Eat Pray Love

Uppiggande och färgglatt

Liz Gilbert (Jula Roberts) är trött. Hon är trött på sitt äktenskap, på sitt jobb, på sina vänner och på sin livsstil. Hon vill känna sig levande, fräsch och hel igen, hon vill känna sig fri och komma till rätta med sitt inre jag. Känner du igen dig? Då är detta en film för dig. Liz bestämmer sig slutligen för att lämna allt och alla och ge sig ut på sitt livs äventyr, som tar hennes genom Italien och sen till Indien, för att slutligen slå sig till ro i Bali och njuta på allt det goda som livet har att erbjuda. Filmens story är faktiskt inte mycket mer än detta, och vad som händer under hennes resor.

En dramafilm i denna genre på 140 minuter kan kännas skrämmande, men faktum är att filmens lugna tempo gör att jag som publik får njuta av allt som Liz njuter av (kanske inte bokstavligt, men ändå). Precis som filmens titel handlar filmens första tredjedel mycket om mat och olika maträtter, man blir lätt hungrig av alla utmärkt filmade matscener som fyller hennes resa i Italien. I filmens andra akt blir det mycket snack om gud och att hela sig själv genom inre meditation, att försöka slå sig till ro och att faktiskt kunna sätta sig själv först. Filmen tredje, sista och faktiskt roligaste del handlar om att våga hitta kärleken och kunna älska någon, trots att man blivit sårad tidigare.

Det är en Roberts i högform som vi får följa, hon lyckas beröra mig och vem har inte känt som henne? När filmen var slut mådde jag hur bra som helst, det kändes som en 140 minuter lång dröm som sög bort alla negativa tankar ur mitt huvud. Dess färgglada, mysiga och exotiska miljöer ger filmen en härlig utomlands-känsla och musiken är sådär lagom svängig utan att bli för mycket. Filmen är baserad på en bok som jag inte läst, men jag måste klaga på att storyn var ganska ojämn och klichéfylld, för att inte tala om förutsägbar. Annars är detta en av de bättre filmer med Roberts i huvudrollen – det blir en trea till Eat Pray Love.

3/5

Foto: 3

Skratt: 2

Musik: 3

Skräck: -

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 3

Filmens specialitet: njut av livets små ting - 4

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt

 http://www.youtube.com/watch?v=mjay5vgIwt4

Hämnden

Felfritt skådespeleri varvad med svag story

Anton (Mikael Persbrandt) är läkare, befinner sig i en skilsmässa och åker även till tredje världen med jämna mellanrum för att bidra med sina läkarkunskaper. Han har två barn, och vi får följa den äldsta sonen (Elias) som går i skolan och får stå ut med mobbning, skällsord och punkterad cykel. Elias känner sig ensam och inte ens hans mamma når fram till honom. Saker och ting ändras när Christian dyker upp, en pojke som nyligen förlorat sin mamma i cancer och flyttat till Danmark från London tillsammans med sin pappa för att bo hos sin farmor. Han börjar i samma klass som Elias, dessa två blir goda vänner och Christian avslöjar mer och mer av sitt inre.

Vad som till en början känns som en väldigt bred historia smalnar snabbt och man förstår hur filmen är uppbyggd. Vad som även känns som en historia som vågar sticka ut planar tyvärr och lyckas inte överraska eller chocka en enda gång. Det är synd, för hade man vågat ta ut svängarna hade man fått en mer kraftfull och gripande film. Istället nöjer man sig med ganska enkla lösningar på saker och ting, trots att dialogen bränner till då och då. Skådespelareliten gör alla ett lysande jobb, från Persbrandt till de yngre skådespelarna lyckas förmedla sina känslor och ge en viss tyngd till filmen. Även fotot är läckert med alla vackra naturbilder från Afrika. 

Historien som helhet är gripande och detta är en sevärd film som lyckligtvis fått en del uppmärksamhet. Regissören Susanne Bier har tar upp allt från våld, rasism till bristen på kommunikation och låter de olika elementen blandas ihop. Budskapet är klart, men jag hade gärna sett mer kraft i filmen och hur man försökt att få fram budskapet. Det blir en stark trea till Hämnden.

