Godzilla

Gigantiska monster – små människor

Ännu en remake har hunnit ikapp oss; nu är det återigen dags för Godzilla att ta över bioduken och stampa sönder valfri storstad i USA. Efter den senaste (enligt många besvikelsen) som kom 1998 har man legat lågt med att återuppliva skräcködlan, men nu är det Ford (Aaron Taylor-Johnson) och hans fru Elle (Elizabeth Olsen) som råkar ut för stridernas strid när Godzilla och andra okända varelser satt in siktet på San Fransisco.

Handlingen är varken mer eller mindre och kretsar till större del runt de mänskliga karaktärerna som är allt annat än intressanta; Johnson är oerhört träig och tråkig i huvudrollen samtidigt som Olsen kunde ha spelats av valfri blondin. Tyvärr tar det mer än en timma för filmens huvudrollshavare, Godzilla, att visa sig och när han väl gör det är det en halv sekund. Sen får vi som publik vänta ytterligare till slutstriden innan man får se honom ordentligt – andra varelser av diverse ursprung får gott om utrymme i filmen vilket får Godzilla att framstå som en sidokaraktär.

Bortsett från otroligt monotona skådespelare är det fullt ös som gäller; det exploderar, skjuts och slåss för fullt, även om Godzilla inte även syns till. Sista halvtimman bjuder på allt från demolering av San Fransisco till kärnvapensexplosioner så det blir en hel del action till slut – även om filmen vid det laget tappat all spänning. Effekterna är som väntat underbart snygga och en del scener imponerar stort; synd att filmen som helhet inte gör det. I mitt tycke är versionen som kom 1998 både mer underhållande och mer Godzillafylld vilket en film med titeln ”Godzilla” borde vara, dock är denna av högre kvalité. Tråkigt att klimaxet utspelar sig i totalt mörker och dimma – lärde dem sig inte från 1998:as version som utspelade sig endast i regn? Godzilla får en halvstark trea.

3/5

TRAILER

The Amazing Spider-Man 2

En sving åt rätt håll

I uppföljaren till den måttliga succén som hade en del brister får vi återigen följa Peters kamp för att balansera privatlivet med tjejen, vännerna, rollen som Spider-Man och de otaligt många skurkar som hotar att förgöra New York (och eventuellt världen). Det blir lättare sagt än gjort när skurk efter skurk avlöser varandra och den mäktigaste, Electro (Jamie Foxx), bestämmer sig för att han vill ha en värld utan Spider-Man. Japp, det blir helt enkelt väldigt många nät som vår spindelvän får bolla med.

Många har haft problem med att uppföljaren har alldeles för många sidohistorier och det är alldeles för mycket som pågår; jag tycker motsatsen. Det är uppfriskande att publiken inte ses som korkad; det är en hel del historier som berättas och det görs smidigt; Parkers vän Harry introduceras och det hela tätnar när Parker börjar gräva i det förflutna för att förstå vad hans föräldrar jobbade med. Romansen mellan Parker och Gwen blir allt finare att se på och ingen kan förneka det faktum att Garfield och Stone har kemi, närvaro och oerhört mycket charm tillsammans.

Filmens brister finns dock i manuset för skurkarna; det är krystat och replikerna känns som tagna ur en B-film. När Foxx gapar ut att han vill ha en värld utan Spider-Man kan jag inte göra annat än att skratta och fråga mig själv ”varför?” Det är även lite väl många luckor som lämnas åt slumpen när det kommer till skurkarna; många frågor lämnas obesvarade. Men styrkan ligger i dramat och de mänskliga karaktärerna även om effekterna och actionsekvenserna har piffats upp rejält. Mycket hjärta och mindre hjärna – till nästa film hoppas jag på lite mer tanke bakom det hela även om detta var en sving åt rätt håll. Det blir en stark trea.

3/5

TRAILER

The Amazing Spider-Man

Överflödigt men starkare grund

Efter tre Spider-Man filmer signerade Sam Raimi med Tobey Maguire i huvudrollen är det tack och hej och dags för en ny skara filmskapare att omstarta hela serien. Nya Peter Parker gestaltas av Andrew Garfield som i ung ålder lämnas av sina föräldrar för att senare växa upp och falla för Gwen Stacy (Emma Stone), en söt tjej i hans klass. Under en dagsutflykt till Oscorp blir Parker biten av en spindel och… Ja, ni vet historien.

Det är samma historia som i förra generationens Spider-Man filmer men det är mer fokus på Parkers föräldrar och vad som hände med dem; MJ syns inte till och har ersatts av Gwen som spelas av en oerhört charmig Stone. Även Garfield känns mer given i rollen som Parker och han ser mer ut som en tonåring än vad Maguire någonsin gjorde. Det är mörkare, tyngre och mer styrka i filmen och insatserna.

Däremot är filmens skurk oerhört ointressant och fult gjord; effekterna håller tyvärr inte alltid och det brister på mer än två ställen. En del tomma hål fylls aldrig och jag väntar ständigt på att Parker ska försöka lösa mysteriet med sina föräldrar men det händer inte… Det finns en del positiva men även negativa aspekter med filmen som får helhetsintrycket att bli ”meh” – det blir snarare inget intryck. Filmen bygger upp sig på starkare grund för framtida uppföljare men som det ser ut nu blir det en svag trea.

3/5

TRAILER

Noah

Noahs ark flyter men…

Noah (Russell Crowe) har fått en uppgift av Skaparen; att rädda alla djur men låta syndafloden skölja bort alla människor och deras vidriga levnadssätt, att ge världen efter detta en chans till ett nytt och bättre liv utan människor. Tillsammans med sin fru Naameh (Jennifer Connelly) och deras barn börjar de bygga den välkända arken, men tiden är knapp och hoten från människorna blir alltmer påtaglig.

Darren Aronofsky som tidigare regisserat briljanta Black Swan, The Fountain och Requiem for a Dream tar sig vatten över huvudet när han försöker göra mer av den klassiska historien än vad det egentligen går. Med en budget på $125 miljoner går han loss med änglar, stenjättar och hjordar av datoranimerade djur – och när syndafloden slår till känns det plötsligt som man tittar på katastroffilmen 2012.

Crowe vrålar, Connelly gråter och filmens speltid på 140 minuter drar ut på varenda scen – bokstavligen. När Emma Watson och Logan Lerman väl dyker upp är det försent att rädda filmen trots Watsons smått lysande insats som inte lämnar någon oberörd. Det är bombastiskt och pompöst, dödsallvarligt och grått; ibland fungerar det men mer än en gång bidrar det till fniss och fnys från publikens sida.

Några pluspoäng kammar dock filmen hem; musiken är otroligt fin och välkomponerad, även om det är aningen för överdramatiskt fungerar det med det som händer i filmen. Effekterna fungerar, även om jag personligen inte blev alltför övertygad av varken djuren, jättarna eller syndafloden – samtidigt som både Watson och Connelly slår till med fina insatser. Noahs ark flyter på men filmen sjunker ju närmare slutet vi kommer; Aronofsky hade nog en god tanke men även den sjönk under produktionen och Noah misslyckas med att kamma hem något annat än en svag två.  

2/5

TRAILER

Dallas Buyers Club

Starka prestationer lyfter tungt ämne

Året är 1985, vi befinner oss i Dallas och introduceras till Ron Woodroof (Matthew McConaughey) som lever ett liv fylld med knark, alkohol och oskyddat sex. Efter en olycka som får honom att hamna på sjukhus får han den omskakande nyheten att han smittats med HIV, något som han först viftar bort innan verkligheten hinner ikapp honom. Han upptäcker en del läkemedel som bromsar ner sjukdomen men som är illegala i USA; därför börjar han smuggla in det i landet dels för att sälja det och dels för eget bruk, vilket tar honom till en helt annan värld…

McConaughey spelar inte Ron – han är Ron Woodroof till utseendet, beteendet och språket. Att han tappade så många kilon för att gå in i sin karaktär bidrar till att man knappt känner igenom honom så det känns aldrig som om en stor Hollywoodstjärna är med i filmen vilket i detta fall är något positivt. Detta är hans bästa prestation genom karriären, en prestation som blir svår att toppa. Även Jared Leto lyser i sin roll som transpersonen Rayon, en charmig karaktär som man verkligen lider med. Dock är Jennifer Garners insats överraskande stelt och endimensionellt vilket utmärker sig negativt genom rullen.

