs ihop när Sebastian är med om en olycka, förlorar synen och blir tvungen att bli omhändertagen av Mia. Gissa vem som blir kär och lär sig en läxa..?
Svenska filmer har jag absolut inte mycket över för, speciellt inte svenska produktioner som hamnar i kategorin ”romantik”. Ego är en film med stor potential, det inleds snyggt och fångande, skådespelarna är naturliga och takten bra, men någonstans mitt i vägen rasar potentialen när kliché efter kliché bockas av och historien plötsligt förvandlas till ett avsnitt av Idol. Det är kul att det svenska utelivet och ytligheten får sig en känga, men hela poängen försvinner när Sebastian i slutändan får som han vill.
Det svider aldrig till, det griper inte tag och manuset lämnar en hel del att önska; vissa konversationer mellan Sebastian och Mia är rentav skrattretande fåniga och obeskrivligt slarvigt skrivna. Sen är det relativt svårt att sympatisera med modellkillen som fötts med silversked i munnen och fått allt serverat tack vare framgångsrika föräldrar – dessutom är han dryg, trångsynt och envis – hur är det ens möjligt att vara på hans sida? Ego får en tvåa för att åtminstone ha gjort ett försök, men i framtiden ser jag hellre att man försöker skriva ett bra manus.
2/5
Foto: 3
Skratt: 1
Musik: 2
Skräck: -
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 2
Filmens specialitet: utseende är faktiskt inte allt - 0
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
Recension: Skyfall
Skyfall
Bra, bättre, Bond
När James Bond (Daniel Craig) åter är tillbaka kretsar handlingen runt M (Judi Dench) och någon i hennes förflutna som gör sig påmind i form av Silva (Javier Bardem), en man som alltid verkar vara steget före Bond och hans team. Vem är han och vad vill han? Frågorna är många, tiden knapp och Bond är sig olik; skadad och svagare än någonsin tar han sig an fallet för att rentvå M, men frågan är om han eller M för den delen, kommer att klara sig?
Jag har aldrig varit ett James Bond fan, men de nya filmerna med Craig har jag överraskande nog gillat, och Skyfall lyckas bekräfta det ännu en gång. Efter en explosiv inledning och superläckra förtexter (till Adeles dramatiska stämma) kastas vi in i handlingen; ingen onödigt komplicerad handling för sakens skull, utan en intressant och ständigt spännande story som inte bara engagerar utan även introducerar en av de bästa skurkarna i Bonds historia.
Bardem verkar njuta till tusen av att spela den sinnessjuka Silva och han gör det med bravur, annars är Craig överraskande humoristisk i rollen som Bond, samtidigt som Dench och Ralph Fiennes ger filmen en välbehövd tyngd. Actionsekvenserna är ren fröjd att skåda och även om jag njöt mest av filmens första 15 minuter är det full krut fram tills sista skottet som avlossas. Musiken är läcker, miljöerna häftiga och trots filmens speltid på över 140 minuter blir det aldrig utdraget – betygsfyran är given för Skyfall.
4/5
Foto: 4
Skratt: -
Musik: 4
Skräck: -
Action: 4
Effekter: -
Skådespeleri: 4
Filmens specialitet: vad vill Silva? - 4
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
Recension: What's Your Number?
What’s Your Number?
Lättsamt om kärlek
Ally (Anna Faris) har ett problem; det går inte så bra för henne på kärleksfronten, så därför bestämmer hon sig för att börja träffa sina ex igen för att se vem som var bäst och nöja sig med det ex hon tilltalas mest av. Hon börjar få problem med att leta upp alla sina ex och ber därför sin granne Colin (Chris Evans) om hjälp; sakta men säkert går det upp för henne att hennes kärlek kanske inte är bland hennes ex, utan kanske grannen framför hennes ögon..?
Konceptet har vi sett tusen gånger, vi vet redan från början hur det kommer sluta och vissa delar är så oerhört trötta och klichéfyllda att de blir löjligt. Däremot har vi Faris och Evans i rollerna; Faris med sin känsla för komik och även Evans som bevisat sig fungera i komedier. Manuset är bitvis rappt, vulgärt och riktigt träffsäkert; de ögonblicken lyfter filmen, även om vissa delar jobbar till dess nackdel.
Det finns en viss kemi mellan Faris och Evans och mycket av filmen funkar tack vare Faris underhållande uppsyn. Det är inget nytt eller fräscht, men funkar som lättsam underhållning när man ligger inne och är sjuk. Det blir en svag trea till What’s Your Number?.
3/5
Foto: 2
Skratt: 3
Musik: -
Skräck: -
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 3
Filmens specialitet: att hitta kärleken - 2
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt
Recension: Moonrise Kingdom
Moonrise Kingdom
Styrka och originalitet
Ett ungt och väldigt kär par flyr ut i vildmarken för att spendera sina dagar med varandra; något som orsakar större konsekvenser än de räknat med. Allt från oroliga föräldrar, socialen, poliser och en scoutgrupp börjar söka efter dessa turturduvor som är med om ett väldigt originellt äventyr av sällan skådat slag. Mitt under all tumult avslöjas även en del hemligheter som berör våra hjältars liv.
Wes Anderson är känd för sin speciella, originella och smått konstiga stil som har charmat en hel värld. Jag är personligen inget direkt fan men jag uppskattar hans filmer och ser de som små pärlor i ett hav av mainstream filmer. Moonrise Kingdom är inget undantag, med en styrka och originalitet som ytterst få filmer lyckas nå tar han tittaren med storm och bjuder på en mycket annorlunda resa.
Bruce Willis, Edward Norton och Bill Murray är några av de många kända ansiktena som glimtar förbi och det är även värt att nämna Jared Gilman och Kara Hayward i rollerna som det kära paret Sam och Suzy; två unga talanger som har långa karriärer att se fram emot. För mig var detta en positiv och bra filmupplevelse, men är du ett fan av Anderson och hans tidigare verk kommer Moonrise Kingdom komma dig nära hjärtat.
3/5
Foto: 4
Skratt: 3
Musik: 3
Skräck: -
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 4
Filmens specialitet: ung kärlek - 4
- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt