Hereafter

Mediokert om döden

Clint Eastwood har visat sin fingertoppskänsla i filmer som Gran Torino och främst Changeling, där han skapat filmer med djup, mening och spänning. Hereafter är en ny genre för Clintan och binder ihop tre historier; den första kretsar runt Marie (Cécile De France) som efter en tsunami inte känner sig normal, den andra runt George (Matt Damon) som är en före detta medium och den tredje runt Marcus, som förlorat sin tvillingbror Jason i en tragisk olycka. Vi följer utvecklingen i varje historia och ser hur döden påverkar dessa karaktärer.

Trots fina insatser från Cécile De France och Bryce Dallas Howard förblir filmen oerhört monoton och enformig. Matt Damon ser mest uttråkad ut och de tre historier binds ihop på ett ytterst klumpigt sätt. Efter en mycket maffig start med en skrämmande tsunami (som gav filmen en Oscarsnominering för bästa effekter) stannar filmen upp och vet inte riktigt hur den ska fortsätta. Ingen av historierna berör eller ger nåt som jag som publik kan relatera till och den ständigt dödsallvarliga stämningen lägger sig som en tjock hinna över karaktärerna.

Lägg till ett ganska slarvigt och fult kameraarbete och klippning, missplacerad musik och ointressant manus så blir detta utan tvekan det sämsta Eastwood har gjort. Jag förstår inte riktigt hur en film med 3 minuters effekter kan få en Oscarsnominering, hur snyggt än det är. Introt kändes som en mindre version av katastroffilmen 2012 och var över innan jag ens hann få panik. Starka insatser från skådespelerskorna samt en maffig start räcker för att ge filmen en svag tvåa, men Hereafter är definitivt en av de största besvikelserna på länge.

2/5

Foto: 1

Skratt: -

Musik: 2

Skräck: -

Action: -

Effekter: 3

Skådespeleri: 3

Filmens specialitet: vad händer efter döden? - 1

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

http://www.youtube.com/watch?v=0XvJwTYnKww

Trainspotting

Klockren klassiker

Danny Boyle som nu senast är aktuell med 127 Timmar har många bra filmer i bagaget och hans tidigare filmer är inget undantag. Trainspotting med Ewan McGregor i huvudrollen blev Boyles genombrottsfilm och kretsar runt ett gäng ungdomar i ett nerknarkat kvarter, deras relationer till varandra, till heroin och hur Renton (Ewan McGregor) gång på gång försöker lägga av med skiten. Filmen är baserad på en bok och fick en Oscarsnominering.

Som alla Boyles andra filmer är detta en mycket visuellt läcker film som gärna leker med hjärnan och tänjer på gränserna. Vissa scener var så absurda och smått störda att jag inte kunde göra annat än att bara skratta åt hur fruktansvärt sjuka de var. McGregor gör en mycket fin insats och Robert Carlyle som den våldsamma Begbie gjorde ett starkt intryck. Filmen tar upp många problem med samhället och hur droger påverkar ungdomarna, vilka konsekvenser det har och hur mycket vännerna påverkar.

Manuset är riktigt välskriver, klockrent och mitt i prick. Inledningen och slutet av filmen är höjdpunkterna eftersom de på ett smidigt sätt binder ihop säcken som ska hålla ihop filmen. På tal om slutet, så är det ett slut som till en viss mån överraskade mig, det är elakt men ändå glädjande och befriande. Det blir en stark fyra till Trainspotting.

4/5  

Foto: 4

Skratt: 3

Musik: -

Skräck: -

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 4

Filmens specialitet: heroin - 5

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

http://www.youtube.com/watch?v=PUOTs55KY40

Blue Valentine

Hjärtskärande realism

Blue Valentine skildrar relationen mellan Dean och Cindy med en sådan styrka och slagkraft att det nästan blir jobbigt att se filmen. En kärleksrelation som börjar småputtrigt, lovande och strävande, men som med tiden utvecklas till det motsatta. Vi får till en början se hur dem har det i nutiden, de bor tillsammans och deras dotter är deras ögonsten. De bestämmer sig för att över en helg utforska om det finns några känslor, glöd eller något överhuvudtaget kvar mellan dem, men detta blir även en påminnelse om hur de träffades och filmen skiftar elegant mellan nutid och dåtid.

En sådan film kräver mycket av sina skådespelare och här har regissören Derek Cianfrance valt felfria Michelle Williams och den ständigt blommande Ryan Gosling. Williams gestaltar rollen som den osäkra Cindy som inte längre har känslor för Dean med en råhet som bara finns i verkligheten. Samtidigt som hon vill att det ska funka för sin dotters skull är hon varken kär eller attraherad, samtidigt som Dean känner motsatsen. Gosling gör den vassaste rolltolkningen genom hela sin karriär och det är skam att han inte ens blev nominerad för Oscar, och jämförs hans insats med Jesse Eisenberg eller James Franco som båda fick varsin nominering är han bättre än de två tillsammans.

Det är jobbigt och sorgligt att se Dean kämpa för att hålla relationen levande samtidigt som Cindy gett upp, medan det inte fanns några spår av en sådan framtid i början av deras förhållande. Skådespeleriet är som sagt bland det bästa som finns att se just nu och både Williams och Gosling är två av de mest kompetenta skådespelarna från sin generation. De får fram känslorna till publiken utan hjälp från bakgrundsmusik eller tårdrypande milijöer. Detta är en film att drabbas av och känna i hjärtat, ett stycke filmkonst om hur bra kärlek kan vara, men även vilka baksidor det har. Felfria skådespelare, grymt foto och en briljant slut får Blue Valentine att förtjäna en femma.

5/5  

Foto: 4

Skratt: -

Musik: -

Skräck: -

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 5

Filmens specialitet: förhållande - 5

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

The Tourist

Lättförglömlig smörja

Frank Tupelo (Johnny Depp) är en tystlåten, sorgsen mattelärare som är på väg till Italien för att återhämta sig från att ha blivit dumpad. Han är osäker, sådär lagom charmig och lite smått ironisk av sig. Elise Clifton-Ward (Angelina Jolie) är en mystisk kvinna med ett hemligt uppdrag; hon har utseendet, kroppen och hon är grymt bra på att snacka och smöra. Hennes väg korsar Franks och dessa två individer möts på ett tåg på väg till Venedig. Det börjar som en oskyldig flirt, men snart dras Frank in i sitt livs äventyr…

Redan när jag såg trailern kände jag mig smått tveksam till filmen och när de negativa recensionerna började trilla in fick jag min föraning bekräftad. Detta är en film som man glömmer så fort man har sett den, det finns inget speciellt eller minnesvärt att ta med sig. Johnny Depp och Angelina Jolie saknar kemi och glöd; det är lika dött mellan som det är i en zombiefilm och deras agerande är riktigt träigt. Jolie går runt i högklackat och ser sådär lagom porrskådis-snygg ut medan Depp ser allmänt deppig och uttråkad ut.

Storyn är helt okey fram till slutet då twisten ska få mig att falla av min stol, men istället slår jag mig för pannan och undrar om filmen är seriös. Det är obeskrivligt dåligt och när jag i efterhand även inser att man knappt använt sig av Venedigs vackra miljö vill jag inget annat än få tillbaka mina 100 minuter som spenderats på att se två snygga skådespelare gå runt och se fräscha ut i diverse kläder. Detta är runkmaterial för personer som älskar Depp & Jolie och följer dem ända in i privatlivet, för oss andra är det lättförglömlig smörja.

1/5

Foto: 1

Skratt: 2

Musik: 2

Skräck: -

Action: 1

Effekter: -

Skådespeleri: 1

Filmens specialitet: hur många gånger hinner Jolie byta om under en film? - 4

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

http://www.youtube.com/watch?v=GrqpKEOF8uw

Winter’s Bone

Välspelat sömnpiller

Ree (Jennifer Lawrence) bor i ett fattigt, drogdrypande och glest område på landet där hon får uppfostra sina två yngre syskon, ta hand om sin fåordiga mamma och se till att dem har mat på bordet. Blott 17 år gammal får hon reda på att hennes pappa är försvunnen och hon får en vecka på sig att hitta honom innan de blir vräkta. Hennes pappa var droglangare och Ree får leta upp folk som han kände för att se om någon vet vart han håller hus; men de flesta vet inte, och de som vet något vill inte dela med sig av informationen…

Detta är en film baserad på en bok, vilket jag fick reda på i efterhand. Det märks inte eftersom filmen har en otroligt långsam takt och står utmärkt på sina egna ben. Filmens miljöer är kala, ekande tomma och gråa; tillsammans med storyn fungerar fotot riktigt bra och känslan förmedlas direkt till publiken. Skådespeleriet är av det finare slaget och Jennifer Lawrence bjuder på en nästintill felfri porträtt av Ree, den unga tjejen som kastats in i vuxenlivet fler år för tidigt. Filmen skildrar även det tragiska, trasiga livet som vissa människor tvingas till varje dag och det är hjärtskärande att se hur vissa lever.

Filmens stora problem är dess bristande styrka i att skapa intresse hos publiken. Till en början var jag med på noterna, men snabbt blev det enformigt, monotont och helt enkelt trist. Inget verkade hända och spänningen uteblev, vilket många kritiker inte håller med om. Filmen har rosats världen över och tagits emot mycket bra, men i mina ögon är det mest på grund av det fina hantverket och skådespeleriet. Jag hade svårt att hålla ögonen öppna under hela filmen och slutet bjöd på en väldigt stor antiklimax. Trots detta får Winter’s Bone en stadig tvåa och den som gillar långsamma filmer borde investera i denna.

2/5

Foto: 3

Skratt: -

Musik: 3

Skräck: -

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 4

Filmens specialitet: hopplöshet – 4 (fast inom kategorierna spänning, intresse och flow – 1)

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

http://www.youtube.com/watch?v=bE_X2pDRXyY

127 Hours

Sann historia om viljan att överleva

Danny Boyle som stod för förra årets stora Oscarvinnare, Slumdog Millionare, är tillbaka med en gripande sann historia om Aron Ralston; en man som älskar naturen och gärna klättrar i berg. En dag när han beger sig ut i det vilda för lite nya äventyr händer det som inte får hända – han råkar ut för en olycka och fastnar nere i en spricka. Men det är inte allt, hans hand hamnar mellan två stenblock och han har en halv flaska vatten, ingen mobiltelefon och knappt någon möjlighet till att röra sig, på grund av handen. Härifrån skildras de kommande 127 timmarna och vad han gör för att överleva.

Människan överlevnadsinstinkt har tidigare prövats i många filmer tidigare och vi såg alla hur Jigsaw försökte lära ut det ena och andra i Saw-serien. Men här sitter Aron inte fast i någon maskin som hotar att knäcka hans nacke, utan hans situation är något som kan hända. Just därför är filmen otroligt mycket mer skrämmande och realistisk, vad skulle jag faktiskt göra om jag hade hamnade i den situationen? Jamec Franco spelar rollen som Aron och han gör ett riktigt bra intryck då han förmedlar känslan av panik, desperation och sorg på ett utmärkt sätt.

Filmen fick mig att tänka om på en stor punkt också; det är så mycket som vi dagligen tar för givet, så mycket som vi knappt ägnar en tanke åt men när vi väl sitter i en sådan situation kan något så vanligt som en chokladbit eller en flaska med Cola verka så gudomligt gott. Jag fann filmen lite experimentell också, vissa sekvenser kändes väldigt udda och det fungerade till filmens fördel. 127 Hours har en viss likhet med Buried och det är att båda utspelar sig 90 minuter på en och samma ställe utan att vara tråkiga – något som imponerande. Det blir en stadig fyra till 127 Hours.

4/5

Foto: 4

Skratt: -

Musik: 3

Skräck: -

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 4

Filmens specialitet: överlevnad - 5

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

http://www.youtube.com/watch?v=Ba1IhHAqLgw

The American

Långsam ”thriller” utan innehåll

Jack (George Clooney) är en man med bekymmer och tankar, samtidigt som han jobbar som lönnmördare (dålig mix). Han spåras dock upp av några svenskar och blir därför tvungen att fly till Italien, där han gömmer sig i väntan på sitt sista uppdrag. Under tiden utforskar han området, går på bordell och njuter för fullt; men faller för en hora som han flera gånger sätter på. Jack blir klar med det nya uppdraget och vill gå upp i rök tillsammans med sin nyfunna kärlek, men han märker att det blir svårare än vad han räknat ut.

Att kalla filmen för action eller ens thriller är bara fel. Detta är en dramafilm som rör sig långsammare än en snigel i rullstol och lämnar publiken väntades efter mer. Man vill att något ska hända, men inget händer; spänningen skriker med sin frånvaro och den dialogsnåla storyn får varken djup eller någon mening. Romansen mellan Jack och horan får stort utrymme, men man gör inget av möjligheterna. Antingen har dem sex, tittar kärleksfullt på varandra eller så undrar horan om och om vad Jacks hemlighet är. Idébrist, någon?

Filmen är inte helt ute och cyklar. Italiens vackra miljöer är en fröjd för ögat att se, musiken är stämningsfull och fotot är bitvis riktigt snyggt. Kameraarbetet är bättre än de flesta filmer i samma genre och Clooney lyckas utan att prata förmedla känslan som hans karaktär känner. Men som helhet håller inte filmen, kanske något som man slötittar på om 3 år när kanal 5 visar den.

2/5

Foto: 3

Skratt: -

Musik: 3

Skräck: -

Action: 1

Effekter: -

Skådespeleri: 3

Filmens specialitet: seghet - 4

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

Black Swan

Ett rörigt mästerverk

Nina (Natalie Portman) är en ballerina som har riktigt höga krav på sig själv; hon försöker vara helt perfekt när hon dansar, men hon är även perfekt som dotter. Går inte ut, varken dricker eller röker och umgås bara med sin mor. Men under ytan döljer sig en instabil tjej som aldrig kommit i kontakt med sina inre demoner och aldrig vågat släppa loss och konfrontera sin omgivning. När Thomas (Vincent Cassel) ska sätta upp en alternativ version av The Swan Lake går huvudrollen till Nina, men det visar sig snabbt vara mer än vad hon orkar då hallucinationer, sammanbrott och skrämmande figurer börjar ta form i hennes hjärna. Hon börjar sakta men säkert att förlora greppet om vad som är verklighet och vad som är drömmar, samtidigt som hon kämpar med balettuppvisningen.

Darren Aronofsky som även regisserat The Wrestler och Requiem for a Dream står för regin och briljerar med sin styrka; bildspråket. Det är skrämmande filmat, oftast med skakig kamera och speciellt under dansscenerna bländas man av konsten som ligger bakom filmningen. Men det som briljerar ännu mer, eller rättare sagt den som briljerar mest är Natalie Portman. Vilken insats! Jag har alltid gillat henne som skådespelerska men inte visste jag att hon kunde spela så ruskigt levande som den ständigt instängda Nina som försöker komma ut i verkligheten. Allt från hennes kroppsspråk och röst till hennes dans och ansiktsuttryck strålade smärta och jag som publik blev helt enkelt hänförd. Det ska även tilläggas att skådespeleriet i överlag är mycket bra och både Cassel och Mila Kunis gör finfina insatser.

