Recension: Ice Age: Continental Drift

 

Ice Age: Continental Drift

 

Fortsätter med bravur

 

När en viss ekorre på jakt efter sitt älskade ekollon råkar spräcka jordskorpan så kontinenterna börjar flyta isär slits Manny ifrån resten av sin familj och hamnar på en flytande isbit tillsammans med Sid och Diego. De flyter iväg till okända hav och platser där de träffar på allt från pirater till mordiska hamstrar, men inget hindrar Manny från att ta sig tillbaka till sin familj. Det blir emellertid svårare än beräknat då piraterna har ett och annat i kikaren.

 

Jag har blivit ett stort fan av Ice Age serien på grund av att uppföljarna bara blir bättre och bättre, något som sällan sägs om en filmserie. Fjärde delen är inget undantag; trots den kanske lite svaga handlingen och ett mindre polerat manus än del tre lyckas den bjuda på överraskande många skratt och actionsekvenser. Nya karaktärer får utrymme att glänsa och många av filmens skratt kommer just från de nya karaktärerna, även om favoritgänget står för de absoluta bästa. Scrats äventyr är som vanligt höjdpunkterna och man vet inte om man ska skratta eller gråta åt hans tragiska öde.

 

Animationen är perfekt och några riktigt maffiga scener höjer filmupplevelsen samtidigt som musiken utvecklats till det bättre. Jag saknade Buck från den tredje filmen, men Sids mormor (en av de skönaste karaktärerna på evigheter) fyllde snabbt ut hans plats och jag ser fram emot en eventuell del fem där båda får ryka ihop. Det finns mycket att glädjas åt som både vuxen och barn och filmens budskap om att vara sig själv och att alltid prioritera familjen först är lika sött som aktuellt. Det blir en stadig fyra till Ice Age: Continental Drift.

 

4/5

 

Foto: 5

Skratt: 4

Musik: 4

Skräck: -

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: -

 

Filmens specialitet: mordiska hamstrar - 5

 

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt

 

TRAILER


Recension: Huvudjägarna

 
Huvudjägarna

Norsk pärla

Roger Brown (Aksel Hennie) är en man med många defekter. Han är kort, otrogen och råkar syssla med en verksamhet som går ut på att sno dyrbara målningar och ersätta de med trovärdiga kopior. På så sätt har han lyckats skaffa sig ett liv många fantiserar om, men när Clas Greve (Nikolaj Coster-Waldau) kommer in i bilden tappar Roger greppet och hamnar i en knipa som kan kosta honom allt han byggt upp.

Norska filmer är inget jag är proffs på, och denna film i sig kändes inte så norsk bortsett från språket. Spänningen osar redan från första bildrutan och det är påkostat, välspelat samt riktigt vidrigt emellanåt. Filmens takt är rasande och vissa scener har nagelbitarspänningen som så många andra rullar saknar; varje gång man tror att det är kört för Roger höjs filmens ribba ännu ett snäpp. Aksel Hennie har även en fulcharm som gör att jag som tittare både hatar och älskar hans karaktär.

Oavsett om man gillar norska filmer eller ej är Huvudjägarna en skicklig och underhållande film som tilltalar den som gillar spänning, action och många vändningar. Det är aldrig tråkigt eller förutsägbart, ibland kunde jag till och med känna att filmens takt överskred vad jag klarade av. Huvudjägarna får en stadig fyra för att den lyckas med så mycket som inte ens den dyraste Hollywoodproduktionen klarar av.

4/5

Foto: 3
Skratt: -
Musik: -
Skräck: -
Action: 4
Effekter: -
Skådespeleri: 4

Filmens specialitet: Roger i knipa - 4

- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
5 = Perfekt!
 
 
TRAILER

Recension: Chernobyl Diaries

 
Chernobyl Diaries

Klichétyngt och korkat

En samling vänner bestämmer sig för att göra något de aldrig tidigare gjort när de träffar en extremturism guide; hälsa på ödelagda Tjernobyl. Så i sällskap med guiden och ytterligare två turister beger de sig ut i den övergivna staden, trots påtagliga vinkar om att de inte borde åka in dit. Väl framme verkar allt lugnt, men mot kvällen inser de snabbt att de inte är ensamma och har sällskap.