3/5

Foto: 3

Skratt: -

Musik: 2

Skräck: -

Action:

Effekter: -

Skådespeleri: 5

Filmens specialitet: våld föder våld - 3

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt

http://www.youtube.com/watch?v=wFZuAIer1QU

The Kids Are All Right

Fint om relationer

Nic (Annette Bening) och Jules (Julianne Moore) är två lesbiska kvinnor som bor tillsammans; de har ett bra liv i ett fint hus, och har även två barn. En kille vid namn Laser och en tjej vid namn Joni. En dag får Laser lust att kolla upp familjens spermadonator, och tillsammans med sin syster letar han upp den som för länge sedan donerade spermier till deras mammor. En kille vid namn Paul (Mark Ruffallo), som tar en dag i taget och njuter av vardagen till fullo. I hemlighet tar barnen kontakt med honom och det leder till att de ses, och senare expanderar hela historien när Paul får en allt större roll i deras liv.

Filmen har riktigt bra skådespelarinsatser, speciellt från Bening och Moore. De får till en viss kemi som sällan ses på film och det blir ännu mer speciellt eftersom det är mellan två kvinnor. Det är kul att se hur Paul påverkar kvinnornas liv, men framförallt är det gripande och aningen drabbande att se vad som byggs upp och slutligen brakar ihop. En del inslag är väldigt typiska för en sådan film, man anar vad som ska ske och vissa scener är ganska omotiverade. Jag hade gärna sett att filmen hade haft mer ”power” och kunde vara lite mer seriös, för det finns grund för en film som skulle kunna påverka, som till exempel Brokeback Mountain i samma genre.

Istället växlar man mellan lättsam må-bra komik och vissa seriösa scener. Men allt som allt är det nära sanningen och det som visas i filmen skulle mycket väl kunna hända i verklighet. Det har vart en del Oscarssnack om filmen, men jag vet inte riktigt. Hittills i år har det vart ganska snålt med kvalitésfilmer som skulle kunna vinna Oscar, och om det fortsätter så blir det en lätt match för The Kids Are All Right, som för övrigt får en trea.

3/5

Foto: 3

Skratt: 3

Musik: -

Skräck: -

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 4

Filmens specialitet: relationer - 4

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt

The Lovely Bones

Gripande, häftigt och fruktansvärt tjatigt

Peter Jackson, mannen bakom Ringen-trilogin, ger sig på att filmatisera ännu en bok. Men nu är det inte effekter och alver som styr, utan det är en ganska realistisk story om en ung tjej som blir mördad – och sen får man följa henne och se vad som händer efter livet. Man får även se hur hennes familj hanterar nyheten, hur hennes vänner påverkas och hur allt omkring henne går hand i hand och skapar nya möjligheter nu när hon lämnat jordelivet. Samtidigt försöker hon att från andra sidan hjälpa sin pappa (Mark Wahlberg) med att hitta hennes mördare.

Det är en mycket välspelad film, bortsett från Mark Wahlberg har vi även Rachel Weisz som spelar mamman, och själva flickan spelas av Saoirse Ronan, som även medverkade i Atonement. Karaktärerna är genomarbetade, filmen spännande och flickans äventyr i livet efter detta är färgstarkt och häftigt – här får Peter Jackson leka med effekterna och han skapar berg, träd och dalar som med jämna mellanrum ändrar form och förvandlas till annat. Bitvis bjuder filmen även på nagelbitande spänning, men trots detta känns den som helhet aningen för lång.

Och något som Jackson tyvärr har med sig från Ringen-trilogin är tjatet. Det är högstämt och överdramatiserat på många ställen, pompöst och onödigt storslaget för en film i denna genre. Det tjatas mycket; ”när jag levde var mina föräldrar bla bla blaa, och nu när jag är död ser jag att livet är mer än bara blaa blaaa blaaaa”. Visst, några repliker får vara sådana, men sen blir det bara tröttsamt. Trots detta levererar filmen och är absolut sevärd. Det blir en stadig trea till The Lovely Bones, som konstigt nog heter Flickan från Ovan på svenska.

3/5

Foto: 3

Skratt: -

Musik: 3

Skräck: -

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 4

Filmens specialitet: Det bästa av två världar - 3

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt

http://www.youtube.com/watch?v=ikUWKi0W5_g

Eclipse

Den sämsta trilogin i modern tid

Först kom Twilight, som var småcharmig, men hade brister i form av värdelösa effekter och skådespeleri, sen kom New Moon som var usel rakt igenom och nu kom Eclipse som ja, är en blandning av Twilight och New Moon. Eclipse fortsätter där New Moon tog slut, med Edward frågandes: vill du gifta dig med mig? Hela Eclipse går i stort sett på att besvara på den frågan, och vi får följa Bella som inte kan bestämma sig ifall hon vill ha bleke, charmige Edward eller aggressiva superhunken Jacob. Precis som i New Moon. Bara att det är mer krydda här, i form av vassare repliker och mer hångel.

Ibland förstår jag bara inte bara varför alla tre blir tillsammans. Det finns ett par scener där Edward & Jacob för dialoger, och de råkar bli ganska homoerotiska (!). Varför kan inte alla bara samsas och njuta, en människa, en varulv och en vampyr?

Jag kan tänka mig att böckerna är bra, att det är en helt annan känsla i dem och att man blir helt gripen, men på film blir storyn bara blaska. Jag vet inte om det beror på de värdelösa skådespelarna, de fruktansvärda effekterna eller det skrattretande manuset, men något är fel. Det enda som Eclipse står ut med mot föregångarna är fotot, som är aningen snyggare, mycket tack vare den nya regissören David Slade. Annars är detta en tredje, ännu mer skrattretande del i vad jag kallar för den sämsta trilogin i modern tid. Fast nu kommer ju sista delen, Breaking Dawn, delas upp i två delar, så vi har ytterligare två filmer att ”se fram emot”.

Är du tjej, gay, under 15 år och helt osäker på vad du vill kommer du älska filmen. Annars – undvik.

1/5

Foto: 2

Skratt: 1 (oavsiktligt blir det en 4)

Musik: 1

Skräck: 1

Action: 1

Effekter: 1

Skådespeleri: 1

Filmens specialitet: triangeldrama - 2

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt

The Imaginarium of Doctor Parnassus

Heath Ledgers sista film

Jag såg filmen eftersom det är Ledgers sista, och inte för att den intresserar mig eller liknande. Tyvärr är det ganska tråkigt att Ledgers sista blev en så förvirrande och tramsig smörja. Jag kommer i framtiden se The Dark Knight som hans sista, ”riktiga” film. The Imaginarium of Doctor Parnassus introducerar en bunt karaktärer som alla är tråkiga, ointressanta och fruktansvärt monotona. Vi för följa Parnassus, som åker runt i en husvagn som är omgjord till en teaterscen och uppträder på olika platser i England. Det går inte bra, eftersom folk oftast skrattar ut dem och stör dem mitt i föreställningen.

Men då dyker Tony (Heath Ledger) upp och saker och ting börjar ändras och gå bättre… Det finns en del fantasyinslag som är väldigt läckra och färgstarka. Dessa sekvenser lyfter filmen en hel del, annars hade filmen urartat i total katastrof. Eftersom Ledger dog under produktionen valde man att ”ersätta” hans karaktär med Johnny Depp, Colin Farrell och Jude Law. Det funkar, visst, med Ledgers tragiska bortgång ger filmen en helt annan ton än tänkt.

Det blir en svag tvåa till The Imaginarium of Doctor Parnassus, som inte bjöd på så mycket underhållning eller skratt under de två timmar den höll på.

2/5

Foto: 2

Skratt: 1

Musik: 2

Skräck: -

Action: -

Effekter: 2

Skådespeleri: 2

Filmens specialitet: borttrollning - 2

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt

http://www.youtube.com/watch?v=OFxqw0jbC2Y

Fame

Spretigt och tråkigt

Filmen inleds med en massa elever som är på audition för att komma in på performing art school. Det mixas snabbt mellan massa olika ansikten och man blir grymt förvirrad, men efter ett bra tag får man tag på karaktärerna som filmen väljer att följa. Det är en grupp tjejer och killar som vill förverkliga sina drömmar, om att bli dansare, sångare eller musikspelare, en artist helt enkelt. År för år får man följa dessa karaktärer, genom deras skolgång och även en del av privatlivet.

Problemet är att det är sjukt spretigt, filmen försöker få med så många karaktärer som möjligt. Som om det inte vore nog vill filmen få med hur många problem som möjligt; kärlekstrubbel, oförstående föräldrar, kändisskap, självmord, envisa lärare och mer därtill. Det är fullständigt kaos, vissa karaktärer kan försvinna i en halvtimma, för ett helt plötsligt dyka upp igen med ett helt meningslöst inslag. De sekvenser som innehåller dans och musik är oinspirerade, tråkigt genomförda och har absolut inget som sätter sig på hjärnan.

Skådespeleriet är blandat, vissa är pinsamt dåliga medan vissa klarar sig hyfsat. För övrigt har filmen inget att tillföra, varken genren eller som film överhuvudtaget. En totalt onödig remake som lämnar en bitter träsmak i käften. Det bli en välförtjänt etta till Fame, som havererar under tyngden av alla outvecklade karaktärer och problem som den försöker lösa. Trailern är bättre än filmen.