Det kom till en punkt då jag blev snäppet irriterad eftersom jag inte kunde avgöra vad som var hallucinationer och vad som var verklighet. Efter ett tag blev det helt enkelt för rörigt och det kanske är meningen, men det föll mig inte riktigt i smaken och jag tycker att filmen lider av samma sak som The Fountain (även regisserad av Aronofsky) lider av, att det blir spretigt och rörigt mot slutet. Men detta är mest en smaksak, för i övrigt är allt i filmen; från skådespeleri till den vackra musiken i toppklass. Det ska även tilläggas att filmen innehåller en av de hetaste sexscener jag någonsin sett, och jag har sett en hel del. Det blir en stark fyra till Black Swan.

4/5

Foto: 5

Skratt: -

Musik: 5

Skräck: -

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 5

Filmens specialitet: kom i kontakt med din okända sida - 5

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

Biutiful

Varje stads mörka sida

I Biutiful skildras den mörka, gömda sidan som varje storstad har. Den som kommer fram om du lyckas hamna i rätt gränd, på rätt klubb eller träffa den rätta personen. Där knarket, illegala arbetare och flyktingar flödar och utnyttjas på olika sätt; men vem är boven bakom detta? Uxbal (Javier Bardem) har två små barn, har separerat från sin fru Marambra (Maricel Álvarez) och får reda på att han har drabbats av en sjukdom. Medan sjukdomen sprider sig och får honom att bli svagare och svagare för varje dag, jobbar han hårt för att samla ihop pengar för sina barns framtid genom att ge flyktingar jobb och ”fixa” saker och ting. Han fungerar lite som mellanhanden, den som knyter ihop de behövande med rätt personer.

Detta är en mycket mörk och deprimerande film där tittare trycks djupare och djupare in i tvivlet och hemskheterna som Uxbals liv erbjuder. De få ögonblick där hoppet får sträcka på sina ben dränks fort i den dystra stämningen som genomsyrar filmen från början till slut. Fotot är grått och kameraarbetet skakigt, och tillsammans med det långsamma berättande blir det krävande 150 minuter som man får sitta igenom. Regissören Alejandro González Iñárritu är mannen bakom filmer som Babel och 21 Gram, så den här filmen är på många plan lik hans tidigare verk, men samtidigt väldigt annorlunda. Dialogen känns seg och oinspirerad, filmen för långsam och även om det är många aktuella och viktiga punkter som tas upp känns det påtvingat.

Jag fick känslan av att regissören gjort filmen bara för att han har haft möjligheten och inte för att han vill berätta något, till skillnad från till exempel Babel. Däremot är Bardems skådespel självlysande och han gör en av årets bästa insatser. Jag skulle inte bli förvånad om han blev nominerad för Oscar och även Álvarez bjuder på ett bländande skådespel som den sårade frun som vill vara så mycket bättre än vad hon är. Bortsett från skådespeleriet och enstaka scener som var intressanta grep filmen aldrig tag om mig, mycket tack vare den sega takten och irriterande musiken. Det blir en stadig trea till Biutiful som räddas av skådespeleriet, men faller platt för övrigt.

 3/5  

Foto: 3

Skratt: -

Musik: 1

Skräck: -

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 5

Filmens specialitet: realistisk skildring av en stads hemskheter - 3

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

The Brave One

Realistiskt och skrämmande om återhämtning

Senast jag såg Jodie Foster var det i Panic Room. Där gjorde hon en bra insats, och filmen var för övrigt mycket spännande och bra. Jag undvek hennes Flightplan efter all negativ kritik som jag hörde och nu är hon tillbaka, i The Brave One som i Sverige översatts till The Stranger Inside (!!), vilket är riktigt konstigt. Handlingen är simpel och enkel att följa; Erica Bain (Jodie Foster) och hennes pojkvän David Kirmani (Naveen Andrews) är ute på promenad när de träffar på ett kriminellt gäng som slår och misshandlar dem brutalt. Efter att ha legat i koma under veckor vaknar Erica upp och blir medveten om sin situation; hon har förlorat sin pojkvän, hon är ensam och hennes jobb kan tas ifrån henne. Detta är upptakten till filmen, som efterhand utvecklas mer och mer.

För det första måste jag berömma Fosters insats som en ensam, skrämd och osäker kvinna i New Yorks gator. Hon gör ett strålande jobb eftersom hennes insats känns trovärdig och realistisk. Hon glänser i alla scener och spelar ut till max, vilket bara känns rätt. Vi har även Mercer (Terence Howard) att se fram emot, hans roll som polis känns lite tråkig men han gör det bästa utav det. Mercers och Ericas öde korsar varandra till slut, och även här uppstår det känslor som man vet är fel, men ändå inte kan neka.

I stort sett är detta en mycket lugn och enkel film, det finns inga avancerade effekter eller bombastisk musik att gå efter. Det handlar om Ericas känslor, om hur hon upplever sitt liv och vad hon gör för att situationen ska bli bättre. Den Oscarsbelönade regissören Neil Jordan lyckas göra en bra och trovärdig film utan att spreta till det alldeles för mycket. På sina håll är filmen riktigt rå och våldsam, något som kan överraska och störa en del av publiken.