Det är ett tungt ämne filmen brottas med men det är gjort med känsla och förståelse; jag älskar det faktum att man ger läkemedelsindustrin en fet känga och ännu en gång visar att pengar går före moral och människors välmående. Ämnen som HIV och homosexualitet kan lätt bli väldigt politiskt korrekta när det skildras på film men här tar man ställning och det är väldigt tydligt vad filmskaparna vill få fram med budskapet. Dallas Buyers Club kammar hem en stark fyra och lyckas beröra, upplysa och ge inblick i en HIV-smittad mans liv under 80-talet.

4/5

TRAILER

Wolf Creek 2

Mer av allt

Åtta år efter att första Wolf Creek landade på DVD-hyllorna har uppföljaren hunnit ikapp oss och med samma regissör bakom ratten blir det inget annat än bra. Vi får denna gång följa en serie olika karaktärer till skillnad från föregångaren där all fokus var på filmens huvudtrio; vi introduceras till ett tyskt par och senare en brittisk kille som alla blir terroriserade av den sadistiske Mick Taylor.

Uppföljaren är större, snyggare, blodigare och längre än första filmen; mer av allt, några nya element samt en liten fördjupning i karaktären Mick som måste vara en av de mest obehagliga och vidriga seriemördarna som någonsin skildrats på film. Det är fart och fläkt genom hela filmen – dock känns det som helheten bara består av några sekvenser som staplats ihop i klipprummet; det hänger ihop men det känns som olika kapitel – en viss scen med en känguruflock känns oerhört udda.

John Jaratt verkar njuta av att få lufta sin inre sadist och har oerhört kul i rollen som Mick samtidigt som Ryan Corr funkar som en pretty-boy som är med om sitt livs värsta natt. Regissören har även lagt om stuket lite; istället för att lära känna karaktärerna innan helvetet bryter loss får vi lära känna dem under färden, något som bidrar till att uppföljaren inte har originalets långa uppbyggnad. Wolf Creek 2 kammar hem en stark trea och slutet är bland det bästa jag sett inom skräckfilmer – någonsin.

3/5

TRAILER

Pompeii

Uppfyller allt en guilty pleasure ska

Den unga Milo (Kit Harington) ser sin familj bli brutalt mördad och redan i ung ålder säljs han som slav; i senare år ägnar han sig åt att strida i arenor för de rikas nöje och slutligen hamnar han i Pompeii, en stad i skuggan av en gigantisk vulkan. Medan han kommer i kontakt med stadens prinsessa, förbereder sig åt de kommande fighterna och skaffar sig allt från vänner till fiender märker han även att vulkanen lever och kan när som helst ställa till med en katastrof som hotar allt och alla.

Pompeii är en så kallad guilty pleasure med ett omöjligt kärlekspar, en hämndhistoria och en väntande naturkatastrof som fungerar som filmens explosiva klimax. Letar du efter djupare mening, karaktärsutveckling eller ett tungt manus bör du återigen spana in Gladiator, annars är detta en överraskande snygg film som bjuder på allt en guilty pleasure skall och mer därtill. Skådespelarna är fina att se på (även om själva agerandet inte är lysande), miljöerna vackra och effekterna håller mycket högre klass än vad jag väntat mig. Även fotot och kameraarbetet är över medelmåttigt för dagens katastroffilmer och det är en snyggt förpackade filmupplevelse man bjuds på.

Regissören Paul W.S. Anderson som på senare tid bjudit oss på en drös av Resident Evil filmer vet hur man hanterar effekter, slagsmål och action överlag; dessa är filmens största styrkor. När det väl smäller är det högt och länge, men när det kommer till de lite viktigare bitarna såsom originalitet och stereotyper faller han platt till marken och jag bockar av kliché efter kliché. Pompeii är dock ett påkostat projekt som har svaga och starka sidor på gott och ont, och så länge du inte förväntar dig ett mästerverk gör den sitt jobb. Och ja, slutscenen är oerhört vacker – Pompeii får en trea.

3/5

TRAILER