1/5

Foto: 2

Skratt: -

Musik: 1

Skräck: -

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 1

Filmens specialitet: Musik & dans - 1

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt

http://www.imdb.com/title/tt1016075/

L.A. Gigolo

Kutcher har sex, och jag gäspar

Ashton Kutcher spelar en ohämmad player, en playboy utan dess like, som inte har ett jobb, ett hem eller en bil. Han lever på rika kvinnor som han förför, sätter på och sen stannar han i deras hem, laga deras mat och beter sig som en gullig liten toyboy som de alla faller för. Nu är det Samanthas tur att falla för han, låter honom bo i sin lyxdesignvilla och får hårt sex på matbordet och alla andra tänkbara ställen i huset. Det är mycket sex, sex och återigen sex. Ashton Kutcher får visa att han är 100 % straight och det är mycket naket.

Den icke existerande storyn byter plötsligt spår genom att bli en allvarlig kärleksdrama, när han plötsligt faller för en brud som han aldrig träffat innan, bara för att hon inte visar något intresse för honom. Men han bor ju hos Samantha, borde han inte vara henne ”trogen”? Ja, ni hör hur löjligt det låter. Alla som finner Kutcher attraktiv har mycket sett se fram emot, annars är det en enda stor gäspning. Slutet är så typiskt det kan bli, och filmen bjuder som helhet på noll överraskningar. Dock så är fotot och kameraarbetet riktigt bra, det är många läckra miljöer och snygga kameraåkningar, så filmen räddas till en viss del. Det blir en skakig två för L.A. Gigolo, som i USA för övrigt heter ”Spread”.

2/5

Foto: 3

Skratt: -

Musik: -

Skräck: -

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 2

Filmens specialitet: Sex - 4

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt

http://www.youtube.com/watch?v=_akR9vhcDHg

Prinsessa

Trovärdig skildring av att vilja synas

Maja (Zandra Andersson) är en överviktig tjej som har en stor dröm, nämligen att bli en filmstjärna. Att få agera ut, på scen eller framför kamera, där bara hon står i centrum. Men detta är endast en dröm, för hennes vardag är motsatsen. Hon är med i teatergruppen i skolan där hon inte är så speciellt omtyckt, hon är hemligt intresserad av Alex (Anastasios Soulis) och hemma ser ingen av hennes föräldrar någon talang i henne. Genom några händelser kommer hon i kontakt med Erika (Moa Silén), som jobbar med att filma bröllop. Erika bestämmer sig för att filma Majas vardag och se om det kan bli något bra av det, samtidigt som hon under tiden presenterar sin idé för olika tv-kanaler för sponsring.

Man får följa utvecklingen av dessa händelser, vad som sker och hur Maja ser på omvärlden. Det är en film som visar hur viktigt det är för dagens ungdomar att vilja synas, höras och bli sedda. Att få bekräftelse för dig själv att man är bra och att man duger. Det visar även omvärldens syn på vissa personer, i detta fall Maja, hur hennes dröm kan leda henne till att göra saker som man i andra fall inte hade gjort. Det bjuds på trovärdigt skådespeleri, några oväntade händelser, en del skratt och mycket tårar. Av regissören bakom Hip Hip Hora kommer ännu en film om att våga vara sig själv, tro på sig själv och våga sticka ut. Budskapet kommer fram utan att bli övertydlig eller för gullefnuttig. Det blir en stadig trea till Prinsessa.

3/5

Foto: 2

Skratt: -

Musik: -

Skräck: -

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 3

Filmens specialitet: Vardagsrealism - 3

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

Sebbe

Hemskt och trovärdigt

Sebbe är en kille, som vilken annan kille som helst. Han går på högstadiet och bor tillsammans med sin mamma i en liten lägenhet. Hans pappa är död, han är det enda barnet och hans mamma jobbar natt och sover under dagen. Han har en viss passion för att sitta och ”mekka” med prylar. I skolan blir han kallad för bög, slås ner av större, ”tuffare” killar och får stå ut med det ena och andra. I hemmet är hans relation med mamman dålig, de pratar knappt och när de väl kommunicerar blir det oftast bråk.