Kameraarbetet är riktigt bra, det är snyggt och många så kallade ”konstiga” vinklar ger en ny och fräsch känsla. Vissa scener är oerhört snyggt ihopklippta, som till exempel operations/sexscenen som verkligen berörde på ett känslomässigt sätt. Det låter säkert mycket konstigt, personligen upplevde jag det också som väldigt konstigt, men det kommer säkert vara många som blir känslomässigt berörda av den scenen (och många andra scener). Slutligen kan jag bara berömma filmen och det enda som är aningen negativt är storyn i sin helhet som inte känns riktigt nytt, utan man har sett det tidigare i andra filmer. Annars är detta en riktigt bra och välspelad film för den som sätter känslor före pang-pang.

4/5 

Foto: 4

Skratt: -

Musik: 3

Skräck: -

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 4

Filmens specialitet: att återhämta sig - 4

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

The Curse of the Golden Flower

Storslaget, välspelat och gripande

Från skaparen av Hero och Flying Daggers kom denna film som släpptes 2006, en film om en kungafamilj med många hemligheter och skelett i garderoben. Vi får följa Drottningen (spelad av en lysande Li Gong) och hennes liv i det stora ”slottet”, hur hon känner sig fast i ett förhållande som inte kan rubbas och hur hennes söner en efter en vänder sig mot henne på grund av kungens giftiga sinne.

Det är mycket storslaget, påkostat och färgglatt. Kostymerna är riktigt imponerande, vissa kläder är så stora, överdrivna och välsydda att det nästan blir löjligt. Men ska det kosta så ska det, för allt i denna film är överdådligt. Det är en fest för ögat och det invecklade storyn gör det hela bättre, det är drama på hög nivå. Missar man en minut kan det hända att man inte förstår hela filmen.

Denna film är inte lik regissörens tidigare filmer, det är inte lika mycket action, slagsmål och fantasifulla sekvenser med svävande personer och liknande. Här är det däremot en hel del dialog och drama som för storyn framåt, och mot slutet kommer filmen storslagna klimax. Det blir en ljus fyra till The Curse of the Golden Flower.

4/5

Foto: 3

Skratt: -

Musik: 4

Skräck: -

Action: 3

Effekter: 3

Skådespeleri: 4

Filmens specialitet: kungadrama - 4

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

http://www.youtube.com/watch?v=MqiD9MDFKGQ

Dear John

Som spunnet socker doppad i skit

John (Channing Tatum) är soldat. Han är tystlåten, omedvetet sexig och har ett mörkt förflutna, för att inte tala om ett icke existerande förhållande med sin problemtyngde pappa. Savannah (Amanda Seyfried) är söt, godhjärtad och nästan oskuld, för att inte tala om att hon varken röker eller dricker (eller lever alls). Under en sommar träffas dessa två personer under två veckor och blir kära. Och då menar jag inte som en sommarfling, utan de faller ner för berg och klippor och blir totalt förälskade i varandra, så när John ska iväg och skapa ordning i Afghanistan lovar han henne dyrt och heligt att han ska skriva brev till henne och berätta allt han upplever.

Första tjugo minuterna är de två veckor då dessa duvor faller för varandra, resten av filmen skildras genom tid och rum, genom brev och bristande manus som är så sockrigt och omodernt att jag ville skrika och dö av sockerchock. De bekräftar för varandra att deras hjärtan, tankar och drömmar är hos varandra att det enda dem har gemensamt är månen, för den ser likadan ut vart man än är (no shit?). När John bestämmer sig för att förlänga sin tid som soldat blir Savannah förstörd och trubbel uppstår i paradiset. Hon får reda på det under en av hans lediga helger, då han är tillbaka i hennes armar och istället för att säga ”din jävla idiot, jag har väntat ett år och orkar inte vänta två år till” säger hon inget, utan blir kåt och har sex med honom istället.

Mot slutet kommer filmens lilla överraskning, som är så omotiverad och dålig att jag börjar undra om Lasse Hallström (som är filmens regissör) med mening vill tortera publiken. Inte nog med att han bygger upp hela filmen på fluff och sockervadd, utan nu doppar han ner fluffet i färskt hundskit och förstör hela filmen. Visst att storyn är baserad på en bok, men det är även Dagboken som betraktas som en av de bästa filmatiseringarna av en romantisk bok någonsin  – till motsatsen av Dear John, som ekonomiskt klarade sig bra men kvalitémässigt sjunker in till jordens mittkärna. Betygsettan är solklar.

1/5

Foto: 1

Skratt: -

Musik: 1

Skräck: -

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 2

Filmens specialitet: socker - 5

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt! 

Titanic

En maffig film som imponerar än idag

Jag såg om James Camerons Titanic och den imponerade minst lika mycket som första gången. En tre timmars lång resa som omöjligen lämnar någon oberörd. Det finns troligen inte en enda kotte som inte sett filmen, eller åtminstone hört talas om den. Filmens första halva spenderas för att presentera Titanic, vilket jag personligen inte kan få nog av. Det är en enorm tillfredsställelse att få se det enorma fartyget påbörja sin jungfruresa som dessvärre blir dess sista. Man har lyckats skapa fartyget lika levande och naturlig som om hela filmen vore en dokumentär.