Upplägget har man sett tusen gånger innan, en person i gänget slänger fram den korkade idén om att göra något livsfarligt och alla är med på det trots en som ständigt hävdar att det är en dum idé (gissa vem som har rätt till slut?). Det som händer därefter är inte så annorlunda; folk försvinner, skuggor dyker upp och något okänt lurar i mörkret. Trots dessa faktorer är det sällan jag sett en modern skräckfilm med så få försök till att just skrämma publiken.

Största problemet är att karaktärerna är så oerhört idiotiska att man ganska tidigt i filmen vill att de ska dö. Det ena korkade beslutet avlöser det andra och folk beter sig motsatsen till vad man hade gjort i en sådan situation. Det blir ganska enfaldigt och tråkigt att se på det hela och mot slutet avslöjas inte ens det som jagat våra ”hjältar”, utan det hela trycks in i en klichétyngd och påtvingad twist som inte gjorde mig smartare i alla fall. Betygsettan är given.

1/5

Foto: 1
Skratt: -
Musik: -
Skräck: 1
Action: -
Effekter: -
Skådespeleri: 1

Filmens specialitet: vad döljer sig i Tjernobyl? - 1

- = Ej aktuellt.
0 = Värdelös.
1 = Dålig.
2 = Godkänd.
3 = Bra.
4 = Mycket bra.
 
 

Recension: Snow White & The Huntsman



Snow White & The Huntsman

 

Två mycket olika akter

 

”Spegel spegel på väggen där...” – Vem kan inte historien om Snövit? Nu i en ny och mörkare tappning än tidigare och med några förändringar för att bidra med en fräsch känsla till filmen. När Snövit (Kirsten Stewart) rymmer från slottet som onda Ravenna (Charlize Theron) styrt över, skickar Ravenna en jägare (Chris Hemsworth) för att fånga in Snövit igen. Jägaren hittar Snövit, men bestämmer sig istället för att hjälpa henne besegra den alltmer blodtörstande häxan.

 

Theron är som förväntat klippt och skuren för rollen med undantag från lite överspel, Stewart är även hon som väntat väldigt färglös och kraftlös i rollen som Snövit. För mig är Snövit en vacker person, något man inte kan säga om Stewart och hennes disträa uppsyn; personligen hade jag föredragit Amber Heard i rollen som Snövit. Hemsworth må vara en fin syn att vila ögonen på men även hans agerande är som bäst slätstruket och skådespelarna blandar friskt olika dialekter istället för att bestämma sig för en.

 

Filmens längd är 120 minuter och första akten är överraskande bra; det är medryckande, snyggt och kusligt. Det är många varelser, kryp och syner som höjer filmens ribba och effekterna är oftast välgjorda med undantag för några få. Andra akten tappar fart och förstör i stort sätt allt som den första timman byggt upp, det blir nästan som om filmen inte vill fortsätta. Klichétyngda tal och ett par skrattretande scener i slowmotion avlöser varandra och slutet förvandlas till en stor antiklimax där allt känns väldigt ”lagom”.

 

Det blir en trea till Snow White and the Huntsman som trots ögonblick av ren magi slarvar bort filmens potential då man inte riktigt vet vilken riktning filmen ska ta.

 

3/5

 

Foto: 4

Skratt: -

Musik: 3

Skräck: -

Action: 2

Effekter: 3

Skådespeleri: 3

 

Filmens specialitet: Snövits äventyr - 3

 

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt


TRAILER


Recension: The Dictator



The Dictator


Ojämn humor


Sacha Baron Cohen, geniet/galningen bakom Borat och Brüno är tillbaka, nu i en riktig spelfilm och i rollen som diktatorn Aladeen. När Aladeen blir tvungen att åka till USA för att klargöra sina kärnvapenplaner kidnappas han och ersätts av en dubbelgångare som ska skapa fred i landet han styr över. Han blir tvungen att stoppa det kommande fredsavtalet och kommer på så sätt i kontakt med Zoey (Anna Faris), en feminist med helt motsatt bild av världen än honom själv.