Det är kul att se att det fortfarande kommer svenska filmer med budskap och kvalité, och inte bara pengadrivna filmer som Millennium-trilogin eller småskräp som Göta Kanal 3. Den bilden som målas upp i ”Sebbe” har man svårt att ta in, för man tror inte att sådant sker i Sverige. Men det är en svårsmält och mycket realistisk situation som tyvärr är en vardag för många ungdomar. Skådespeleriet är mycket bra och medryckande, likaså kameraarbetet som består av handhållen kamera större delen av filmen. Man är ständigt närvarande och filmen känns ”nära”, så att säga.

Det är först mot slutet filmen sjunker en aning, den blir enformig och tappar fokus. Men slutscenen är bland det mest gripande jag sett på svensk film, stark och grymt välspelad. Jag vet inte riktigt om den ska få en svag fyra eller en stark trea, men det blir en mycket stark trea.

3/5

Foto: 3

Skratt: -

Musik: -

Skräck: -

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 4

Filmens specialitet: Vardagsrealism - 4

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

2012

Suveräna effekter varvas med korkad dialog

Roland Emmerich, mannen bakom filmer som Godzilla, The Day After Tomorrow och 10.000 BC är nu vid detta laget mästare på effekter och användningen av det, speciellt när det kommer till att förstöra världen. Enlig mayafolkets kalender inträffar världens slut i december 2012, och av detta har Emmerich gjort en film på ca 160 minuter. Man får följa en hel del folk genom filmen, en splittrad familj (som lär sig en viktig läxa under filmens gång), presidenten och hans dotter, olika forskare och en hel drös med människor som dyker upp här och där. Till början är det förvirrande, men sen faller allt på plats.

Något som dock inte faller på plats är jorden; kontinenter byter plats, tsunamis kör rent hus, vulkaner sprutar glatt, jordskorpan ger vika i tid och otid, för att inte tala om landmassorna som sakta men säkert sjunker ner i havet. Allt detta är fantastiskt gjort, gång på gång kände jag hur paniken vällde över mig när jag satte mig i karaktärernas situation. Aldrig har jordens undergång sett festligare ut. Stämningen förstörs dock av den idiotiska dialogen, som inte passar in för fem öre. (Som meningen innan, om hur festlig jordens undergång ser ut. Sen när ser jordens undergång festlig ut?) Vad tänkte Emmerich när han skrev manuset? Varför är det så många olämpliga skämt med, när jorden bokstavligt talat faller ihop? Jag ser inte det roliga.

Ibland känns det som om filmen skiftar mellan seriös drama och flummig parodi. Denna känsla stärks av det ojämna skådespeleriet. När karaktärerna inte reagerar på vad som sker omkring dem blir det svårt att ta filmen seriöst, men samtidigt, ska filmen tas seriöst? Det är upp till publiken. Det bjuds dock på spänning och underhållning nästan genom hela filmen, mot slutet blir det lite upprepande. 20 minuter kortare film hade inte alls skadat. Det blir en trea till 2012.

3/5

Foto: 3

Skratt: -

Musik: 3

Skräck: -

Action: -

Effekter: 5

Skådespeleri: 2

Filmens specialitet: förstöra världen - 5

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt

Shutter Island

Spännande med töntig final

Leonardo DiCaprio spelar Teddy Daniels, en detektiv som tillsammans med sin nya partner Chuck Aule (Mark Ruffalo) kommer till Shutter Island för att leta reda på en mentalt sjuk och kriminell patient som rymt från anläggningen. Alla patienter på anläggningen är grovt kriminella och oftast mentalt störda, så det blir extrajobbigt för vår duo att hitta några ledtrådar. Under tiden passar en storm på att riva ner halva Shutter Island och det ger upphov till massa regn, blåst och nerfallna träd. Självklart bidrar detta till stämningen, filmens start är obehaglig och man börjar snabbt undra hur patienten kunde rymma från en anläggning som är lika säker som Vita Huset.

Sakta men säkert visar det sig att anläggningen inte är vad Teddy fått intrycket av, utan här finns det mörka hemligheter gömda. Patienterna vanvårdas, det görs vidriga experiment på dem och… Ja, ni hör vart detta leder. Filmen bjuder på konstant spänning, stämningen är ryslig och musiken överraskande rått. Leo gör en mycket bra karaktärstolkning medan de runt om kring honom går på ”favorit i repris”. Rent tekniskt är det snyggt, bra kameraarbete och foto, men det är överraskande slarvigt gjort. Mycket ändrar plats mellan klippningarna, och många klippningar är helt missplacerade. Vår käre Scorsese har gett ifrån sig ett hafsjobb, och det märks klart och tydligt.