En stor del av tiden läggs också ner på att presentera filmens två viktigaste karaktärer, Jack, den fattiga killen med målartalanger samt Rose, den rika överklasstjejen som ingen verkar förstå… Tills Jack dyker upp. Redan nu börjar man ana ugglor i mossen. Undra hur det kommer sluta? Visst, kärlekshistorien som tar upp första halvan av filmen är otroligt förutsägbar och icke-nytt, men den är lika underhållande som rolig att följa. Cameron har här glimten i ögat och ger oss en stor dos av humor och underhållning. Kemin mellan Kate Winslet och Leonardo DiCaprio är glödande och dem passar utmärkt. I stort sett har karaktärerna prickats in av helt korrekta skådespelare och allesammans gör bra och trovärdiga prestationer.

När det kommer till andra halvan av filmen byts spåret från romantiskt drama till katastrofdrama. Än idag, 13 år efter att filmen kom ut, kan man inte låta bli att förundras och imponeras av dess effekter. Det är fruktansvärt realistiska scener man får bevittna när Titanic är på väg mot sin undergång och det lämnar ingen oberörd. Här skildras skräck, panik, desperation och de olika klasserna i samhället på ett ytterst tydligt sätt som inte undgår någon.

Cameron har även utnyttjat alla de olika situationer man kan bli utsatt för under en sådan katastrof och visat dem. På sina håll är det riktigt spännande och klaustrofobiskt, men även sorgligt, tragiskt och oerhört välgjort. Inte konstigt att det fortfarande räknas som en av historiens dyraste filmer, det är påkostat hela tiden och trovärdigheten släpper aldrig taget. Filmens musik är helt underbar, temat är bland de bästa som gjort för en film och genomsyrar filmen från den första filmrutan. Cameron har utan tvekan skapat en klassiker som man kan se om och om igen. Och imponeras varje gång.   

4/5

Foto: 4

Skratt: -

Musik: 4

Skräck: -

Action: -

Effekter: 5

Skådespeleri: 4

Filmens specialitet: Titanic - 5

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

http://www.youtube.com/watch?v=zCy5WQ9S4c0

Beyond Borders

Fint budskap – uselt hantverk

Angelina Jolie spelar Sarah Jordan som lever ett överflödigt liv i England. Hon har precis gift sig och bor tillsammans med sin rike man. Under en välgörenhetsgala stormas tillställningen av Nick Callahan (Clive Owen) och gästerna uppmanas att verkligen gå till handling istället för att sitta välgörenhetsgalor och låtsas som om de hjälper till. Han grips av poliser och ganska snart är allt bortglömt och festandet kan fortsätta. Men Nick nådde fram till Sarahs hjärta och hon bestämmer sig för att ge sig ut i världen för att hjälpa de som är i behov av det. Detta utvecklas till en romans mellan Sarah och Nick som håller världen över och i många, många år.

Storyn och budskapet i filmen är riktigt fin. Det är bitvis (ganska sällan, tyvärr) gripande och skådespeleriet är godkänt. Även om filmen är fruktansvärt förutsägbart när det kommer till romansen mellan Sarah och Nick bidrar miljöerna, realismen och de omgivande ”kulisserna” till att filmen får en äkta känsla. Klippningen är smått värdelöst, filmen saknar taktkänsla helt och hållet samtidigt som manuset känns krystat och alldeles för mesigt för en film med ett sådan tungt ämne. Jag kände inte att det var något direkt flow i det hela, och regisserandet kändes omotiverat och halvhjärtat (vem i hela världen får för sig att styla Jolie så fult att man tycker mer synd om henne än de fattiga barnen?), många scener stals iväg av Jolies irriterande utseende.

Slutet var dock riktigt överraskande och bra, jag älskar att det åtminstone finns en film i denna genren som vågar sticka ut, även om den för övrigt är ganska halvdan. Det blir en stark tvåa till Beyond Borders.

2/5

Foto: 2

Skratt: -

Musik: 2

Skräck: -

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 3

Filmens specialitet: visa hemskheterna i världen - 3

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt! 

The Next Three Days

Starka prestationer i ljummen story

Paul Haggis som för några år sedan tog världen med storm med sin briljanta Crash (som dessutom vann flera Oscar) är tillbaka, nu tillsammans med Russell Crowe och Elizabeth Banks. Crowe spelar John, en familjefar som bor tillsammans med sin fru Lara (Banks) och sin son. En morgon när de sitter och äter frukost stormas deras hus av poliser och de tar fast Lara misstänkt för mord. Flera år senare sitter Lara fortfarande inne, medan John är övertygad om att dem har tagit fel person och att hon är skyldig. Han försöker därför få ut henne ur fängelset, under vilka omständigheter som helst.