The Dictator är väldigt lik Cohens tidigare filmer när det kommer till humorn; det är samma gamla slapstick med undantag för ett par scener. Det är vulgärt och kränkande mot allt och alla, men alla skämt är inte klockrena och många missar målet. Jag garvade ett par gånger, men mestadels var det småskratt som snabbt dog bort. Det finns även en uns samhällssatir och regimkritik som är mycket välkommet i dessa tider.


Efter en slö start tar sig filmen mot slutet och bjuder på en drös av klockrena scener, men då tar filmen tyvärr slut och lämnar tittaren med en ojämn känsla av att inte riktigt hunnit njuta av vad som kunde ha blivit en mycket roligare upplevelse. Många dialoger i filmen kändes som utfyllnad och dess bleka story kunde berättats på fem minuter, men The Dictator är galen nog att klara sig med hedern i behåll och få en halvstadig trea.


3/5


Foto: 2

Skratt: 3

Musik: 3

Skräck: -

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 3

 

Filmens specialitet: diktator - 4

 

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!


TRAILER


Recension: Desert Flower



Desert Flower


Ovärdig filmatisering


Desert Flower är filmatiseringen av Waris Diries självbiografi En blomma i Afrikas öken och i rollen som Dirie ser vi Liya Kebede. Diries kamp började redan i ung ålder när hon i sitt hemland utsätts för omskärelse och gifts bort, men väljer att rymma bort från den mörka framtid som väntar henne i hopp om något bättre. Hon lyckas korsa öknen och olika länder för att slutligen bli upptäckt som modell och slå igenom som en av de största i branschen.


Där boken var gripande, skräckinjagande och vacker är filmen stressig, tam och platt; jag kan göra hundra likadana jämförelser där jag höjer boken och smutskastar filmen, men faktum är att detta är en ovärdig filmatisering som inte gör boken rättvis för fem öre. Det enda som någorlunda håller ihop rullen är Kebede som lyckas gestalta Dirie som en person man kan identifiera sig med, annars är det helt enkelt för torrt och förskönat, det svider inte riktigt till som boken ständigt gjorde.

Utseendemässigt finns det små delar som redigerats ihop på ett fiffigt sätt och på så sätt sticker ut samt handlingen i sig som nästan är overklig; med andra ord har man haft briljant material att jobba med men lyckats få ihop en film som man glömmer så fort eftertexterna börjat rulla, vilket inte kan sägas om boken. Det blir en svag tvåa till Desert Flower och jag kommer i mitt stilla sinne fortsätta vänta på en rättvis filmatisering.


2/5


Foto: 2

Skratt: -

Musik: -

Skräck: -

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 3

 

Filmens specialitet: Waris Diries liv - 2

 

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!


TRAILER


Recension: Prometheus



Prometheus


Hänförande grafik


Snacket har gått varmt om Prometheus och tidigt under produktionsstadiet hintade regissören Ridley Scott om att detta skulle kunna bli en prequel till de kultförklarade Alien-filmerna. Och så blev fallet, vi får följa besättningen på rymdskeppet Prometheus som ger sig ut i rymden för att försöka hitta människans ursprung och ta kontakt med våra skapare. Väl framme på plats märker de att något är fel; det de letar efter har övergivit stället då något annat tagit över…


Prometheus är en pampig och läcker film. Det visuella är emellanåt häpnadsväckande snyggt och de detaljrika scenerna kittlar fantasin med sina färgstarka skildringar. De datoranimerade effekterna håller högsta klass och varelserna som dyker upp är snudd på perfektion ur den tekniska aspekten. Man har även lyckats pricka rätt med skådespelarna; Noomi Rapace gör en djärv och modig tolkning av sin karaktär medan Michael Fassbender är magnifik som en programmerad robot som utför order. Även Charlize Theron som skapar fler isiga ögonblick än vad en normal människa borde klara av under en livstid är värd att nämnas.