Mot slutet kommer den omtalade twisten, och ja. Hur är den? Jag ska inte avslöja vad som händer, men det är en väldigt tråkig twist. Den är inte dålig, för istället för ”wow, var det så?” blir det ”hepp, det var lamt”. Tråkig, men inte dålig. Man blir inte det minsta överraskad, så länge man inte är, ursäkta uttrycket, helt blåst. Det är ungefär som om Jack från Lost vaknar i sista avsnittet och märker att allt var en dröm. Shutter Island får en trea, mycket på grund av filmens första halva. Notera att jag inte läst boken.

3/5

Foto: 3

Skratt: -

Musik: 4

Skräck: 3

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 3

Filmens specialitet: Scorsese-tuch - 2

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

Brothers

Gripande och välspelat om konsekvenserna av krig

Natalie Portman, Jake Gyllenhaal och Tobey Maguire. 3 av Hollywoods hetaste A-list skådisar i en och samma film, som är en remake på den danska filmen ”Bröder”. Jag har inte sett originalet, men däremot var remaken en film som berörde och chockade. Sam (Maguire) och Grace (Portman) spelar ett lyckligt par och har två små döttrar tillsammans. Under samma vecka som Sam skickas till Afghanistan för tjänstgöring, släpps hans bror Tommy (Gyllenhaal) ur fängelset. Efter en gemensam familjemiddag får man följa dessa två bröder, i två olika delar av världen och vad som korsar deras väg.

Det är en hjärtskärande film som är väldigt förutsägbar, men samtidig väldigt ärlig. Jag kan tänka mig att det som sker i filmen händer på samma sätt i verkligheten. Sanningen kan man inte ändra på, vilket filmen inte gör. Detta är i ”Brothers” fall ett stort plus.

Maguire visar sin riktiga sida som skådespelare, nu när han inte behöver gå klädd i trikå och svinga sig genom höga, animerade byggnader. Han överraskar, övertygar och öser (notera de tre ö:erna) på med allt som han fick hålla inne i Spider-Man. Portman är bra som alltid, och Gyllenhaal gör en ganska monoton men hållbar satsning som Maguires badboy-bror (notera de tre b:erna). Filmen som helhet lämnar ett stort avtryck och lämnar åskådaren med mycket att tänka på. Vad gör krig med människan? Är döden ibland bättre än livet? Vad skulle du göra för att få se din familj igen?

Detta är även en film som obemärkt kommer visas på bio, och om två månader stå på filmhyllan i närmaste filmbutik. En liten pärla, som slår det mesta som visas på bio just nu. Rekommenderas!

4/5

Foto: 3

Skratt: -

Musik: 3

Skräck: -

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 4

Filmens specialitet: Frågeställningar om livet - 4

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

Nine

Grymma skådespelare i förvirrande spektakel

Efter musikaler som Fantomen på Operan, Moulin Rouge och Chicago är vi vana vid att se stora talanger sjunga, dansa och showa vilt i medryckande nummer som får oss att rysa till. Så vad väntas av regissören bakom Chicago, tillsammans med Nicole Kidman, Kate Hudson, Penélope Cruz, Judi Dench, Fergie och sist men inte minst, den Oscarsbelönade Daniel Day-Lewis?

Svaret är enkelt. Nåt bättre. Det är en välspelad film, snyggt filmad och bra genomförd, men ibland spretar den iväg alldeles för mycket. Och ibland blir musikalstyckena alldeles för tråkiga. Det är inget som tar mig med storm, förutom Cruz lilla sexuppvisning som fick mig att höja det ena och andra ögonbrynet. Kidman lämnas hela oanvänd fram tills i slutet, då hon visar upp sig i tio minuter. Hudson bidrar inte med något till själva storyn, förutom det mest fartfyllda numret. Det är mycket som är onödigt och konstigt upplagt, men som helhet funkar det. Nästan i alla fall.

Filmens överraskning stod Fergie för, som dök upp kurvigare än någonsin och bjöd på en stolshow värd biobiljetten. Sådana tillfällen är få, och resten av filmen kan lätt kännas tråkig om man inte är beredd på att den faktiskt är… tråkig. Lewis gör dock sitt jobb och briljerar med sitt spel och sin italienska accent. Det blir en stadig trea till Nine, då jag hade låga förväntningar.

3/5

Foto: 3

Skratt: -

Musik: 2

Skräck: -

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 4

Filmens specialitet: Musikalnummer - 2

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!