Första halvan av filmen är gripande och kan klassas som drama, och det är just här som Haggis styrka ligger. Han vet vad han gör, likaså Banks och Crowe som bjuder på mycket bra skådespeleri, vilket är en av filmens höjdpunkter. Det är rysligt bra att se Crowe som förvirrad familjefar som desperat försöker rädda sin fru. Filmens andra halva byter spår och blir actionfilm, där spänningen och den krypande känslan av att vara jagad ständigt är närvarande. Den här delen brister på många ställen, både i logiken och upplägget; det märks klart och tydligt att Haggis inte har lika stor erfarenhet här.

Filmen stora fördel är att Crowe spelar huvudrollen och att han ensam lyckas bära upp en film på axlarna. Annars vinglar storyn lite ostadigt, eftersom det finns liknande filmer och även serier (Prison Break) som rent action och spänningsmässigt bjuder på mer, fast sämre på dramahållet, vilket The Next Three Days styrka ligger i.

3/5

Foto: 3

Skratt: -

Musik: 3

Skräck: -

Action: 2

Effekter: -

Skådespeleri: 4

Filmens specialitet: vad gör man inte för sin älskade - 4

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt! 

http://www.youtube.com/watch?v=lti0vfCPZns&feature=fvst

500 Days of Summer

Charmigt värre

Tom (Joseph Gordon-Levitt) jobbar på ett kontor där man gör olika hälsningskort, och precis som man kan föreställa sig är det ett ganska tråkigt jobb. Men hela hans tillvaro vänds upp och ner när en ny, söt tjej vid namn Summer (Zooey Deschanel) börjar jobba där. Från det första ögonblick som han ser henne faller han som från skyarna – hon är tjejen han väntat på. Efter närmare bemötande märker han att Summer inte alls är en tjej som är ute efter kärleken eller ett förhållande överhuvudtaget. Därför bestämmer han sig för att bli hennes vän, men det visar sig vara svårare än vad han trott. Hur ska han få tjejen som inte är ute efter något seriöst, men som stulit hans hjärta?

Det bästa med filmen är hur historien berättas. Dessa 500 dagar kastas om och vi får se hur de olika dagarna, lite huller om buller, såg ut för Tom och Summer. Vi har även en så kallad ”voice over”, som fyller historien där det behövs. Det är en mycket gripande och fin historia om en kille som blir kär i en tjej som inte känner samma sak tillbaka. Levitt och Deschanel har fin kemi tillsammans och det finns många roliga och mysiga scener. Jag satt med ett stort leende genom hela filmen (nästan, för den är sorglig också) och njöt av att se en film där de typiska könsrollerna är ombytta.

Det som får filmen att sticka ut ur mängden är berättartekniken och slutet, som inte är ett typiskt slut för en film i denna genre. Samtidigt som filmen är väldigt ärlig angående ämnet, lyckas man få med en gnutta udda inslag, och det älskade jag. Det blir en stadig fyra till 500 Days of Summer.

4/5

Foto: 3

Skratt: 3

Musik: 4

Skräck: -

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 4

Filmens specialitet: berättarglädje - 4

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

The Young Victoria

Vackert, fint och gripande

Victoria är knappt 18 år när hon blir drottning. Hon är oerfaren, sårbra och helt omedveten om vad som väntas av henne, samtidigt som massvis med människor säger sig vara där för att hjälpa henne, men egentligen smider planer bakom hennes rygg. Med tanke på hennes ålder är det andra saker som intresserar Victoria (spelad av en självlysande Emily Blunt), hon träffar en viss prins Albert (Rupert Friend) som hon smått faller för, men när Lord Melbourne (Paul Bettany) visar upp sig och vägleder henne genom hennes roll som drottning faller hon även för honom. Men prins Albert ger inte upp, utan åker till drottning Victoria för att vinna hennes hjärta.

Till att börja med så är detta en mycket långsam film som styrs framåt av dialoger och minimalt med drama. I jämförelse med The Duchess och The Other Boleyn Sister som båda bjöd på drama av högsta klass är The Young Victoria väldigt försiktig, vacker och öm. Kemin mellan skådespelarna, Blunt och Friend är äkta och det är riktigt gripande att se hur deras relation utvecklas, samtidigt som Victoria får mer och mer känsla för sin roll som drottning. Filmen är i överlag välspelad och välgjord, de många olika kostymerna och klänningarna är läckra att se på och musiken är välkomponerad.

I mina ögon är detta en bra film, men jag säger aldrig nej till mer drama, speciellt i kostymfilmer. Här är det mer fokus på kärleken och även det funkar, även om det blir lite segare i längden. Det blir en stadig trea till The Young Victoria.

3/5

Foto: 3

Skratt: -

Musik: 3

Skräck: -

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 4

Filmens specialitet: drottning vid låg ålder - 3

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

My Sister’s Keeper

Förbered dig för tårar

Kate föds i en lycklig liten familj. Senare i livet, när hon fortfarande är liten, får föräldrarna beskedet om att deras dotter har en sjukdom, nämligen leukemi. Detta leder oftast till döden och hon behöver en ny njure, men tyvärr finns det ingen som matchar henne. Därför bestämmer föräldrarna tillsammans med en läkare att Sara, mamman i familjen (Cameron Diaz) ska bli gravid igen, men denna gång ska hon genom olika tester föda ett barn vars njure passar Kate.