Manuset däremot är amatörmässigt och karaktärerna varken fördjupas eller är originella nog för att få delta i en film av denna kaliber. Man bryr sig inte om vad som händer med karaktärerna (bortsett från Noomis) och det finns otroligt korkade inslag som hade platsat utomordentligt i en b-film. Vad sägs om att två personer ur besättningen börjar gå vilse trots ultramoderna navigeringssystem? Eller att man glatt leker med okända substanser och vill klappa främmande varelser? Skräcken och desperationen som osade ur Alien är bortblåst och det är sällan spännande, men aldrig tråkigt, och dess klimax kommer alldeles försent.


Prometheus imponerar tekniskt, men den lyckas aldrig blir mer än småintressant då skräcken och paniken ersätts av träig dialog och udda handlingar. Trots detta blir det en stark trea och jag hoppas på en uppföljare.  
   

3/5


Foto: 5

Skratt: -

Musik: 3

Skräck: 1

Action: 3

Effekter: 5

Skådespeleri: 4

 

Filmens specialitet: människans ursprung - 3

 

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!


TRAILER


Recesion: Anonymous



Anonymous


Intressant vinkling


Anonymous handlar inte om Shakespeares liv, uppväxt eller hur han inspirerades till att skriva, utan filmen tar historien om honom till en helt annan nivå och ställer frågan: ”var Shakespeare en bluff?” Vi får följa några högt uppsatta personer i England, självaste drottningen och författaren som låtsas vara Shakespeare; varifrån får han sina texter? Vem är hjärnan bakom de djärva och vågade pjäserna?


Med snygga kulisser, vackra kostymer och skickliga skådespelare som Rhys Ifans och David Thewlis har mannen bakom domedagsfilmer som 2012 och The Day After Tomorrow Roland Emmerich skapat en ytterst intresseväckande film som ifrågasätter det man alltid tagit för givet. Trots att historien i sig inte berättas så smidigt och ofta känns mer förvirrande än vad det borde finns det nog med drama för att distrahera åskådaren.


Ifans är utan tvekan drivkraften i filmen och stjäl varenda scen han syns i, man lider med hans karaktär samtidigt som man förstår honom till fullo. Anonymous blev inte så stor i USA och har fått lite uppmärksamhet, men för den som har saknat kostymdrama på senare finns det ett och annat att avnjuta här. Det blir en trea till filmen.


3/5


Foto: 3

Skratt: -

Musik: 3

Skräck: -

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 3

 

Filmens specialitet: var Shakespeare fejk? - 3

 

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!


TRAILER


Recension: The Loved Ones



The Loved Ones


Svart humor som bäst


Lola vill gå på bal med Trent och frågar därför honom om han vill bli hennes dejt; tråkigt nog är det inte ömsesidigt och Lola får snopet bita i det sura äpplet. Trent spenderar tiden tillsammans med sin flickvän samtidigt som Lola smider planer, för när det blir dags för balen försvinner Trent plötsligt och spåren leder hem till Lola, där en sjukt sadistisk lek precis börjat. Som spiken i kistan är även Lolas pappa med på planerna, och Trent får verkligen ångra sig att han sa nej… Men kommer han klara sig?


Australienska skräckfilmer är ibland riktigt bra (Wolf Creek) och The Loved Ones hamnar bland de bättre skräckisar jag sett på senaste, även om filmen i sig inte är speciellt skrämmande. Här blandar man temat bal med tortyr, sadism och sexuell frustration samtidigt som man glatt blandar in en gnutta kannibalism. Allt är dock gjort med glimten i ögat, replikerna vassa och skådespelarna verkar ha riktigt kul.


Det är överraskande rått och blodigt, Lola är inte rädd för att ta i med olika föremål och Robin McLeavy som spelar hennes karaktär bokstavligt talat är Lola. Det är färgglada scenstycken man sällan ser i skräckfilmer som varvas med skrattretande ögonblick och hela tiden undrar man hur det hela kommer sluta. Uppskattar man inte denna typ av film ska man hålla sig långt borta, för ren skräck serveras man inte utan detta är svart humor som bäst. The Loved Ones får en stark trea.


3/5


Foto: 3

Skratt: 3

Musik: -

Skräck: 1

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 4

 

Filmens specialitet: alternativt balaktivitet - 4

 

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!


TRAILER


RSS 2.0