Vi får följa historien lite mer osammanhängande, genom olika flashbacks och minnen. Detta funkar bra och filmen utvecklas då Anna, som är Kates syster, hyr in en advokat för att få rätten över sin egen kropp. Regissören i fråga har verkligen gett sig ut för att skapa en så tårdrypande film som möjligt – här varvas sorgsna ögonblick med dramatisk musik och inget i hela världen kan rädda Kate och hennes familj. Det finns få ögonblick som hettar till vilket är synd, för filmen har potential till att bli mer än en snyftare.

Skådespelarinsatserna är bra, Diaz klarar av en seriös roll och Sofia Vassilieva övertygar som den sjuka Kate som förbereder sig för döden. En kul detalj är att filmen är baserad på en bok, och att filmens slut skiljer sig från bokens. Det blir en ganska svag trea till My Sister’s Keeper, som heter Allt för min Syster på svenska.

3/5

Foto: 2

Skratt: -

Musik: 3

Skräck: -

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 3

Filmens specialitet: tårar - 4

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt

http://www.youtube.com/watch?v=C5_3_DhVn5o

The Social Network

Rappt och intressant

Mycket om handlingen behöver jag inte säga, för detta kretsar runt skapandet av Facebook och hur det hela utvecklades till en världsomfattande sensation, medan skaparen blev den yngste miljardären och även hamnade i rättsliga twister med sin bästa vän och två andra personer som påstod att deras idé om Facebook stals av skaparen, Mark. Vi får se hur det hela blev till och filmen växlar friskt mellan rättegångsdrama och flashbacks.

Jesse Eisenberg, som spelar Mark är en riktig tillgång, han lyser i sin roll och levererar varenda replik med sådan ironi och sarkasm att det blir outhärdligt att se filmen. Andrew Garfield, som kommer bli den nya Spider-Man är också bra, han gör en bra insats som Marks bästa vän som blir sviken. Genom hela filmen kände jag mest sympati för honom och inte Mark, som i synnerhet är ett bittert ”arsle”, som det sägs i filmen.

Justin Timberlake var dock filmens negativa punkt, han spelade över och flamsade runt och gick mig på nerverna. Filmens längd på 2 timmar var också väldigt lång, den kunde klippts ner med 15-20 minuter för att bli ännu rappare i sitt berättande. Men jag kan inte neka att hela historien är intressant och att manuset är förvånansvärt välskrivet, repliker levererar många klockrena kommentarer och det hela sköts rappt och snyggt. Dock så når filmen inte upp till en fyra, utan det blir en stark trea till The Social Network.

3/5

Foto: 3

Skratt: 2

Musik: 3

Skräck: -

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 4

Filmens specialitet: skapandet av Facebook - 4

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!

http://www.youtube.com/watch?v=lB95KLmpLR4

En sorts kärlek

En sorts film

Filmen är holländsk och baserad på en bok från Holland. Det handlar om Stijn som lever ett snuskigt liv fylld med sprit, kvinnor och sex tills han möter Carmen och blir kär. Efter en kort inledningen som visar detta slängs vi in i nästa fas, där Stijn och Carmen gifter sig, skaffar barn och flyttar ihop. De börjar ett liv som trots Stijns otrohet funkar relativt bra och de är lyckliga tillsammans. Men en dag får Carmen ett skrämmande besked som vänder upp och ner på deras tillvaro – hon har fått bröstcancer. Härifrån får vi se hur Stijn och främst Carmen tar sig igenom mardrömmen och hur sjukdomen påverkar deras relation.

Redan nu märker jag att storyn låter mycket mer gripande än vad filmen är – vilket är synd. Jag blev inte riktigt gripen förrän den sista halvtimman, men fram till det är filmen en konstig mix av allvarligt drama och kvinnofyllda fester där Stijn röjer, raggar och är otrogen gång efter gång. Det är ganska svårt att känna medlidande med Stijn när han sedan innan sjukdomen började bedra sin fru (hans hjärta är hennes men han ligger gärna med andra, enligt honom själv), så när sjukdom väl slår in och han träffar Roos, en kvinna som han blir smått förtjust i kan jag inte göra något annat än att avsky honom.

Man kan tolka anledningen till hans otrohet på olika sätt; det kanske var hans sätt att stå ut med sjukdomen, det kanske var hans sätt att hantera det eftersom han hela livet festat, knullat och bara haft kul, men samtidigt undrar jag om han någonsin hade tänkt växa upp? Filmen bjuder på många frågeställningar, men ger visar på få av dem. Skådespelarna gör allesammans ett lysande jobb och cancern framstår än en gång som den sjukdom den verkligen är, hemsk, obotbar och fruktansvärd. Slutet är riktigt bra och jag önskade att hela filmen kunde vara det, men trots detta är filmen sevärd och gripande. Det blir en svag trea till En sorts kärlek.

3/5

Foto: 2

Skratt: -

Musik: 2

Skräck: -

Action: -

Effekter: -

Skådespeleri: 4

Filmens specialitet: otrohet & cancer - 4

- = Ej aktuellt.

0 = Värdelös.

1 = Dålig.

2 = Godkänd.

3 = Bra.

4 = Mycket bra.

5 = Perfekt!